Jag har senaste veckorna haft spaning på ett fenomen jag själv valt att namnge som guldfiskfolket. Mina ack så ovetenskapliga undersökningar har ägt rum dels på Facebook och Twitter men också i den så kallade verkligheten. Egentligen har spaningen pågått under flera år men då har det mest handlat om funderingar på om detta är typiskt svenskt eller om det är en global fråga jag klurar på. Nu har jag efter att intensifierat spanandet bestämt mig för att det är ett svenskt fenomen och att det bäst benämns guldfiskfolk.

För några månader sedan fylldes sociala medier och verklighetens sociala samtal av ett gemensamt ämne: när fan i helvetes jävlar ska den här förbannade snön försvinna? Alla uttryckte sig självklart inte med dessa grova ord, ord yttrade av en mycket arg omkullramlad kostym-man vid Sickla Kaj, men kontentan av majoriteten av samtalen var densamma. Skulle vi någonsin få vår i Sverige?

Så gick dagarna och solen stannade hos oss något längre för varje dag som gick men tvivlet om att årstidsbytet skulle äga rum bestod. Tills en dag då pang tjongalong och så var det strålande solsken. Påskhelgen 2011 kännetecknades av vinterbleka kroppar som fläktes ut under en strålande sol och ingen kom ihåg ilskan över snötäckets långa inbäddning av Svea rike. Under ett par dagar var allt vad det heter vinter och kyla som bortblåst. Vinterjackor stuvades undan och det som återstod av lönen lades på nya shorts. Vit hud byttes mot röd och uteserveringarna täljde guld.

När sen vintern, som så många gånger förr, valde att göra ett gästspel och bjussa på lite snö kom guldfiskmanéren fram igen. Lyckligt rödbrända människor skiftade till olyckligt vinterdeppiga individer. Klagosångerna om vintern fick nya stämmor och refrängen sjöngs om och om igen i var och vartannat samtal. När, när, nääääär ska det blir vår? Vaaaarför blir det aldrig vååååår? Olyckan var total och sportbutikerna slet fram vinterkläder till desperata shortsklädda människor.

Efter några kalla dagar slog vädret om och solen visade sig från sin bästa sida igen. Vips är all vinterångest som bortblåst och livet underbart härligt igen. Mitt flöde på Facebook svämmar över av rapporter om middagar utomhus och dagar spenderade i bikini. Ingenstans tänker jag sticka under stol med att jag också varje ledig sekund sliter av mig kläderna och hoppas att bli så där tjusigt brun som jag aldrig blir men aldrig slutar hoppas bli. Men i mitt minne finns de kalla dagarna kvar och som den motströmssimmande fisk jag är känner jag ett stort mått lycka över att bo i ett land där vädret skiftar.

Alldeles nyss tog regnet över fredagsmyset. Jag kikar lite men de sociala medierna visar inga stora reaktioner ännu. Fenomenet med den svenska guldfiskbefolkningen är ett roligt inslag i världen. Och att klaga på vädret är nog rätt så sunt eftersom de förhoppningsvis betyder att människor har ett okej liv de är nöjda med i övrigt. Jag väljer att tolka det så i alla fall.

Må gott.

Om några veckor får Evelina sin Oskar. Igår firade vi av dem ordentligt. Jag har ägnat någon timme åt att se över de omkring tvåhundra bilder jag tog med min Nikon och de oräkneliga bilder jag sög in under dagen och förvarar på hjärtats minneskort.
På min vänstra handled sitter en halv gnuggis-tatuering med motivet piratskepp och på näthinnan sitter bilder av Evves förvånade min när vi stod nedanför balkongen och spelade Wedding med Hepstars, Oskars nöjda min då han tog ett tag ett stadigt tag om sin kvinna när de åkte amerikanare genom Gävle och Cash is kings Danne Königsson när han tog av sig skjortan och fick halva publiken att falla som käglor. Att se Evve och Oskar tillsammans är en skön väckarklocka om vad livet går ut på egentligen och igår var helt klart en dag att minnas.

Det här vet du inte om
Men jag väntar på dig
Någon gång måste du bli själv
Och jag väntar på dig
Jag bidar tiden och det kommer ta tid
Jag har inte sagt något än
Men jag väntar, väntar

Jag borde hänga tvätt och styra upp lägenheten eftersom någon ska komma och putsa fönstren åt mig imorgon. 
Borde även diska och mest av allt gå och lägga mig men det gör jag inte. I stället filar jag på det där smset jag 
funderat hela dagen på att skicka. Det börjar snart bli färdigt, snart har det värkts fram ur djupet av mitt hjärta. 
Ibland när jag väntar på inspiration undrar jag om inte jag är en av dem som begåvades med ett djup likt Ronjas 
Helvetesgap. Andra dagar är jag mer realistisk och ser mig själv som en långgrund sjö. Men just nu fiskar jag 
långt ner efter rätt ord, efter rätt ordning att sätta dem i och efter modet att trycka på den där skicka knappen 
på min sönderslagna mobil. I helgen tappade jag den på ett dansgolv vi hamnade på och någon klev på den. 
Otacksamt och jobbigt men samtidigt skönt att inte vara en sån där människa med fancytelefon. Min svartröda 
historia blev aningens mer trasig men håller ändå ihop någorlunda. Ni som känner mig vet att jag nu bara vinner 
tid och nervöst babbelskriver. Det är dags att skicka iväg det där. Må gott hörrni. Ta inte er själva på så stort 
allvar. Godnatt. 

För några veckor sedan kom pappa åkande i stora Peugoten och på flanken i bak hängde ett rostigt skrälle till cykel. Den är långt ifrån min fina röda Kronan men den fungerar hjälpligt, visst känns det ibland som att all metall kommer krackelera som en hårdsminkad 80-åring men volvo. Jag rullar. Att vara tvåhjulig i Stockholm är ett äventyr. Mellan bilarnas och de fotburna finns en smal rimpa för oss cyklister. Det gäller att inte vingla till för då blir man antingen pyttipanna under en suv eller får onda ögat av kvinna med barnvagn/pensionär/överhurtig yuppie.

Tempot i Stockholm är ju överlag högre och cyklandet är inget undantag. Jag har tagit mig igenom några skakiga turer utan skydd någonstans på kroppen. Igår gav jag mig dock ut på stan för att köpa mig en cykelhjälm. Min förra hjälm var i vit frigolit och hade Bamseklistermärken på sidorna. Med den var jag en cool kid på Björksätras dagis. Någonstans i mitt huvud hade jag en bild av hur den perfekta hjälmen skulle se ut. Lagom citychic så där jag så jag inte skulle se alltför töntig ut. Tänkte mig en subtil färg som passar till jackorna jag äger.

Jo men tjena. Travade glatt in på första sportbutiken på Drottninggatan, den skryter om att vara megasuperstor och ha allt. I min enfald trodde jag då att "det här blir en bit kaka att fixa". Efter att ha plöjt min väg förbi tighta spandexoveraller folk trycker sina påskfesta kroppar i när de ska ut och motionera och fotbollsskor med så många finesser att man knappt behöver vara i dem när de spelar kom jag fram till cykelavdelningen. Glänsande mountainbikes med fyrtiotusen miljarder växlar stod på rad och borrade sina cykellysen på mig. Det kändes som att alla skrek åt mig att min cykel var gammal och ful. Jag vände dock ryggen åt cykeldrakarna och hittade hjälmhyllan.

En snabbskanning sa mig att ingen uppfyllde mina krav. Tack och hej och vidare till nästa sportbutik med nån vräkig slogan om att de "har allt för mig". Jaha men då är jag i hamn snart tänkte jag och letade mig förbi ännu fler obskyra sportartiklar och fram till cykelavdelningen. Där möts jag av samma sak som i den förra butiken. Massvis med häftiga hjälmar med luftfickor och katastrofsäkra-spännen och vette gudarna allt. Alla hjälmarna skrek Giro d'Italia och Tour de France och jag ville springa skrikandes därifrån.

Snälla expediten i hurtigt blå pike-tröja såg väldigt frågande på mig när jag frågade om det fanns en hjälm mer för vardagscyklande. På hennes flackande blick och skeptiska rynkande på näsan förstod jag att tönt-hjälmar inte skulle uppenbara sig inom butikens fyra väggar. Efter två misslyckade vändor i sportbutiker gick jag in på det säkraster kortet av alla. Prylmeckat Clas Ohlson.

Bland tusentals mer eller mindre konstiga prylar fann jag ett gäng cykelhjälmar. Långt ifrån lika spejsigt proffsliknande de på sportbutikerna men däremot i färger så kulörta att regnbågen skulle gråtit av avund. Något nedslagen gick jag därifrån och insåg att min fantastiska bild av en hjälm inte stämmer överens med det verkligheten erbjuder. Men skam den som ger sig, jag ska nu googla hejvilt och finns det inte ens en skum tysk hemsida för egen design av cykelhjälmar kryper jag till korset och köper en Lance Armstrong-hjälm och låtsas som att det regnar när jag kommer på min dampirra från sjuttiotalet...

Egentligen borde alla människor bara njuta av livet just nu då lösgodiset är i princip gratis och man får äta hur mycket ägg man vill utan att någon tjatar om kolestrol. Men då jag inte äter godis i veckorna och har kämpat hela veckan med att dregla över godisreklam runt om i stan men inte köpt en endaste godisbit så är jag inte en av alla hetsätande nöjda människor. Jo, jag är en nöjd människa, men däremot är det en hel del som gjort mig upprörd denna vecka.

Sitter man mitt i medieflödet hela dagarna och ständigt matas med nyheter är det svårt att undvika att bli upprörd över vissa saker. Situationen i länder som Libyen, Syrien, Jemen, Elfenbenskusten och Nigeria har självklara platser på upprördhetsskalan men på något sätt känns det tillsammans med katastrofens Japan som något som sjukt nog blivit vanesaker. Alla människoöden är naturligtvis otroligt berörande i sig men till slut pallar inte min hjärna att hålla isär Abidjan från Abidjabi och Daraa från Sanaa. Förmodligen på grund av denna torrkokning av internationella konfliktområden i min hjärna är jag nu mer upprörd över enskilda händelser.

Det första och kanske värsta är att man på Hallands nation sålde slavar som ett festligt inslag på en tillställning i veckan. Det i sig är så rubbat att jag sträcker mig till att ifrågasätta om inte den svenska universitetsvärlden behöver införa sociala intagningsprov vid sidan av betygsintagen. Men när historien inte slutar där övergår min rädsla till att omfatta allmänheten i stort.

En man, mörkhyad men det hör egentligen inte hit, tog mycket illa vid sig av slavförsäljningen och polisanmälde. Som gensvar från någon eller några får han affischer med sitt eget ansikte och ett koppel kring halsen. Hur är människor funtade egentligen? Vad har hänt med respekten för varandra? Man ska naturligtvis inte dra alla människor över en kam men Lunds universitet borde damma igen Hallands nation för ett tag, om inte annat för att visa att man faktiskt bryr sig. Upprörda ord från en blek rektor är ju ungefär lika effektivt som att knäppa Muammar Gadaffi på näsan och tro att Libyen blir demokrati av det. Skämmes Lund.

Nästa sak som etsat sig fast i mitt huvud handlar om den stackars 23-årige man som mådde dåligt och i sin enfald trodde att det bästa var att ringa SOS Alarm. Efter flera samtal utan att någon av tre inblandade från vården gjort ett dyft dog han ensam på hallmattan. DN har publicerat samtalen och jag mår uppriktigt sagt dåligt av att läsa det. Till SOS Alarm kommer varje år tusentals falsklarm från människor som inte är i akut behov av hjälp. Det är dock ingen ursäkt till att man får misslyckas så kapitalt som det här.

Då och då får vi höra att det är bättre att larma en gång för mycket än en gång för lite. Men för att viljan att larma ska finnas där måste ju även tron att man blir tagen på allvar finnas. 23 år är ingen ålder att dö, visserligen ett konstigt sätt att uttrycka sig på då jag inte vill att det ska finnas en bestämd ålder då det är okej att folk dör, men det är rent förjävligt att tänka att om han varit femton år äldre och inte svarat ja på sköterskans första fråga om han druckit alkohol förmodligen fått hjälp. En ambulans hade säkerligen dykt upp hos medelålders Bosse boende i villa med fru och barn. Skämmes SOS Alarm.

Någonstans i USA har en sexåring skjutit två dagiskompisar och sig själv av misstag. Sexåringen hade med sig en pistol till dagis och tappade den ur ryggsäcken i matsalen och ett antal skott brann av. Redan nu har jag mentalt dragit i varningsbromsen tio gånger. Hur kan en sexåring ens ha tillgång till en pistol? Och hur kan sexåringen stoppa den i ryggsäcken och gå till dagis utan att någon förälder märker det?

När jag 1990 var sex år fick jag nog inte ens använda kniv och gaffel utan enbart gaffel under övervakning. Och helst av allt ville jag alltid ha med mig min docka Erik. I min värld var begreppet pistol endast känt som godispistoler jag gick med pappa till Agavägskiosken och köpte. Jag kanske är ruskigt omodern men i min värld är det så barn ska ha det. Knoddar ska inte leka med vuxensaker och speciellt inte sådana som kan sluta med att de skadar eller i värsta fall dödar andra barn. Skämmes sexåringsföräldrar.

Inom sportens värld inför internationella badmintonförbundet kjoltvång för kvinnliga spelare. Man frångår allt tänk på funktion med motiveringen att locka fler åskådare. Det är verkligen innovativt för sporten, tänk alla små prinsessflickor som valt bort badminton men som nu när man måste ha kjol alldeles säkert kommer ångra sig. Eller hur. Så ofattbart trögtänkt förslag att jag vet knappt ord. Blir spelet bättre av att spelarna har kjol så borde ju även manliga badmintonspelare ha kjol? Eller handlar det bara om att locka köpstarka ensamstående äldre män till att betala inträde och sitta på läktaren och dregla och köpa kaffe i pausen?

Vad kommer i så fall för idrotter där män redan dominerar på läktarna? Om hockeyspelarna spelade endast iförd suspensoar skulle jag garanterat gå på fler matcher. Eller om hemmalagen i fotboll hade bar över, det skulle nog locka fler kvinnor och homosexuella män till arenan. Eller ska vi helt enkelt hoppas att badmintonförbundet inser idiotin i förslaget att sälja idrotten via kjoltvång och drar tillbaka det? Skämmes badmintonförbundet.

Skulle egentligen kunna fortsätta med exempel en bra stund till men jag stannar här. Veckans roligaste är i mina ögon inte den hysteriskt skrattande pingvinen utan Real Madrid-killen som firade cupsegern med att tappa bucklan så att spelarbussen körde över den. Värdigt en rockstjärna liksom.

Glad påsk på er.

Hade tänkt att kanske förtälja om helgens äventyr men det får vänta tills dess jag blivit en tjock gammal tant med volangkjol, rosa blus och jättestor solhatt. Då ska jag sitta på Gran Canaria och sippa GTs och skriva mina memoarer. Kanske har jag en katt och kanske sitter Maria Bäckström bredvid i leopardtights inköpta våren 2010. I närheten virrar kanske två andra gamla russin runt som vi någon gång runt 2039 slog till och äktade varsitt. Det råder kanske brist på barn då vi någon gång runt 2030 insåg att vi knappt kan sköta dammråttor, än mindre råttungar. Kanske kommer Soffe, i rosa från topp till tå men med ett lila fluffigt hår, på besök med hela sin skara av barnbarn då och då och röjer runt. Kanske är jag då så rynkig att det tar en kvart att tvätta ansiktets alla veck och fåror. Kanske går vi på sällskapsdans och stuffar på torsdagarna. Kanske livet blir något helt annat än min panter-tanter-fantasi men det ska nog ordna sig även för oss från Viken. Till dess att memoarboken "Ä kula rö så fär vi" gått till tryck nöjer jag mig med att helgen var bra, solen sken och livet bjöd på okonstlade sociala verksamheter.

Jag är sjuk. Eller nej, mera jag har varit sjuk. I måndags kväll var jag med två av Expressens finaste på bio och såg Hur många lingon finns det i världen. Fin film men ingen som går in på topp tio. Men som jag grät, inte nonstop men näst intill. Någonstans uppenbarade sig tankarna om att nej, så här brukar det inte vara. Okej lagomt instabil men det var nästan löjligt. Somnade med en konstig känsla i kroppen och vaknade några grader varmare än vad som är bra.

Istället för att sitta på mitt för tillfället egna rum i riksdagshuset så ägnades tisdagen åt skräptv och att läsa igenom gamla DN som inte hunnits med sista tiden. Efter ett tag blev det outhärdligt tråkigt och jag gav mig på den enda fysiska aktivitet jag orkade med. Äta. Jag åt lite av varje och till slut mycket av allt. Tänkte ungefär var femte minut att "när jag blir frisk gud vad jag ska träna". En fin tanke som öppnade upp nya vägar mot ännu mer härdat fett och sköna kalorier.

I dag är jag piggare, dock kändes en vårproposition inte som den mildaste av arbetsdagar för en halvfebrig kropp så jag stannade snällt hemma och kurerade mig lite till. Lagomt så här fjorton timmar in på dagen har jag surfat på alla hemsidor jag kan komma på, tittat på allt jag vanligtvis spyr på på tv och ätit fyra glassar. Glass är bra när man har feber läste jag på webdoktorns sida, då är det ju helt okej att överdosera i ivern att bli frisk.

Men det som kan konstateras är att det är fantastiskt tråkigt att vara sjuk. Om jag vore lite smidigare skulle jag klättra på väggarna. Kan inte förstå de människor som frivilligt sitter hemma hela dagarna. Om man inte bor på typ Disneyworld måste det ju vara helt meningslöst. Lappsjukan som slagit ro i mig är inte att leka med och får jag inte snart mänskligt umgänge står jag inte för konsekvenserna av mitt handlande. Ska bota en del av den ofrivilliga enstörigheten med att gå till Coop och hämta ut ett paket. Ska göra mitt allra bästa för att inte bli som Gösta, 87, som hänger på affären mest hela dagen och desperat gärna vill bli vän med personalen. Jag har ju vänner. Massor med vänner. Ja gud va vänner jag har. Behöver liksom bara få bekräftat att andra människor fortfarande finns och att det inte skett någon typ av Day after tomorrow medan jag suttit inspärrad på fjärde våningen och väntat på friskhetstecken.

Innan jag blir mer galen och någon ringer hispan trycker jag på publiceringsknappen så ni får ta del av mitt otroliga liv här i Storstan. Må gott världen.

Jag har skrivit ganska många gånger på sista tiden att livet rullar på i full fart. I dag är inget undantag. Jag är mitt uppe i en helrenovering av min lägenhet, inte så där att jag målar väggar och river upp golvet. Nej, jag städar och putsar för att det ska bli trevligt att komma hem igen på söndag kväll. Jag hade väldigt länge svårt att förstå varför mamma alltid for runt med dammsugaren som en formel1bil kvällen innan vi for på semester. Nu är jag dock likadan. Eller snarlik i alla fall. Medan mamma styrde upp hemmet långt innan Rapports halv åtta sändning gör jag mitt bästa många timmar senare.

Nu har jag dock tagit en paus. Både fysiskt och mentalt. Jag har ägnat en stund att åt att tänka på vad fort livet går. För ganska precis ett år sedan var jag så där fantastiskt förälskad i humlan från Kumla som dragit in i mitt liv som en varm storm. Hon fyllde ett kvarts sekel och jag var så där smått obekvämt nerklädd i skjorta och jeans bland alla hennes vackra klänningsvänner. Men jag var lycklig och jag väljer och tro att hon också var det. Nu har ett år flugit förbi och hon fyller år igen. Jag är fortfarande lycklig och jag hoppas att hon är det också. Men vi är långt ifrån lyckliga tillsammans. Hon firar nog i dag också men med sin nya kärlek och inte med mig. Men jag firar henne ändå, på avstånd och utan att göra väsen av det. Äter en glass och tänker att jag är glad för det hon lärde mig.

Året har gått fort men innehållit mycket. Jag tror jag stannar där och återgår till min städning istället. Imorgon ska färden mot Sundsvall och tre dagars praktikseminarium gå. Lucky me liksom.

Dagens soundtrack
The Sounds - Wish you were here
Mumford and sons - The cave
Håkan Hellström - River en vacker dröm

Så där. Lyssna och njut. Må gott. Fridens.

Mycket av det jag skrivit på bloggen på sista tiden har handlat om mitt behov av att avreagera mig eller skriva av mig om sådant som påverkat mig i världen. Tänkte därför göra lite rockad och skriva ett inlägg om mig själv och mitt liv just nu. Det är inte det att jag helt plötsligt blivit sjukt intressant eller så. Nej nej. Jag är samma småtråkiga människa som alltid. Men just nu behöver jag lätta på trycket i hjärnan om alla saker jag tänker att jag borde anteckan på almanackan som sitter på kylskåpet men som jag aldrig skriver dit.

Livet i Stockholm och på TT snurrar på. Just nu är min plats på utrikes och eländet som sker runt om i världen. Igår pratade jag med en människorättsaktivist i Syrien som berättade för mig hur landets polis slog ner demonstranter bland annat med elpistoler. Det blir en smått absurd situation att prata med honom om detta förjävliga som händer i hans land och sedan säga hejdå. Vad säger man, ha en bra dag? Nej, det vore ganska sjukt. Ha det så bra som det går? Nja, inte heller. Den här fine mannen löste mina bekymmer genom att fråga vart i Sverige jag var och berätta att han tyckte om Stockholm men hade en gång besökt Leksand och det var hans svenska favoritplats. Jag hasplade ur mig något om att jag hoppades att han fick återvända till Leksand någon gång och han sa att det skulle han göra när det ordnat sig i Syrien. Inte klockrent men okej avslutning av samtalet intalar jag mig.

Förra helgen for jag och Malin till Falun och tittade på svenska skidspelen på lördagen. Malin är ju rutinerad skidhejare, för mig som rookie var det grymt att se Marit Björgen skejta upp för mördarbacken i ett tempo som jag inte håller ens på cykel i nerförsbacke. Vi stod bland Årsundafolket i Jönssonligan och det gjorde det ju inte sämre att Emil gjorde ett av sitt livs lopp och blev sjua i skiathlon. Solen sken på oss och eftersom vi var på utflykt var det helt okej att äta en hel påse gifflar på tio minuter.

I söndags var det SM-final i bandy på Studenternas. Vi stod på SAIK:s kortsida och matchen fick ett sådant där fint slut som egentligen bara sker i filmens värld. Zeke, som spelat i SAIK typ jämt men som bestämt sig för att för alltid dra på sig skridskoskydden efter matchen, avgjorde genom att skjuta ett frislag via en Bollnäsare i mål. Det var fantastiskt fint. SAIK och deras ekonomiska beteende är inget jag annars hyllar men Sandvikaren i mig jublade som aldrig förr. Har kommit på mig själv med att då och då småsjunga på Elvert Undergrounds Bandybollar av stål i veckan. Fantastisk heja-SAIK-låt som förbjöds på Jernvallen, ett ganska bra beslut kan jag tycka så här i efterhand. Refrängen är inte vacker men versen desto mer.

Helgen var en riktig sporthelg men några saker lämnade mig något konfunderad. När till och med Andy Newell tagit sig upp för mördarbacken på lördagen och det var dags att gå ner genom skogen var klockan runt fyra på eftermiddagen. Ett gäng herrar utstyrda i gult och blått hade dock uppenbara problem. En av dem behövde plaststängslet för att ens kunna stå böjd som Quasimodo. Några timmar tidigare hade samma gäng brölat om Charlotte Kalla och klunkat Minttu direkt ur flaskan.

Studenternas läktare på söndagen var än värre. En man hade druckit bort den motoriska förmågan att föra ihop händerna och klappa. En annan tyckte det var en bra idé att kasta en bengalisk eld in i publikhavet. När SAIK gjorde första målet och vi jublade tappade de som ersatt stabilitet med öl kontrollen och föll framåt över oss andra. Som tur är gjorde ingen illa sig mycket men jag led med en ung kille med downs syndrom i svartvittröja som inte vågade stå kvar på sin plats efter att mysfyllona från ovanför kommit ramlande.

Under de första månaderna av januari har lokaltidningen hemma skrivit mycket om att Läkerol Arena, hemmabanan för Brynäs, skulle bli av med alkoholtillståndet. Detta efter att ha misskött sig på flera sätt och trots varningar. Hockeyfolket har rasat och Brynäs pratat om konkurs och tomma läktare om de inte får servera öl på matcherna. Skrämmande men sant. I slutändan så fick arenan tillbaka tillståndet men i mitt huvud stannar tankarna om att Brynäs herrlag inte kan spela hockey i elitserien om inte deras publik är mer eller mindre packade. Tragiskt med stort T.

Jag tänker inte ge mig ut för att vara någon form av moral-tant från nykterhetsrörelsen. Nej. Det vore en ren och skär lögn att påstå att jag på något annat sätt än min hudton är vit som en isbjörn. Men jag känner mig ändå berättigad att ifrågasätta människors beteende. De som ser ett idrottsevenemang som en vettig anledning att dricka sig själv under bordet bör ta sig en funderare.

Om man inte vågar heja utan att ha en halv flaska jäger innanför västen gör man sig själv och andra en tjänst genom att se på idrott framför tvn. De som raglar runt och glömmer vilket lag de kom för att heja på och hickar fram heja Brögle. De som blir förbannade på sina kompisar utan att veta varför och förvandlar läktaren till ett mini-Libyen. De som egentligen inte bryr sig om vad som sker i matchen, i spåret eller ens vet vilken sport de ser. De borde stanna hemma och lämna plats åt de som är där för att heja. För att visa sina barn deras idoler i verkligheten. För att sport är fantastiskt live. Det är de människorna jag vill ha bredvid mig när jag går och tittar på sport.

Nog om detta. Jag tror ni hajar vad jag tycker. Men jag tänkte fortsätta berätta om sport ändå, jag har i lag med min lillasyster och mina kusiner anmält mig till Jukola. För er oinsatta är det en stor orienteringskavel i Finland. Ja. Jag vet att det låter galet och förmodligen är galet men på något sätt så ska det bli en hyllning till vår bortgågne morfar att Lama OK tar oss igenom Jukola. Min sträcka är runt sex kilometer och jag har börjat springa längs Järlasjön för att ha en chans att klara av det. Knäna svarar genom att glappa, hacka och allmänt tjafsa med mig. Men varje gång kan jag springa lite längre än gången innna så jag är lugn. Något mer bekymrad är jag för min lillasyster, inte på något sätt över att hon inte ska orka springa, men däremot hennes orienteringskunskaper. De är kanske inte på elitnivå om man säger så... Men inte förrän i mitten av juni är det dags så vi hinner nog slipa den biten också. Annars så kanske Anna får flytta in i Mumindalen och vi får byta namn till Lam OK...

Det blev kanske inte så mycket update på mitt liv ändå. Men solen skiner utomhus och jag ska ta mig till Monki på Götgatan. Har spanat in en jättefin jacka som skulle sitta som ett smäck på min kroppsyta. Sköt om er gott folk. 

Jag är uppe i ottan utan att behöva skynda iväg mot Slussen och jobbet. När klockan slår 23.00 ikväll ska jag däremot inställa mig för ett första nattpass på TT. Då jag inte är någon LAN-datanörd har jag ingen direkt erfarenhet av att sitta vaken framför datorn en hel natt. Därav har jag kommit på ett eget segerrecept för att inte behöva spjälka upp gluggarna med tandpetare. Om jag som nu är uppe i ottan och avverkar mina måsten under förmiddagen så borde det vara guldläge för att sen komma hem och sova på eftermiddagen. En idiotsäker plan. Typ.

Något som ännu orsakar bry i mitt huvud är hur man gör med maten, äter man även på natten? Ska jag ha matlåda med mig? Eller leta mig ut till nattöppet kebabhak och trängas med partykatterna och fyllbultarna? Eller bunkra upp med redbull och dextrosol? Ständigt dessa svåra livsfrågor. För alla er som nu blivit mycket konfunderade över det här med nattmatens vara eller icke vara så lovar jag att återkomma när jag vet den gyllene vägen att gå.

Det känns konstigt att skriva ett blogginlägg utan att beröra Japan. Mina arbetsdagar den här veckan har bestått till stor del av att följa utvecklingen av katastrofen. En av mina personliga reflektioner är att den ursprungliga katastrofen, jordbävningen och tsunamin, fått lämna över strålkastarljuset till Katastrofen med stort K. K som i kärnkraft.

Vi i västvärlden är inte lika intresserade av framgrävningen av döda kroppar, vi har lämnat den ständigt stigande dödssiffran i bakvattnet och riktat allt fokus på kärnkraften. Nu tänker jag inte på något sätt förringa att de havererade kärnkraftverket också är en förskräcklig katastrof men det känns något konstigt när vi skriver artiklar om hur vindarna kan föra eventuellt radioaktivt regn till Sverige. Intervjuer med oroliga renägare i Norrland känns som ett hån mot alla de miljoner japaner som förlorat sina familjer, sina släktingar eller sina hus. Sina liv helt enkelt.

Det är inte värdigt att börja prata om svenska renar i ett läge som detta. Skämmes ni som valde denna infallsvinkel.

En annan sak som får mig att skaka på huvudet lite grann är hur våra regerande politiker fnyser åt de som nu höjer rösterna om att vi även i Sverige borde se över kärnkraften. Enligt den folkomröstning som skedde fyra år före min ankomst till världen skulle kärnkraften vara borta förra året. Nu viftas oroliga röster bort som flugor och besvaras med kommentarer om att Sverige minsann ligger mitt på en kontinentalplatta och att vi inte drabbas av vare sig jordbävning eller tsunami. Det de kärnkraftspositiva missar är att kärnkraften inte blir ett stensäkert bara för att vi inte har jordbävningar.

Det är lite som att säga att bilolyckor inte är ett problem för att vi satt upp mitträcken. Det kanske är säkrare i Sverige än på andra platser, men det gör det inte mindre farligt. Om det vore idiotsäkert och ofarligt skulle det inte behövas en jättedebatt om vart kärnkraftskräpet ska förvaras de närmaste 100 000 åren innan det är, ja just det, ofarligt?

Istället för att avveckla bestämde politikerna förra året att restaurera kärnkraften. Helt tvärt emot vad folket trettio år tidigare ville. Tyvärr är jag tveksam om svenska folket skulle rösta nej till kärnkraft om omröstningen gjordes om nu. Någonstans har låga elpris och feta plånböcker blivit viktigare än allt annat. Många hävdar att man inte ska larma i onödan och att det faktiskt är väldigt ovanligt med kärnkraftsolyckor. Förvisso sant och jag är en av de ivrigaste hejarna på att inte oroa sig i onödan. Men i det här fallet går jag emot min normala principer. För en kärnkraftsolycka räcker. En enda olycka räcker för att påverka i åratal. En enda olycka räcker, det visar bevakningen av Fukushima just nu. Vi i Sverige blev medvetna om det efter Tjernobyl men avståndet och tiden har gjort att vi glömt, att vi bytt fokus mot våra plånböcker. Nu kanske det finns hopp om att debatten startar om.

Det finns alternativ till kärnkraft. Inga billiga Dollarstore-alternativ. Nej, en utbyggnad av vindkraften och vattenkraften skulle kosta många miljarder. En parantes kan då vara att en kostnadssiffra som nämns efter katastrofen i Japan är 1200 miljarder. Vind- och vattenkraft är inte det miljövänligaste alternativen säger förståsigpåare. Kanske förvisso sant även det. Men de får sällan härdsmältor. Om de olyckas ödelägger de inte heller stora områden där det för en lång lång framtid blir omöjligt att vistas. De ger inte partikelregn som gör att barn och vuxna utvecklar svåra cancerformer.

Innan statsminister Olof Palme mördades trodde ingen att något sådant någonsin skulle ske. Innan det i december förra året small i centrala Stockholm var Sverige ett land fritt från terror. Än så länge är Sverige ett land med säker kärnkraft, här sker inga jordskalv som blottlägger de farliga kärnbränslet. Än så länge är allt lugnt men vi är naiva om vi intalar oss att det som aldrig hänt tidigare inte heller någonsin kan ske. För min del är ett nej till kärnkraft självklart.

En av dagens stora snackisar är att en division två-spelar i fotboll kommit ut ur garderoben. En pojke på 20 år berättar att han är bög. Och tidningarna kastar sig över honom, delvis på grund av att han är son till Den Store Glenn från Göteborg men även för att det här är bra. Bra nyhetsvärde som säljer. Bra olja på den arga kommentatorseld som ständigt brinner på internet. En efter en har de stora krönikörerna hyllat outingen och bedyrat att de minsann alltid tyckt det är helt okej att vara gay. Men varför i hela världen blir det sån stor grej då?

För att han är första outade fotbollsspelaren i öppna Sverige? Kanske. För att han har en känd pappa? Kanske. Mest tror jag dock att det handlar om att det dras en suck av lättnad inför något vi inte riktigt vetat hur det varit men som nu är glasklart. Jag tror inte hela fotbollsvärlden är homofober lika lite som jag tror att unge Hysén är ensam om att vara gay och lira boll. Däremot tror jag att den hets som uppstår i samhället när något sådant här dyker upp handlar om etiketter. Vi vill i dag veta exakt hur allting är och varför och helst hur det kommer vara i framtiden också. Därför jublar vi när vi nu kan klistra ett stort bögklistermärke på någon. Vi har liksom gay-godkänt en ny rörelse och på arenorna kan man nu panga upp dekal med Gay-okej. Vi vet hur det är. Etiketter gör allting lätt. Eller?

Någonstans har vi slutat vara vanliga dödliga människor och istället samlat på oss titlar och etiketter som beskriver vem vi är. Vi är våra religioner, våra åldrar, våra kön, våra politiska ståndpunkter och våra yrken. Våra nationaliteter, våran hudfärg och vår sexualitet. Och tvekar någon om någonting blir det osäkert i samhället. Och osäkerhet ger svaga människor och svaga människor vill samhället inte ha. Därför ger vi oss själva och vår omgivning etiketter som håller oss på lagom avstånd. Vi behöver inte gå nära och fråga hur något är för vi vet ju redan hur folk är bara genom att kolla deras etiketter.

Jah hoppas för allt i världen att vi kan ta oss förbi detta elände med etiketter innan det helt berövat oss möjligheten att vara människor. Att vara glada. Att vara arga. Att vi i framtiden får känna saker utan att det finns en etikett att sätta på det. Jag vill inte vara vit kvinna, 26 år, icke troende, bisexuell, jornalist, som röstar på miljöpartiet. Jag vill vara jag. Jag vill att personlighet vinner över etiketter. Jag vill att världen slutar jubla när någon säger att de är bög. Jubla för att karln är människa. För att han lever och frodas. Jag vill att alla jublar för sig själva, för att vi är människor med alla möjliga tankar och åsikter och utseenden men att vi ändå är människor värda att lära känna bättre.

Och nu en brasklapp till de som nu tror att jag försöker sätta mig på en piedestal och hävda att jag är fantastisk och aldrig etikettar någon. Det är inte sant. Ibland hets-etikettar jag värre än de som prissätter varor på Konsum. Men jag har en dröm om hur jag vill vara och en vilja att förverkliga den. Det borde alla ha. Och jag hoppas att Anton fortsätter vara Anton och inte homosexuelle fotbollsspelaren Anton.

Däremot måste jag konstatera att bög-nyheten skuffat undan en annan helt bisarr sportnyhet. Och det är jag glad för. I min hemstad Sandviken är vi bandytokiga. Och vissa är bara tokiga men det hör inte hit. Bandyspelarna i Sandviken är många gånger bra betalda och har ett ganska schysst liv. Men nu har SAIK kört ekonomin i botten. Matsäcken tog slut långt innan någon var mätt. Och mätt måste ju alla bli i dagens hungriga samhälle.

Så vad gör då SAIK bandy? Jo, de går till banken. Men de gör inte som vanliga människor och ber om ett lån. Nej, de ber om att vanliga människor ska få låna pengar som de sen ska ge till bandylaget. Snälla banken går med på att förmånligt låna ut pengar till trogna supporters så den som vill kan nu låna 100 000 kronor och sedan ge bort det och stå kvar med en avbetalningsplan på tio år. Och matchbiljetter några år framåt. Om inte klubben kånkar vill säga.

Alltså. Seriöst. Jag måste ifrågasätta intelligensnivån hos de ansvariga i SAIK. Om det nu är så förmånligt varför lånar inte var och en av spelarna och ledarna i herrlaget 100 000 och på så sätt hjälper de ju sig själva? Vilka är det egentligen av Sandvikens invånare som ska gå till banken och låna? Jag har svårt att förstå.

Sandviken består av Sandvik, kommunen och en del kringkring. Det är inget miljonärsparadis a la Monaco precis. Och även om det hade varit det så är det rent ut sagt förjävligt att ett idrottslag inte kan se att de själva måste få ihop det. Precis som barnfamiljer, pensionärer, studenter och ensamstående måste varje månad. Jag tjänar inte snormycket pengar och kan därför inte köpa en Porsche. Det förstår jag. Jag kan inte be mina kompisar att de ska låna pengar och ge mig. Det förstår jag. Vad är det SAIK inte förstår?

Och om någon mot förmodan går till banken och plockar ut hundra tusingar och sedan ger bort till bortskämda bandyspelare så ska jag personligen inrätta en skampåle i Sandviken och fjättra denne vid den. Det är fan i mig helt absurt. Skämmes SAIK.

För att ändå avsluta gladare så gläds jag med Helena Ekholm som sopat bort mästerskapsspöket och vann med tre minuter. Galet. Och så gläds jag med alla ni där ute som hittat kärleken vare sig det är en man, kvinna, hund eller en bit av Berlinmuren. Det är fint. Ta hand om den.

Som omväxling till hur fantastiska allas liv är på internet så tänkte jag berätta om min dag. Jag har gjort absolut ingenting. Inte på ett så där charmigt sätt som man kan göra inget med någon annan i närheten och ända känna sig fullt upptagen med att bara vara kär. Nej. Jag har gjort ingenting på en lat människas sätt.

Jag har ätit upp det mesta som fanns i sockerväg hemma och skulle ljuga om jag sa att jag inte drabbats av lätt ångest emellanåt. I kylen ligger några apelsiner som borde ätas upp men i dag var inte en sån dag.

Hade planer på att ta mig till Täby och se innebandy men kom aldrig så långt. Istället tittade jag på en massa tv-program av tvivelaktig kvalité och intalade mig själv att jag ska se slutspelsmatcher istället.

Jag har inte träffat någon människa på hela dagen. Knappt hissat upp rullgardinerna faktiskt. Jag har rört mig mellan soffan och sängen och gjort några fåfänga försök att lösa korsord och läsa ledarsidan i DN men mest glott på tv.

Den här dagen skulle jag nog inte få sätta carpe diem-stämpel på enligt förståsigpåarna men det har varit bra för mig att vara totalt oaktiv och slö och uttråkad. Men alla ni som har slitit häcken av er i helgen för att ha så där sjukt kul som man måste ha varje arbetsfri minut för att det ska räknas som att man njuter av livet. Alla ni, ni är bättre än mig. Det kanske inte betyder så mycket men i dag vinner ni över mig. Jag brukar vara en dålig förlorare men i dag känns det bra. Hoppas det känns bra för er också.

Nu ska jag konsultera min vän tv.nu och se vad resten av kvällen ska få erbjuda. Sköt om er gott folk.

Eftersom det är typ 40 tusen miljarder grader kallt i Stockholm så går jag ganska ofta raka vägen hem från jobbet och stannar sen  hemma resten av kvällen. Då min lägenhet inte tillåter några större gymnastiska övningar så blir det en hel del tid över till att sitta i soffan och fundera på vad som händer i världen.

Igår lyssnade jag på en presskonferens som fick mig att tänka lite extra. Nästa vecka är det 25 år sedan Olof Palme mördades och igår skulle Palmekomissionen berätta hur läget i utredningen är så här inför jubileumet. Det de hade att säga var att 130 personer erkänt mordet. Av de 130 var 129 galningar och en Christer Pettersson som sedan tog tillbaka allt. De har provskjutit hundratals vapen men inte mordvapnet. Utredningen har haft sex förundersökningsledare och tar upp 225 hyllmeter i polisens arkiv. Tre poliser jobbar fortfarande med att försöka hitta mördaren. Hela kalaset har gått loss på över en halv miljard kronor. En halv miljard kronor.

En halv miljard är helt enormt mycket pengar.

En halv miljard skulle en räcka till att köpa 861 445 783 påsar vätskeersättning till utsatta barn från Unicef. Eller så skulle man kunna köpa tio getter till 250 000 fattiga familjer. Man skulle kunnat skänka en hundring i månaden till Läkare utan gränser i 416 000 år. Jag skulle kunna fortsätta att rabbla upp saker som man kan göra med en halv miljard kronor hur länge som helst.  Olof Palme må ha varit svensk statsminister och en hyvens karl på många sätt men jag tycker att det måste få finnas en gräns för när det är nog.

Egentligen skulle Palmemordet preskriberas i år men en lagändring har tagit bort preskribtionstiden för mord. Det betyder att man kan utreda ett mord i princip hur länge som helst. Jag undrar om jag kommer att få vara med om 50-årsjublieet för Palmemordet i så fall? Vem ska då ta över Leif GW:s roll och anklaga polisen för att ligga bakom mordet? Och kommer Mårten Palme sitta som ett rynkigt gubb-russin i morgonsofforna och vilja att utredingen ska fortgå?

Olof Palme sköts ihjäl på öppen gata. Det är förjävligt och ett slag mot demokratin. Men det måste också finnas en tidpunkt när vi säger okej, nu släpper vi det här och går vidare. För allas skull. För de framtida våldsoffrens skull som behöver de där tre poliserna som nu dammar pärmar i jakten på en mördare utan spår.

Jag ska inte göra några försök att lansera en egen mördar-teori eftersom jag tultade runt som en glad ovetande ett och ett halvtåring när skotten föll. Men jag tycker det är nog nu. Dagens ungdomar vet inte vem Palme var och då är det i min mening viktigare att berätta om honom som den politiker han var och vad det fick för följder när han som första svenska toppolitiker mördades än att desperat kroka efter en ful fisk att anklaga för mordet.

Nog är mitt svar och nu är det nog med ord från mig.

Söndag kväll och jag sitter i min polkagrisrandiga sidenpyjamas och äter godis. Imorgon är det dags att dra på mig journalistmanteln igen men några timmar återstår av helgen.

Igår hade jag tänkt gå på Those dancing days på Debaser men peppet infann sig inte och jag for till lillasyster i Uppsala istället. Min stackars syster som opererat sig i munnen och bara får äta kallt och flytande. Medan jag och Mattias kalasade på kött och potatisgratäng åt kocken själv nyponsoppa med sugrör. Ibland är livet orättvist. Jag håller tummarna för att det blir bättre i veckan, om hon bara äter nyponsoppa tills de tar bort stygnen nästa helg finns ju risken att hon ser ut som en benget då...

Efter tre första veckorna har jag upptäckt att jag trivs i Stockholm. Och det är väl tur eftersom jag blir kvar här över sommaren också, fick veta i torsdags att jag får jobba på TT i sommar också. Otroligt skönt att slippa sätta mig med ansökningar och försöka skriva ner den bästa versionen av mig på ett A4 för att sälja in mig hos tidningarna. Jag tackar och tar emot att min räkmacketur från förra året håller i sig.

Min käraste vän Soffe skickar mig nästan varje dag en bild på min favoritunge Stella. Igår tittade jag på bilder jag tog för ett år sedan på mamma och barn. Att sen se den här lilla damen sitta i giraffhaklapp och äta gör mig varm. Jag önskar att jag kunde vara med mera, följa den här människans steg mot världen utanför trygga Ekostigen. Höra henne stappligt säga mitt namn och sitta vid de små trämöblerna och låtsasfika. Sitta i soffan med en varm liten person i knät och se Tellytubbies. Jag vill vara en förebild och någon som kan lära och visa Stella saker. Det är en fantastisk ynnest att få vara med och jag hoppas verkligen att Stella inte glömmer bort mig medan jag bor i Stockholm...

Det jag egentligen tänkte skriva om nyss när jag började en mening med att jag trivs i Stockholm var en sak jag kom att tänka på efter att min syster spelat en låt för mig. Den handlar om att få komma hem. Jag har kallat en hel del platser hemma de senaste åren. Men egentligen har nog dom som sjunger låten jag ska försöka klicka in här neranför rätt. Hemma är där man är tillsammans. Hemma för mig är Lassas, Djäknegatan, Ekostigen 21A, Smedsgatan, Hästhagen, Svandammsvägen, Vasastugan på Biskops Arnö, Gävlevägen 51, Allévägen, Blåhuset numera lägenheten ovanpå gymmet, Sjöstan, Kungsklippan. Nu glömmer jag säkert någonstans där jag gärna sjunker ner i soffan och låter hjärtat vara med. Men ni fattar, det finns många ställen som är hemma även om man inte har en tjock rasslande nyckelknippa att bära runt på.

Äsch. Min tekniska förmåga fixade inte videon här men klicka er till länken och lyssna.
http://www.youtube.com/watch?v=rjFaenf1T-Y

Snart är det dags att stänga min blå. Först ska jag dock vuxet nog hänga tvätt och lägga fram kläder till imorgon. Jag inser när jag skriver det att det sista hamnar i gränslandet till att bli pensionärstant men det ger mig några minuters extra sömn imorgon bitti och det får väga över... Sov gott, gott folk.

Home is wherever Im with you

I dag är en sån dag när jag borde varit i Sandviken och firat. Och nej, jag är inte ihop med någon i Sandviken, men det finns fler anledningar än alla hjärtans dag att fira. Tre av de mina firar födelsedag på dagens hjärtedag. Hade jag befunnit mig lite mer norrut var chanserna för ett fika-inferno goda. Men jag firar på avstånd. Köpte mig två semlor och ska gotta i mig och tänka på vännerna jag saknar.


Christian, numera 28 år. Grattis fina man, du bor i mitt hjärta.


Älskade Soffe, halvvägs till 50 i dag. Grattis bästis!


Fina Sabina, 27 år gammal från och med nu. Grattis snäckan!

Imorse såg jag reprisen på det som Janne Josefsson kallar en granskning av svenska ungdomar och deras arbetande i Norge. Jag brukar ofta se Uppdrag granskning och bli mer eller mindre förskräckt när verkligheten kommer över en om hur det faktiskt ser ut i samhället på olika plan. Det har gjort ont i mig när de visat hur stressad personal inom äldrevården inte kunde hjälpa de gamla mer än typ en minut per person och arbetspass. Och det har gjort mig arg när folkvalda kommunpolitiker tagit emot friggebodar och swimmingpooler som muta från företag som vill jobba åt kommunen.

Men det som visades den här veckan var ett lågvattenmärke. Plötsligt vill JJ och hans grävarkollegor att vi ska känna oss kränkta som svenskar därför att några ungdomar skalar bananer i den norska huvudstaden. Vi ska känna sympatier med de ungdomar som åkt till Oslo på chans och inte fått något jobb direkt utan tvingas sitta hos ett bemanningsföretag och vänta på jobb. Vi ska tycka illa om norrmän för hu vad de är elaka mot oss svenskar.

Det går över mitt förstånd. Jag förstår inte för fem öre hur det skulle vara bättre att stanna i den svenska Småstaden, bo hemma hos mamma och pappa, låtsas plugga på Komvux för att få en slant i bidrag. Och hur mycket bättre mår en ung människa av att sitta hos svenska Arbetsförmedlingen istället för ett norskt bemanningsföretag?

En hel drös av mina vänner har varit i Norge och rensat fiskar, packat flygplansmat, lastat matvaror eller sålt bensin på en nattöppen mack. Samtidigt har en hel drös med vänner jobbat i Sverige med att torka pensionärer i rumpan, bära ut reklam, sälja saker via telefon, steka hamburgare och en massa mera. Vad är skillnaden då? Ja, enligt mig ingen alls. Eller jo, olika jobb ger olika stora slantar i slutet av månaden. Den större har oftast de som bott i grannlandet tjänat.

Jag tror problemet som leder till ett sådant här på program ligger i en stor generationsklyfta. Janne Josefsson och säkert flera med honom på hans redaktion tillhör generationen som har en viss syn på arbete. Fast jobb ska man ha, och helst ska det vara på ett av allmänheten accepterat ställe. Det är sällan uttalat av någon representant för de äldre ligorna men det är väldigt lätt att känna igen den lite ogillande tonen och uttrycket de får när en ung människa berättar att de säsongsjobbar i fjällen, sitter i kassan på mataffären eller serverar på lokala haket. Den sortens jobb gills liksom inte. Hur mycket den arbetande ungdomen än trivs så gills det inte. För många i den generation som slank in på arbetsmarknaden under marknadens glada dagar där alla fick fastjobb kan inte förstå hur någon kan vilja ha något annat än ett dundertryggt jobb på samma plats livet ut. Och vissa jobb har enligt den äldre generationen lägre status än andra, det är liksom lite finare att vända papper på kontor än att vända burgare på en grill.

Men märk väl, jag är medveten om att det finns de äldre som faktiskt inte funkar så här. Men de som såg Uppdrag granskning och förfarades över svenskarnas arbetssituation är de jag ställer mig frågande till.

Jag tror att man i slutändan vinner allt och mer därtill på att prova alla möjliga sorters jobb och inte stirra sig blind på vilken typ av anställningsform man har. Min generation kommer kanske aldrig få uppleva det här med att ha ett fast jobb, och det är nog både på gott och ont. Det kommer leda till att vi i en mycket högre grad uppskattar att arbeta med det vi får. Må så vara skala banan, brygga kaffe eller bygga bilar.

På något sätt borde programtiden kunnat användas till att granska de som inte vill jobba, de unga i dag som ser sig som för fina för hamburgerbaren eller hemtjänsten. Det borde hurras för de driftiga själar som faktiskt tar sig iväg och arbetar. Som inte bara tjänar norska kronor utan också fin livskunskap. Ifrågasätt istället de unga vuxna som sätter sig på röven och gnäller över att det i Småstaden inte finns det där perfekta dagtidsjobbet med tvåtimmarslunch, lediga fredagar och lön som en drömvinst på Lotto och istället för att ta ett jobb de faktiskt är kvalificerade för sitter kvar på sin röv och gnäller.

Att en del av programmet också går åt till att reda ut om en svensk förening tagit ut en olaglig avgift för inflyttade känns också fjantigt värre. Ska andrahandsbostadsmarknadens fel och brister avhandlas behöver vi inte fara till Norge. Det finns gott om skräckexempel inom landets gränser.

Vad ska Uppdrag granskning ta sig an nästa gång undrar jag, kanske är det dags att någon granskar standarden på de bungalows som tusentals svenska ungdomar hyr i Thailand varje år? Det vore ju förjävligt om fina svenska ungdomar la sina slantar på thailändskt boende som inte håller vad de lovar. Kanske Janne Josefsson kan få UD att lova att flyga hem alla som känner sig kränkta av att det kilade en kackerlacka genom rummet de betalat fem hundra baht för.  För inte kan väl ungdomar göra egna upplysta val när de åker på semester, blir de inte lite utnyttjade av thailändarna på något sätt?

Ni fattar vad jag menar. Jag säger heja heja till alla unga människor som gör egna val i livet och som vågar prova nya saker. Ni kommer älska er själva hela ert liv för det, och låt inte grå farbröder som Janne Josefsson intala er att det är något fel med det ni jobbar med. Ni för samhället framåt på alla sätt. Sådär, nu räcker det med tant-moral-predikan från mig. Jag visar det längsta fingret åt veckans uppdrag granskning och säger hejdå.

Efter en värdelös Vinterstudio-helg med massa obskyra sporter från SM-veckan i Sundsvall är det äntligen skidskytte. Tydligen blåser det storm där tävlingen körs för skotten flyger hit och dit för de flesta. Trots det är det ändå skönt att se en sport som jag faktiskt räknar som sport. Tidigare i dag visades hopp-med-liten-moppe. Ett gäng moppekids vrålgasade och hoppade upp på containerar. Hur det blir en sport där man kan vinna SM är över mitt förstånd. Tydligen har det också delats ut medaljer till inomhus-surfning på Himlabadet. I rest my case men världen är fan galen.

Första veckan som praktikant på TT gick över all förväntan. I tisdags var jag den enda journalisten som pratade med sparkade DO Katri Linna. Stort på något sätt. Jag trivs och ser fram emot resten. Det har varit grymt lärorikt att sitta mitt i nyhetsflödet den här senaste veckan med allt som hänt i Egypten. Jag har haft al-Jazeeras livesändning på en stor del av tiden och det har vissa stunder känts som om jag fått en möjlighet att se en glimt av de skyttegravsstrider under andra världskriget som jag läst om i historieböcker. Jag tror att både EU och USA måste inse att bara för att det inte pågår vilda demonstrationer i länder så betyder det inte att invånarna automatiskt tycker att det är skitkul att leva under en diktator. Samtidigt som jag inte tror på vägen där västvärldens invaderar ett land och påtvingar dem en demokrati i en form Obama, Merkel, Ashton och de andra höjdarna kommit överens om. Nej, men samtidigt ska det inte behöva vara hundratusentals demonstranter på gatorna för att någon ska reagera. Det måste finnas ett mellanting. Det måst det.

Det enda som känns smått oöverkomligt med praktiken just nu är att gå upp i ottan varje dag. Det är en ständig kamp mellan mig och mitt psyke att orka släpa mig ur sängen när klockan ringer. I somras blev det ju något bättre efter sådär en sju veckor så jag håller tummarna att det blir så igen.

Efter många om och men är jag nu inflyttad i en egen lägenhet i Hammarby Sjöstad. Har en enorm tv, en minst lika enorm säng och egen tvättmaskin. Känns helt klart som att det finns potential att trivas här.

Sitter och tuggar på en kanel-tandpetare från Sri Lanka, det ska enligt kusin Malin vara bra för det mesta. Inte lika bra som den auyvediska krämen men ändå. Igår kväll firade vi Malpals födelsedag i kransen, hon landade klockan fem på Arlanda efter semesterveckor på just Sri Lanka och halv åtta korkades champagnen upp och efter midnatt kom kanelstickorna fram. En klockren kväll, så när som på avslutande bussresa hem. Anna och jag missade detaljen att buss 96 också är typ sightseeingbuss i hemlighet och far runt hela stan innan den behagade åka till Sickla Kaj. Fail.

Snart är det dags för Solsidan med fantastiske Ove och jag ska göra en raid i en chokladask. Sköt om er gott folk.

Jag gillar att du säger vad du tycker
Men det du säger att du tycker säger inte mycket
Lilla lady hey lilla lady...

Imorse glömde jag nyckeltaggen till TT och fick vända och hämta den. När jag kom ner på gatan igen upptäckte jag att jag inte hade mitt SL-kort. Fan. Upp igen och sen iväg mot tunnelbanan. Vid Zinkensdamm upptäcker jag att jag kisar som en mullvad. Glajjorna låg kvar där nycklar och SL-kort legat innan. Halvknackigt men i övrigt så växer Stockholm för mig. Vi blir nog en bra kombination till slut.

Förresten. Har ni en stund över så klicka och läs. Praktiken har börjat och TT är fint.
http://www.dn.se/nyheter/sverige/do-far-sparken

Efter många om och men och en del tårar och packångest har jag kommit iväg till Stockholm. Om och men är ju ständiga inslag i min värld. Tårarna och ångesten har hälsat på när jag suttit i ett hav av flyttkartonger och insett att jag äger mer prylar än vad som är bra för någon mänsklig varelse. Förstå mig rätt nu, jag är oerhört tacksam för alla fina presenter jag någonsin fått men från och med nu önskar jag mig träd i Vi-skogen, getter i Namibia och annat som inte kan packas i kartonger när det är dags att röra på sig...

På måndag är det dags att börja på TT. Imorgon ska jag ta mitt nyinköpta blåa kort och reka terrängen. Lånar just nu Malins lägenhet i Midsommarkransen så första dagarna behöver jag bara klara av att ta mig till röda linjen och åka åt rätt håll. Om inte Rudan fackat till det så flyttar jag i veckan ut till HammarbySjöstad och en liten etta. Ska nog reka den terrängen också bara för att minska chansen att vilsa bort mig helt. Kvällens Ladies Night hos JennyP blir en träningsrunda i att hitta i Storstan. På något sätt känns det rätt skönt att oroa sig över hur man hittar överallt, nervositeten inför TT får liksom inte så stort utrymme då. Tack livet.

Igår lyssnade jag på Aktuellts nyhetssändning, en kvinna från ett resebolag pratade om kaoset i Egypten. För inte alls länge sedan satt jag och lyssnade på samma resebolags folk som varnade för att resa till Egypten för att en monsterhaj härjade runt och bet benen av folk. Igår kväll var det andra tongångar. Det är lugnt liksom. Kairo brinner och regeringen avsätts och tusentals skadas i demonstrationer. Men det är lugnt, vill några svenskar åka ner och titta på pyramider och hajsimma så klart de ska göra det. Logiken går över mitt huvud. Nu är jag visserligen både rädd för hajar och arga människor men det känns som att jag rent praktiskt lättare kan undvika att möta hajen än jättedemonstrationerna. Jaja. Folk är ju och gör ju som folk som mest.

Solen skiner utanför fönstret och jag ska smyga mig ut en stund. Må gott folk.

Till det allra mesta som säljs i Sverige följer det med en beskrivning. En bruksanvisning för alla förvirrade människor som inte vet hur det ska vara. Köper man en möbel från IKEA kan man ge sig fan på att det medföljer en bibel med instruktioner och tio små redskap i metall att användas i olika steg i byggandet. På havregrynspaketen står utförligt hur man gör för att koka gröt eller baka chokladbollar. Till och med när man köper sig ett bodybutter kan man pilla upp en flik på undersidan och hitta instruktioner om hur man kladdar på sig krämen.

Igår köpte jag dammsugarpåsar. Ett relativt dyrt inköp som föranletts av ett konstaterande att efter fem år är det nog dags att byta påse i dammsugaren. Efter den insikten följde en timmes slit och fler svordomar än vad som är lämpligt för att hitta luckan, få upp luckan och sedan ta ut påsen ur dammsugaren.

Mitt i projektet ringde jag desperat till min mor. Om någon vet hur man gör med allt som man själv inte vet så är det mamma. Trygga mamma, expert på att guida sitt vilsna lilla barn genom den djungel av vuxensaker som stundtals hopar sig. Men just igår var mamma upptagen. Uppstressad och flåsig ringer jag syster istället. Hon har trots mina tre års försprång kommit lite längre vad det gäller många vuxna saker och har en fin egenskap i en lugnt problemlösningsteknik som får henne att likna mor våran. Men just igår svarade inte heller syrran.

Kris analkades på Nackstavägen och jag var nedslagen som en nubb i en bräda. Dammtussarna dansade polka över golvet och livet kändes svårt. Var finns den där bruksanvisningen när den behövs? Jo, förmodligen är den vid det här laget tionde generationens toapapper då jag känner mig själv och vet att jag nog kastade den i pappersinsamlingen för fem år sedan. Vem behöver anvisningar för en dammsugare liksom?!

Plötsligt ringer syster upp och peppar på min uppgivna själ och huxflux har jag med visst mått våld brutit mig in till påsen på min blå Hugin. Fem års damm ihopsamlat blev en redigt tung klump som åkte i papperskorgen. Hejdå på riktigt skräpet. Nästa moln av oro stavades ny påse. Glad över att ha vunnit första ronden travar jag ner till Coop.

Alltså. Det kan inte vara meningen att vi människor ska städa så jävla mycket att det måste finnas tjugo olika sorters dammsugarpåsar? Jag går bara inte med på det. Vad hände med lite skit hörnen? Efter många om och men och ännu ett telefonsamtal till syster väljer jag en typ av påsar och går hem. Livet känns plötsligt så mycket lättare och jag studsar upp för Nackstabacken som en hare på en sommaräng. Typ i alla fall.

Hemma i lägenheten kommer nästa bakslag. HUR GÖR MAN FÖR ATT FÅ FAST PÅSEN? Jag letar efter instruktioner, en hint om en riktning, någon form av hjälp. Men icke. Jag gör ett försök men när jag startar dammsugaren uppträder den mer som en inomhus-lövblås än skräpsamlare. Efter ytterligare ett par försök och ännu fler svordomar och brukat våld tar jag fram det tunga artilleriet. Tejp. Det som inte går att fixa med tejp är inte värt att fixa.

Efter två timmar sitter en ny påse hårt fasttejpad i dammsugaren och den fungerar bättre än på flera år. Men all min kraft att dammsuga är borta. Tussarna får fortsätta dansa. Själv lägger jag mig raklång och funderar på livet...