En av dagens stora snackisar är att en division två-spelar i fotboll kommit ut ur garderoben. En pojke på 20 år berättar att han är bög. Och tidningarna kastar sig över honom, delvis på grund av att han är son till Den Store Glenn från Göteborg men även för att det här är bra. Bra nyhetsvärde som säljer. Bra olja på den arga kommentatorseld som ständigt brinner på internet. En efter en har de stora krönikörerna hyllat outingen och bedyrat att de minsann alltid tyckt det är helt okej att vara gay. Men varför i hela världen blir det sån stor grej då?

För att han är första outade fotbollsspelaren i öppna Sverige? Kanske. För att han har en känd pappa? Kanske. Mest tror jag dock att det handlar om att det dras en suck av lättnad inför något vi inte riktigt vetat hur det varit men som nu är glasklart. Jag tror inte hela fotbollsvärlden är homofober lika lite som jag tror att unge Hysén är ensam om att vara gay och lira boll. Däremot tror jag att den hets som uppstår i samhället när något sådant här dyker upp handlar om etiketter. Vi vill i dag veta exakt hur allting är och varför och helst hur det kommer vara i framtiden också. Därför jublar vi när vi nu kan klistra ett stort bögklistermärke på någon. Vi har liksom gay-godkänt en ny rörelse och på arenorna kan man nu panga upp dekal med Gay-okej. Vi vet hur det är. Etiketter gör allting lätt. Eller?

Någonstans har vi slutat vara vanliga dödliga människor och istället samlat på oss titlar och etiketter som beskriver vem vi är. Vi är våra religioner, våra åldrar, våra kön, våra politiska ståndpunkter och våra yrken. Våra nationaliteter, våran hudfärg och vår sexualitet. Och tvekar någon om någonting blir det osäkert i samhället. Och osäkerhet ger svaga människor och svaga människor vill samhället inte ha. Därför ger vi oss själva och vår omgivning etiketter som håller oss på lagom avstånd. Vi behöver inte gå nära och fråga hur något är för vi vet ju redan hur folk är bara genom att kolla deras etiketter.

Jah hoppas för allt i världen att vi kan ta oss förbi detta elände med etiketter innan det helt berövat oss möjligheten att vara människor. Att vara glada. Att vara arga. Att vi i framtiden får känna saker utan att det finns en etikett att sätta på det. Jag vill inte vara vit kvinna, 26 år, icke troende, bisexuell, jornalist, som röstar på miljöpartiet. Jag vill vara jag. Jag vill att personlighet vinner över etiketter. Jag vill att världen slutar jubla när någon säger att de är bög. Jubla för att karln är människa. För att han lever och frodas. Jag vill att alla jublar för sig själva, för att vi är människor med alla möjliga tankar och åsikter och utseenden men att vi ändå är människor värda att lära känna bättre.

Och nu en brasklapp till de som nu tror att jag försöker sätta mig på en piedestal och hävda att jag är fantastisk och aldrig etikettar någon. Det är inte sant. Ibland hets-etikettar jag värre än de som prissätter varor på Konsum. Men jag har en dröm om hur jag vill vara och en vilja att förverkliga den. Det borde alla ha. Och jag hoppas att Anton fortsätter vara Anton och inte homosexuelle fotbollsspelaren Anton.

Däremot måste jag konstatera att bög-nyheten skuffat undan en annan helt bisarr sportnyhet. Och det är jag glad för. I min hemstad Sandviken är vi bandytokiga. Och vissa är bara tokiga men det hör inte hit. Bandyspelarna i Sandviken är många gånger bra betalda och har ett ganska schysst liv. Men nu har SAIK kört ekonomin i botten. Matsäcken tog slut långt innan någon var mätt. Och mätt måste ju alla bli i dagens hungriga samhälle.

Så vad gör då SAIK bandy? Jo, de går till banken. Men de gör inte som vanliga människor och ber om ett lån. Nej, de ber om att vanliga människor ska få låna pengar som de sen ska ge till bandylaget. Snälla banken går med på att förmånligt låna ut pengar till trogna supporters så den som vill kan nu låna 100 000 kronor och sedan ge bort det och stå kvar med en avbetalningsplan på tio år. Och matchbiljetter några år framåt. Om inte klubben kånkar vill säga.

Alltså. Seriöst. Jag måste ifrågasätta intelligensnivån hos de ansvariga i SAIK. Om det nu är så förmånligt varför lånar inte var och en av spelarna och ledarna i herrlaget 100 000 och på så sätt hjälper de ju sig själva? Vilka är det egentligen av Sandvikens invånare som ska gå till banken och låna? Jag har svårt att förstå.

Sandviken består av Sandvik, kommunen och en del kringkring. Det är inget miljonärsparadis a la Monaco precis. Och även om det hade varit det så är det rent ut sagt förjävligt att ett idrottslag inte kan se att de själva måste få ihop det. Precis som barnfamiljer, pensionärer, studenter och ensamstående måste varje månad. Jag tjänar inte snormycket pengar och kan därför inte köpa en Porsche. Det förstår jag. Jag kan inte be mina kompisar att de ska låna pengar och ge mig. Det förstår jag. Vad är det SAIK inte förstår?

Och om någon mot förmodan går till banken och plockar ut hundra tusingar och sedan ger bort till bortskämda bandyspelare så ska jag personligen inrätta en skampåle i Sandviken och fjättra denne vid den. Det är fan i mig helt absurt. Skämmes SAIK.

För att ändå avsluta gladare så gläds jag med Helena Ekholm som sopat bort mästerskapsspöket och vann med tre minuter. Galet. Och så gläds jag med alla ni där ute som hittat kärleken vare sig det är en man, kvinna, hund eller en bit av Berlinmuren. Det är fint. Ta hand om den.