Jag vill visa er New York. En sliten stad men med otroligt mycket charm. Men först vill jag att ni lyssnar på Bon Iver. Fantastisk musik.

I går kväll fick jag ett mms föreställande en stor och tjock mage som satt fast på min bästa vän. Innaför det väl utspända skinnet fanns en liten människa som skulle ha tittat ut redan i förrgår men som höll sig i revbenen och stannade kvar i mammas mage lite till. Magen såg ut att vara på bristningsgränsen och det kändes som att en förlossning, alternativt en explosion, inte var långt borta. Mycket riktigt så vaknade jag imorse med en ny bild i telefonen, den här gången på ett litet knyte som kommit till världen. Sedan dess har jag dumflinat glatt. Min bästa vän har numera två små avkommor och jag är stoltare än alla tuppar tillsammans.

I går ägnade jag en kort stund av kvällen åt att titta på partiledardebatten på SVT. Sju män och en kvinna öppnade sina munnar och ut kom ord och i dag skriver tidningarna att den och den vann, den var elak och den var menlös. Själv sitter jag mest och funderar på vad de faktiskt sa i partiledardebatter. Jag minns inte särskilt mycket och konstigt är väl inte det då ingen egentligen sade något. Debatt betyder tydligen inte längre att man försöker föra fram sina åsikter och möta motdebattörernas åsikter med argument. Snarare verkar debatt betyda att det gäller att inte yppa sina egna åsikter utan fokusera på eventuella retoriska fel motståndarna gör.

Dagens Nyheter hade i dag en stor artikel om Fredrik Reinfeldts 2000 dagar som statsminister. De hade plockat fram en hel drös siffror på vad Reinfeldts politik gjort med landet de senaste åren. Bland annat fanns en siffra med som gjorde ont i hjärtat. Enligt en undersökning från Statistiska centralbyrån så har 14,1 procent av alla över 16 år ingen som de räknar som en nära vän. Den siffran var till och med någon procentenhet högre än vid förra mätningen.

 

För min del blev övriga siffror ointressanta efter det. Ärligt talat så bryr jag mig inte om Reinfeldt stoppar nittiotre miljarder kronor i madrassen och bygger ett köksbord av guldtackor som han med sin politik sparat ihop. Det kan inte vara så att på tio svenskar så står två stycken och skruvar ängsligt på sig för att de har ingen nära vän. Det spelar ingen roll om det är gammal dam, en stressad 35-årig internetmiljonär eller en trulig blivande student, ingen av dessa människor borde behöva gå igenom livet utan en nära vän.

 

Om jag inte hade mina nära vänner så skulle jag vara nära ett sammanbrott minst tre gånger i veckan. Om jag var tvungen att hålla det inom mig det där som gjorde mig så fasligt arg och om jag inte hade någon som lyssnade när jag behövde få vara liten och om det inte fanns någon att berätta om alla knasiga människors roliga beteenden för, ja då vette katten om jag skulle se något som fint eller kul i livet.

 

Jag har tur, jag har många vänner. Men det kostar på också. Att ha vänner är som att sköta en prunkande trädgård. Gröna fingrar och varmt hjärta blir synonymer. Vänskap är ingen garderobsblomma som är omöjlig att döda ens om man glömmer den ensam under en långsemester. Nej, vänskap är enligt mig många gånger en sån där lite svårskött ros som kräver att man vet att den finns och att man bryr sig och visar det. Den kanske tål att glömmas några dagar och man får försöka vattna upp de purkande bladen och sopa ihop torkade, nedfallna blomblad, men nästa gång man glömmer så går det fortare utför och torkan blir evig.

 

Vänner är inget som kommer gratis men det är samtidigt inget som kostar skjortan att underhålla. Att vattna sina rosor med små livstecken kan göra att man på ålderns höst slutar sina dagar i den vackraste av trädgårdar, omgiven av blommor i alla dess färger.

 

Det finns 14,1 procent av svenska folket som förmodligen inget hellre vill att ha en egen ros eller en halvvissen tulpan eller kanske för den delen även en kaktus. Bara något grönt. Något med liv i, något att sköta om. Något att hålla liv i, något som vattnar och håller liv i den egna blomstrandet. Så alla ni därute som har vackra blommor till ert förfogande, glöm dem inte. För när det blir ensamt är det hårt att krama en iphone eller få tröst av en tjusig bil. Och pengarna du sparat köper dig kanske plastblommor men de vackraste de är inte till salu...

 

 

Jag lyssnar på Lykke Li, hon är en av mina favoriter och en av de artister jag helst lyssnar på när jag är ensam som nu. A är på kör och mitt andra A, lillasyster A, åkte nyss härifrån. Vi har ätit pizza och firat att hon och Mattias varit ihop i sju år i dag. När de varit ihop i tre år skrev jag en lång harang om saken, det känns som länge sen när jag bläddrar i min egen livskalender från den dagen för fyra år sedan och fram till nu. Men det är inget jag ska börja dra igång om nu igen, det känns som om varje inlägg på den här bloggen blir en småsorgsen backflash över vad som varit och det har jag ingen lust med i dag för i dag handlar om nu och inte då.

När vi för två veckor sedan var i den engelska huvudstaden London så möttes jag av ett något sorgligt besked. Min favoritbutik, His Master's Voice, hade på grund av dalande försäljningssiffror stängt sin stora butik mellan Bond Street och Oxford Circus. Egentligen är det ju inget konstigt att de tvingas stänga, jag har nog bidragit själv till det också tråkigt nog.

Sitter ensam i soffan efter en kväll full av skratt, vin och den där känslan av att det bästa som finns är att bara vara. Någon spillde vin på väggen och fick sitta inlindad i en filt i stället för en kjol. Någon fick ännu en rockring och någon gästspelade i en tight klubb. Det var en bra kväll helt enkelt. Köket ser ut som om någon släppt en bomb samtidigt som Cervera öppnade sin mellandagsrea. Ni förstår. Det är liksom skönt att ha en dörr att stänga till köket och sen kunna sitta i soffan och inte bry sig.

Här har det en längre tid varit tommare (ja, jag vet att det inte heter så men nu råkar det här vara mitt andningshål i internetöknen så låt mig då skriva fel när jag vill det. Punkt) än i Lyxfällan-folkets sparbössor. Det här lilla inlägget i den icke-existerande debatten om livets stora frågor kommer förmodligen inte starta någon lavin av bloggande från min sida men jag har några fina bilder att bjuda på så kanske alla ni som ligger sömnlösa på nätterna och undrar varför jag inte bloggar kan få sova gott ett tag.

I några timmar till är jag 26 år gammal. Spenderar de sista timmarna som 26-åring med att äta för mycket och titta på Idol, tänkte att i stället för att göra allt för att inleda mitt nya år i livet med att kämpa på mig ännu en bilring så kan det vara på sin plats att skriva av sig lite grann. Senaste tiden har det susat fler tankar genom mitt huvud än bilar på Essingeleden. Innan hjärnan börjar likna parkeringsplatsen utanför IKEA en löningslördag så plockar jag ut en del.

Det har gått ett tag sen jag skrev något på den här min egen oas i nätöknen. Dock tänker jag inte be om ursäkt som jag förstått är brukligt och som jag kanske skulle ha gjort förr. Nej. Jag har varit upptagen med andra, bättre saker och inget annat. Men nu finns tiden. Som många av er som känner mig vet så finns det alltså något annat jag borde göra. Jag borde flyttpacka. Jajamän. Men fan så tråkigt det är. Gör det i morgon.

De senaste tre dagarna har jag spenderat i sjukbädden. Vaknade feberyr i tisdags, sedan tog en lungförstörande hosta över men just nu känner jag mig ganska pigg. Förra helgen jobbade jag extra och satt som på nålar och tog emot allt elände som kom genom alla mediekanaler från vårt grannland. Egentligen skulle jag kunna skriva sida upp och sida ner med bara försök till förklaringar av vilka känslor som rörde sig i mig. Men det kommer inte att hamna här på bloggen utan någon annanstans. Här nöjer jag mig med att konstatera att vi aldrig kommer att kunna skydda oss helt mot ondska men om vi går och är rädda för allting så låter vi ondskan vinna och det vore en katastrof för framtiden.

Det jobb jag livnär mig går många gånger, de bästa gångerna, ut på att träffa människor och försöka göra dem rättvisa i någon form av medium. Kanske har jag redan efter två år blivit yrkesskadad, kanske har jag alltid varit skadad, men jag lyssnar på folk även när de tror att jag inte lyssnar. Förmodligen skulle jag kunna driva en egen tjuvlyssnat-sajt. Men nu är det inte mina egna stora öron som jag tänkt skriva om. Nej, som alltid halkar jag ur spår innan jag ens kommit i spår.

Jag backar bandet och börjar med ett exempel innan jag går loss på kvällens tankeverksamhet. I lördags cyklade jag hem från jobbet. På mig hade jag ljusa chinos och en beige jacka, så här i efterhand kanske en dålig kombo men det var inget jag reflekterat över då. Klockan hade ganska nyligen passerat midnatt och på Södermalm var det mer än en slirig människa att parera för på min stålhäst. I korsningen Renstiernas gata och Folkungagatan lös rödlyset argt mot mig. Som den timida (livrädda) människa jag är stannar jag. Det gör även en taxi. Efter en stund hör jag hur nån skriker "hörrö". På ren reflex vänder jag mig om och ser en medelålders man som vevat ner fönstret på taxin och nu hänger ut genom rutan. Innan jag hinner reagera på den redan bisarra situationen vrålar mannen "hörrö din jävla safaripajas trampa nu laa".

Jag vände mig något chockad om och fann mig inte ens att peka finger åt karln. Sekunderna senare slog det om till grönt och jag trampade hem. Men trots att jag var trött som en gnu så kunde jag inte somna. Ett visst mått av komisk ilska växte fram mot den förmodligen bra druckne herren som kände att han hade rätten på sin sida att oprovocerat skrika åt mig. I mitt minne dök en kvinna upp, en kvinna i ålder så hon skulle kunnat vara min mormor. Hon satte sig mitt emot mig på tunnelbanan i våras och till skillnad från de flesta tunnelbaneåkare så började hon prata med mig. Konversationen blev dock inte så långvarig, något jag förmodligen ska vara glad för.

Tant: -Gud va folk det är som åker i dag.
Jag: -Mm, jo det är det väl.
Tant: -Ja minsann. Vilka fina glasögon du har tös.
Jag: -Ta...
Tant: -Men dom passar ju verkligen inte ditt runda ansikte.
Jag: -Eh...
Tant: -Det ser inte bra ut. Här ska jag av. Tack för pratstunden.

Alltså missförstå mig rätt nu. Det här fick inte mig att fälla några stora tårar, men i kombination med den skrikande mannen i lördags så satte det igång tankar. Men igår avfärdade jag tankarna som sånt som kanske inte är värt att orera mera över. Men så i dag gick jag till affären. I spöregn kan tilläggas. På vägen hem passerar jag en väg, där kommer en röd Saab åkande. Bredvid mig står en man i 40-årsåldern som av uppenbarligen inte tyckte att Saaben bromsade tillräckligt tydligt. För trots att bilen stod stilla många meter ifrån där vi skulle passera vägen blängde mannen surt. Och inte nog med det. "Stirra argt, du med, stirra argt. Dom ska fatta att det här är ett övergångsställe".

I stället för att ge onda ögat till kvinnan i Saaben gav jag förvånade ögat till mannen, som svarade med att skicka en bit av det arga stirret åt mitt håll.

Vad är grejen med att om vi ska försöka vara lite o-svenska och faktiskt interagera med våra medmänniskor så måste vi göra det på ett otrevligt sätt? Om vi måste få oss några järn innanför västen för att våga tilltala en okänd människa så kan man väl försöka genomföra detta sociala projekt på en dag då man är på bra humör? Om de här kontaktförsöken är trevande sökanden efter vänner så kanske felet ligger hos mig, jag kanske har en mongo-magnet i mig som gör att de som inte riktigt kan bete sig känner att de kan obete sig mot mig.

Med begränsade anatomikunskaper väljer jag att sticka ut hakan och säga att det måste krävas mindre ansträngning att dra upp mungiporna och visa tänderna än att vara otrevlig. Och med lika begränsade kunskaper i omvärldsplanering så tänker jag mig ändå att om alla som känner ett behov av social kontakt istället för vända taggarna utåt skulle le, då skulle nog världen må mycket bättre.

Jimi Hendrix lär ha kläckt ur sig att "when the power of love overcomes the love of power world will know peace". Jag väljer att hålla med.

Överallt finns samma ord just nu. Åtta bokstäver som symboliserar frihet och rosévin, resor och ekonomisk ångest. Semester. Samtidigt som jag avundas de som går in i de där fyra-fem arbetsfria veckorna så kan jag inte låta bli att få lite sympati-ångest med dem. Själv har jag precis haft fem dagar ledigt. Fem dagar i rad alltså. Fem dagar då jag inte arbetat. När det hände mitt i en sommar senast kan jag knappt komma ihåg. Jag hade stora planer för de här dagarna, i stil med många av de med "riktig" semester. Vad jag faktiskt gjort under de lediga dagarna ska jag försöka beskriva nu.

Men först måste kanske planerna knackas ned. Helt utan inbördes viktighetsordning så skulle ett nytt pass skaffas, ny lägenhet sökas, jobb sökas och någon form av strategi för framtiden efter augusti stakas ut. Håret skulle klippas och slingas, det där gymkortet kiropraktorn sade åt mig att skaffa skulle bli verklighet. Boktraven i fönstret skulle betas av och viljan att skriva skulle letas på.

På den sjunde dagen, redan med en jobbkväll i ryggen och denna sommars långledighet som ett minne blott är att-göra-listan orörd. I stället har jag varit på Skansen med Jess och hennes lilla familj. Funderat över varför älgarna delar bur med påfåglarna, undrat om den tjockaste av sälarna var död där den låg på botten. Strosat och ätit glass, jag har fått tillfälle att beundra den lilla man som kommit till världen och som trivs allra bäst i famnen på en av mina bästa vänner. Skansen var nog garanterat häftigare när man var liten, att utan glasögon speja efter långsamma rävar och trötta björnar var inte jätteupphetsande men räddades av det sköna sällskapet.

Calle kom hem efter en tiodagars vistelse i Almedalen. Vi firade med kvällar kring Nytorget, påtvingade björnbärsdrinkar på Scandic Malmen och Mosebacke i regn. Ett eventuellt livsavgörande beslut fattades under de rosé-stinna dagarna, näst sista veckan i augusti ska vi bestiga Kebenekaise. Efter åtta månader i huvudstadens ibland slaktande medievärld så borde berget vara en bit kaka att klampa upp på. Vi återkommer i frågan.

Som den medgångssupporter jag är väcktes ett rejält intresse för fotbolls-vm när det verkade som att de faktiskt klarade sig från gruppen. Och som den vinnarskalle jag har eskalerade intresset snabbt. Onsdagens semifinal tog dock luften ur mig och peppen inför kvällens bronsmatch är näst intill obefintlig. Kanske hade den varit större om jag kunnat se matchen med vänner och en öl i handen och inte på jobbet med en telefonlur i handen. Men men. Jag tror och hoppas att svenskorna knyter ihop säcken och kommer hem med en medalj.

I dag har förresten mer än halva juli gått. I samma ögonblick som jag skrev det insåg jag att det borde vara dags att ta tag i att-göra-listan. Men först ska Melodikrysset lösas klart, det saknas ett par bokstäver men jag förlitar mig på att mamma har koll. Sen ska ett sms till födelsedags-Mattias författas. Sen ska den där bra boken jag läser läsas. Sen bör det vara dags att gå till jobbet. Men snart, snart, ska framtiden redas ut. Snart.

Ni som känner mig tror säkerligen att jag glömt skriva om ett ämne som blivit väldigt viktigt för mig sedan några månader tillbaka. Men icke, det får vänta. Håll till tåls, det kommer. För att oron inte ska härja som orkanvindar i er kan jag säga att det går ingen nöd på mig...

Igår besökte jag Älvsjömässan, där höll Eshre stor internationell konferens. Jag utgår från att ingen människa vet vad Eshre är, en kort sammanfattning är att det är alla världens läkare och forskare som sysslar med att hjälpa barnlösa som inget annat önskar än ett litet knyte göra livet komplett. Som en av två journalister satt jag på en presskonferens där svenska forskare berättade att vi i Sverige är världsledande på många sätt. Otroligt intressant men det är inte det jag vill och behöver skriva om i dag.

Det som får mig att slå upp datorn och leta i huvudet efter rätt formuleringar är egoism. Jag fick på vägen tillbaka till TT ett riktigt beskt smakprov på hur egoism kan se ut. På T-centralen valde jag under en millisekund om jag skulle ta röda eller gröna tunnelbanelinjen till Slussen. Latkorven i mig tog beslutet och det blev den närmaste gröna. Samma latkorv fick mig att stanna nästan direkt jag kommit ner på plattformen. Tåget kom rullande och i andra delen av plattformen blev det plötsligt livat.

Långt inne i mina egna tankar funderade jag på formuleringar och IVF och embryon men i ögonvrån noterade jag att tåget stannat knappt halvvägs in på perrongen. Det borde ju komma närmare snart tänkte jag men efter några minuter stod det kvar och som per automatik började mina fötter irriterat röra sig mot tåget för att inte bli ifrånåkt. Halvvägs där springer två brandmän om mig, den ene bar någon form av bår och långt inne i huvudet byttes tankar på IVF mot tankar som sa att "Nej, det här är inte bra".

På andra sidan perrongen fanns fler brandmän, poliser och sjukvårdspersonal klädda i vita rymddräkter. Ganska snabbt insåg jag att någon valt att avsluta sitt liv framför tåget mot Gullmarsplan. Ett direkt och omedelbart obehag slog mig som en örfil. En tacksamhet över att latheten räddat mig från att stå intill och se en människa dö.

Tillbaka i Glashusets trygga vrå fortsatte jag fundera på det som hänt i min ögonvrå. Vem hade tvingats stå intill och kanske kasta sig fram för att försöka rädda? Hade där stått barn? Hur mår man om man sett någon ta sitt liv? Hade de hört hur kroppen för alltid ändrat form efter tågets obarmhärtiga tyngd och framfart? Och mest av allt funderade jag på egoismen.

Att själv vilja ta mitt liv har jag aldrig velat. Men tyvärr har jag erfarenhet av att vara nära någon med den viljan. Det är ingenting jag önskar någon, inte ens de människor som saknar all min respekt och beter sig illa förtjänar att någon i dess närhet vill avsluta sitt liv. Jag kan dock förstå att folk i dag i denna värld vi lever i ibland inte ser någon utväg ur lidandet. Att ett självmord lämnar efter sig otröstliga tårar och oförståelse och vrede går nog aldrig att komma ifrån. Jag ser det som ett egoistiskt drag men kan som sagt även se den större bilden av när någon inte orkar längre. Men att i sitt livs sista stund dra in andra människor i den direkta döden är för mig det mest egoistiska någon människa kan göra.

Kanske den lilla tanten som trillade omkull av chocken aldrig kommer våga åka tunnelbanan igen. Kanske stod där barn som för alltid kommer bära med sig en tatuering av smärta och oförstående. Och vad svarar de poliser som tvingades ägna en stor del av sin arbetsdag åt att plocka ihop delarna av en trasig själs kropp när deras älskade efter jobbet frågar hur dagen varit? Och kanske framförallt, den stackars man eller kvinna som körde tåget, vem håller om och jagar bort denomerna ur hans eller hennes huvud när det är dags att köra gröna linjen mot Gullmarsplan igen?

Jag har som alltid funderat väldigt mycket på det här innan orden var redo att ramla ur mig. Den här gången har jag försökt att finna något som skulle kunna jämställas med den grad av egoism som ett offentligt självmord. Som alltid har jag inga korrekta svar utan bara åsikter och tankar. De som begår våldtäkter och de som förgriper sig på barn är de människorna där jag likställer egoismen med att hoppa framför tunnelbanan eller hänga sig i parken.

Kanske bottnar sig min åsikter i den ilska jag kände den där natten på sjukhuset då jag ensam satt på golvet bredvid en sjukhussäng där någon jag brydde mig mycket om låg. Med blicken fixerad vid en EKG-kurva bad jag oavbrutet till den gud jag annars tvivlar på, att linjen inte skulle räta ut sig och livet rinna ut. Livet rann inte ur som tur är och på skakiga ben lämnade jag sedan sjukhuset övertygad om att aldrig någonsin själv göra så mot en annan människa. Gårdagen gjorde mig ännu mer övertygad om det.

Det fanns en hel del saker på min agenda ikväll men av det blev det inget annat än en långpromenad och ett halvhjärtat försök att förstå hur soffan egentligen borde sitta ihop där i böjen där den inte sitter ihop nu. Min kropp har fortfarande inte helt återhämtat sig från helgen. Helgen då det vi taggat för i snart sju och som vi fruktat sedan dagen efter de där vinglasen som fick oss anmäla oss ägde rum. Helgen i Finland. Jukola-helgen.

Efter kaosartad finsk logik kom jag och Malin fram till TC. Anna och Annica åkte en expressbuss som kom fram en timme senare. Finsk logik som sagt. Lätt stress sköljde över oss och nervositeten spolades bort när stressen tog över. Helt plötsligt sköts starten och Anna följde med det hav av kvinnor som sprang iväg.

Jag vågar säga att mina föräldrar hade nerverna på utsidan medan deras minsta unge var ute i skogen, ett spjutkast från gränsen till tsarernas Ryssland. Själv knölade jag min nummerlapp och sträckte armarna i skyn som uppvärmning. Efter en och tjugofem kom sillmjölken älgandes och jag fick en karta i storlek A3 att umgås med. Efter en timme och åtta minuter spurtade jag om två stycken i mål, visserligen var de rätt korpulenta damer i övre medelåldern men det kändes ändå bra att orka springa om någon.

Någonstans i mig bubblade en löjligt nöjd känsla upp. Jag plockade 115 placeringar och lyckades nästan helt låta tävlingsinstinkten vinna över smärtan i knäna. När Malin kom i mål efter tredje sträckan kändes allt klart, som alla andra lag hade vi ju vårt starkaste kort på sista sträckan. Anca som både kan orientera och springa tog Lama OK i mål på plats 824. Några timmar senare slog klockan midnatt och morfar skulle ha firat sin 90:e födelsedag. På sitt moln någonstans ovanför oss tror jag han log och var stolt över sina barnbarn.


Supporterklubbens båda ordförande och klubbstandaret.


En del av supporterklubben roade sig på egen hand.


Fullt kittade supporterklubbsmedlem.


Kvinnan med guldet vaktar standaret.


Trötta men lyckliga innehavare av plats 824. 


LAMA OK med bästa supporterklubben.


Det var vi som hade morfar på ryggen.


På natten blev det kallt och vi klädde på oss värmde kroppen med bubbeldrickor medan herrarna sprang.


Jukola var lite som en festival. Dock med lerigt kutande i skogen istället för musik. Men lite lika. Typ.


Festival-likheterna minskar dock lite när man ser militärtältbyn där vi sov...


På vägen hem släppte spänningarna som byggt bo i oss innan tävlingen och vi blev lite som skogsvildar.


Vild var ordet.


Som sagt.


And it goes on.


Galenskapen nådde sitt crescendo. Vi såg en älg bredvid bussen. Sen rullade vi in i Helsingfors och klev på Silja-båten mot Stockholm.

Väl på båten där slutade dokumentationen men jag kan avslöja att vi bjöds på körsbärspudding, en riktigt smakretare. Vi bjöds på underhållning av en rysk dansgrupp somkörde filmtema och tyckte det var passande att på en jättebåd mitt på havet ha med Titanic (jag betvivlar att de sett hela filmen och fattat att båtskrället faktiskt sjunker). Vi var även på disco och dansade till coverbandet där kvinnliga sångerska såg ut att vara vän med Julia Roberts i Pretty Woman (hon hade vita fluffiga moonboots, det säger allt). Sen sa vi godnatt och drömde om hur vi vinner Jukola nästa år...

I dag var min första dag efter det som jag väljer att kalla semester och som negativt inställda människor kallar arbetslösa veckor. I dag var även första gången på mycket länge som jag upplevde riktig rädsla. Sådan rädsla som får pulsen att öka och ögonen att tåras. Sådan rädsla som fick min skjorta att smita åt kring kroppen av svett. Sådan rädsla som inte botas fastän man får höra att allting är okej, allt är bra.

Vi fick någonstans runt sju veta att två personer på Sandvik omkommit sedan gas läckt ut där de arbetade. Två män i 55-års åldern som jobbat mer än 30 år på Sandvikens stolta stålföretag. Jag kopplade först inte men sen gick det upp för mig. Det stämde in på någon jag känner, eller för den delen på väldigt många jag känner men i mitt huvud fanns bara en person. Min lilla pappa.

Några minuter stirrade jag på den banala genrebild över ett soligt Sandviksområde som prydde Hiertas hemsida. Fann mig inte att göra något utom att tänka på en lagom rund och glad man med nya tänder och nära till skratt. Allt inuti skrek nej nej nej. Jag ursäktade mig och reste mig klumpigt ur kontorsstolen som jag inte på hela kvällen fick att fastna i sitt-upprätt-läge. Gick de få meterna till ensamhet i köket för att ringa det där välbekanta Comviq-numret som ringer mig flera gånger om dagen ibland. Medan signalerna gick fram tittade jag ut genom glashuset över Stadsgårdskajen men såg ingenting. Det ena scenariot efter det andra spelades upp framför mina ögon och inte ens när mamma glatt svarade "Hallå" slappnade jag av.

Men mamma och pappa visste inget om att två personer slutat sina liv i en källare på Sandvik. Vi kom överens om att det var hemskt och otroligt ledsamt. Sen ville mamma berätta att jag fått brev från Ica om specialerbjudande. Jag älskar min mamma för att hon där och då förmodligen hörde att hennes äldsta barn var glad och lättad men samtidigt ledsen och därför styrde om tankarna på mig.

Det vore fysiskt omöjligt att gå och vara rädd jämt, det skulle äta upp en inifrån och ingen skulle märka det förrän det var försent. Förrän man rusat naken ut på E4:an för att det är enda botemedlet mot de tusentals ilskna myror som kryper i kroppen på en. Kanske är det en klyscha att en kalldusch påminner om hur skönt det är med varma duschar och kanske borde vår tvådelade hjärna bättre veta än att glömma bort tacksamheten alltför fort. Men den här rädslan som kom kanske någon vill kalla överdriven men det kan jag inte rå för. I mina ögon och med facit i hand var det en bra ögonöppnare för vad som jag vet är så viktigt men som har en tendens att aldrig få veta det.

Min pappa lever. Min pappa var inte en av de två vars slocknade liv toppade kvällstidningnarnas webbar ikväll. Femton minuters bisarrt anonymt kändisskap som jag ingen önskar. Två ansiktslösa män som kanske har fruar eller äkta män, barn eller hundar. Eller hela klabbet och en sommarstuga med båt. Just nu vet jag inte vilka de är vars liv kröp innanför skinnet på mig ikväll. Men imorgon kommer jag veta vems pappa som inte längre finns, vem som aldrig kommer att bli hel igen. Och jag kommer att undra om de också var rädda ikväll innan de visste.

Igår morse vaknade jag klockan fem när solstrålar smet in genom en slarvigt fördragen persienn. Satte mig upp i sängen och kände efter om det var läge att gå upp. Svaret var nej. När samma procedur upprepade sig en timme senare var dock dagen igång. Kollade med mina trogna vänner sj.se och sl.se om kollektivtrafiken vaknat. Det hade den.

 

Med avtackningsblommorna i handen och en hetspackad väska över axeln slog jag igen dörren strax före sju på morgonen. På väg mot tvärbanan hade någon lämnat sitt maginnehåll från kvällen innan. I den äckliga sörjan av vad som såg ut att vara thai-mat låg en illgul parkeringsbot. Några tappra själar kliver på tvärbanetåget samtidigt som mig. För hon med gårdagens smink och vingliga klackar kan det nog kallas tåg-of-shame.

 

Vid Gullmarsplan ropar biljettkontrollanten efter vakter och muttrar något om att en ljuslockig ung man sovit på tåget i över en timme. Det betyder att han hunnit åka sträckan Alvik-Sickla Udde ett antal gånger trots att tuppen knappt gått upp. Intorkade blodfläckar guidar mig mot tunnelbanetåget och trots att vagnen är i princip tom sätter sig en tant bredvid mig. Hon luktar illa och jag lutar mig fönstret och låtsas sova. Tanten har en dragväska som hon öppnar när vi rullar från Medborgarplatsen. Jag misstänker starkt att hon förvarar döda djur i den för stanken som steg upp ur väskan har jag bara känt den gången vi hittade en halvrutten grävling bredvid vägen en sommardag. Med pannan mot rutan andas jag små korta andetag som gör imfläckar på glaset. Försöker tänka på annat och vid Slussen kliver tanten och hennes doft av.

 

När jag dimper ner på min plats på tåg 80 mot Östersund är det med en viss känsla av lättnad. Efter nästan ett halvår i kungliga huvudstaden trivs jag bra, men jag är trött. De 21 minuter från att jag klev in i hissen på Midskeppsgatan till dess jag landat i tågsätet speglar bra vad som gjort mig trött. Intrycken är så många och så totala hela tiden att jag valt att spendera mina lediga veckor i stugan och vila hjärnan.

 

Planen var att börja vila redan igår men mitt föräldrarhem i Lassas förvandlades i ett slag till Gulag och jag fann mig själv gräva ogräs med mor och bära möbler med far. Framåt kvällskvisten satt jag trött i soffan och hade flottigt otvättat hår. Men då mina kära vänner lockade med vin och tv-spel fick det bli en snabbdusch. Lagom när Wayne Rooney kvitterade mot Barcelona satte jag mig på cykeln mot stan.

 

Hos Kossan fick jag en ny upplevelse i och med tv-spelet Kinnect, nåt nytt där man inte har dosor utan sig själv och styr med händerna. Galet svårt men kul. Helt utan hänsyn till Kossans stackars gamla granntant tävlade vi i allt från häcklöpning till dans. Vin agerade sportdryck och när värdinnan försökte bjuda på ost och kexbricka hjälpte alla till att förstöra det. Jag vickade kexfatet så att majoriteten kex hamnade på golvet. När Kossan fyllt på med nya kex upprepade jag min bedrift. Men för att sedan verkligen sätta punkt för alltihopa tappade Mackan balansen när han och Soffe hetstävlade mot varann i häcklöpning och satt sig på ostbrickan. Haha. Hahahahahahahaha. Okej, det låter kanske inte så kul men den dagen ni är med när någon sätter sig på en ostbricka kommer ni förstå...

 

Nu har i alla fall vilandet börjat och snart ska mamma skjutsa mig till stugan. På vägen dit ska vi stanna och proviantera så att det inte finns någon risk att jag, det 26-åriga barnet, faller ur under dagarna ensam i Hästhagen. Först vankas det dock lunch på mor och fars nyrustade altan. Håll skinnet spänt med andra ord.

 

Må gott.

Lama OK har för första gången haft träningsläger med fysisk inriktning. Tidigare har vi tränat hårt mentalt men nu var det dags att ta oss ut i skogen. Efter mitt mer än tioåriga uppehåll från orienterandet så inleddes återtåget med ett besök hos Fia, henne kan man lita på i alla lägen. Mina tävlingskläder uppgraderades till nästan-senaste-modell och jag fick ett par schyssta skogsdojor.

Träningslägret hade vi lagt i Hästhagen, fredagkvällen ägnades åt att spana på gamla kartor och dricka livets sportdryck. Vi var ett laddat gäng som for mot Mackmyra och Valbo Nationella på lördag morgon. Jag kom i mål med knäna i något sånär behåll på en fjärdeplats av tjugotvå. Tio minuter kilometern får vara klart godkänt för någon som inte sprungit så långt på åratal.

Dagens tävling gick tvärtemot gårdagens solskenshistoria. 90 minuter i skogen resulterade i ömma knän och stel rygg. På väg mot sjunde kontrollen gjorde jag en Macgyver-vurpa och rullade hejdlöst genom skogen. Reste mig upp och konstaterade att alla kroppsdelar var fortsatt fästa vid kroppen. Dock tror jag hjärnan fick sig en törn för plötsligt orienterade jag som om jag var på väg mot åttan och sprang som en nackad höna upp och ner längs en stig innan jag insåg att allt var fel. Imorgon vill jag nog helst inte bo i min egen kropp har jag aningar om...

Men summan av kardemumman är att Lama OK känns ganska redo för Jukola. Eller åtminstone mer redo än i fredags. Om en månad ska vi tävla mot 700 andra lag en och en halv mil från ryska gränsen. Och även om vi nog inte kommer störa några topplag så kommer vi nog i mål innan Silja Line lägger ut för att guppa mot Stockholm igen...









Några fler bilder blir det inte. Efter tävlingarna var energin slut och kameran blev liggandes i väskan. Kanske lika bra, efter dagens regniga skogstur var slickad-katt-looken rätt poppis.

Men som sagt. Om en månad ger vi oss på den finska storskogen. Håll tummarna. Det behöver vi.