Förresten så har vi kommit på ett nytt slagord eftersom det andra revs ner av en arg och bitter tant.

"The peacemaking melon"

Sug på den ni era bråkstakar...

Jag ska försöka bortförklara mig varför jag aldrig skriver nåt här. Den här gången beror det inte enbart på att det är 35 grader varmt och vi svettas bort så fort vi lämnar poolen. Även om det är en stor orsak. Typ hela. Men ändå.
I fredags trillade det in gäster på resort Voltrona, Malpal och Caroline som varit på tågluff körde en rehabhelg här. Casinan byggdes om till fyra bäddar och vi hängde vid poolen. Gemytligt. Lördagen ägnades från ottan till midnatt med bröllop. Kaosbröllop. Om man inte känner väldigt mycket för att äta bröllopslunch i 35 grader hetta under en rackig version av partytält. Bröllopsgästerna hoppade i poolen med kläderna på och åt ost som luktade fotsvett. Men alla var nöjda och i casinan avslutade vi dagen med att nästan spränga taket med en spumantekork. Oj.

Jag har slutat vänta på brevet som aldrig kommer och insett att ibland blir man lurad. På nåt sätt känns det ändå inte. I made a clean getaway...

Har träffat en ny vän också, Estelle från Paris. Det var trevligt.

080830. Wowwowowowow.


Bröllop+vin+35grader = Yeah.

 Pappa har missat det här med solglajjor...

Jag har varit väldigt upptagen sista dagarna eftersom mina kära päron har varit här och våldgästat. Vi har susat runt i Toscana i deras tjusiga hyr-AlfaRomeo. Mycket gemytligt. Även gemytligt att dom hade med sig så där tre kilo lösgodis. Det är snart slut dock. Kris.

Vi har haft några skön dagar, jag har varit ledig och vi har mest bara varit. Sett Volterra, varit vid havet och gått på marknad och inte att förglömma det lutande tornet i Pisa. Eller pizza som pappa envisades med att säga. Och det lutade. Mycket. Sweet.

Imorgon dyker lillkusin upp här och sen lördag ska ägnas åt kaosbröllop a la Voltrona. Livet rullar på och ni borde komma hit och hälsa på.

Ja visst ja. Tänkte ju lägga in en bild på mig själv eftersom jag har gjort mig av med mitt svarta hår...  Världspremiär för mitt nya hår liksom haha.



Ci vediamo..

Man gör inte så att man sviker så katastrofalt och på ett sånt fult sätt. Små ynkliga människor kanske, inte fullt normala. Fan. Svin. Jag blir så arg för jag förstår hur ont det gör i hon som har en sån stor del av mitt hjärta, hon som klev in i mitt liv och tog en vänplats pang tjong en dag som känns så väldigt länge sen nu. FK AB kan man verkligen säga, inte ett dugg kul. Mer som ett spöregn när man redan fryser, eller magsjuka ovanpå värsta förkylningen, eller bränd mat när man är dödshungrig. Jag blir så arg när folk beter sig som grisar mot mina nära. Usch.

Italien visar sig från sina bästa sidor just nu, lagom varmt (33 grader) och lite vind och livet rullar.. Jag trivs.


Nu ska vi åka till Poggi och handla lite, sköt om er därhemma. Blev visst ett litet argt inlägg här på min annars så soligt glada blogg men men. Det finns ju liksom underlag till att vara lite arg nu.


Arrivederci

Inatt vela jag hemskt gärna äta en bit sockerkaka, den stod i ugnen och såg stor och fin ut. När ugnen pep att den var klar så glömde jag allt vad vett och sans heter. Det enda som snurrade i min lilla hönshjärna (oh, återigen är Lena citerad...) var "kaka kaka kaka".
Så istället för att hämta en ta-varmt-med och försiktigt lyfta ut formen ur 175 grader varm så sliter jag ut kakan med bara händerna, stjälper den på bänken och börjar gå mot disken, efter en millisekund känner jag hur fingrarna bränner. Tar några springsteg, häver ur mig ett illvrål och kastar kakformen mot diskmaskinen. Illa bränd, tilltygad och med en stukad självkänsla hamnar jag under kallvattnet.

Efter några lager anti-bränn-kräm och Walters hemgjorda lemonad så kändes det lite bättre. Idag är fingertopparna hårda och rödlätta och jag skäms lite grann över min kak-iver och dumhet. Men men...


Om två veckor landar familjen här på Voltrona. Det ska bli skönt. Verkligen.

Nu kom fröken häst in på kontoret och vi ska väl gå och fika...

When the sun goes down I am with you
When the sun comes up I am there

Oro. Det är det som äter upp en inifrån om man låter det få ett tillräckligt bra grepp. Men vi kommer ta oss igenom det här, vad det än är. Ingen knöl i hela världen kan splittra oss. Så det så.


Häromkvällen åkte vi på pubrunda i omnejden, intressant och givande är kanske inte rätt ord men kul hade vi.

Just nu skulle jag vilja att min grisbit Soffe, mitt Kex och min överste kom hit en stund och bara hängde. Som en tisdag på fyran, en fredag på Norra eller en sen natt på Smedsgatan...

Dagarna fortsätter att bestå av sol, bad, jobb och mat. So far so good.


Ska  kanske gå och väcka Malin och höra om vi ska bada lite, eller om jag ska åka och hälsa på amore på baren. Eller om jag ska stanna här med Dani framför fläkten. Eller om jag borde gå ner i restaurangen och ta något att äta. Fan, stor schizovarning på min beslutsångesthjärna...


Ciao ragazzi..