Idag är det dagen med stort L. Dagen då slitsamt förtjänade stålar byter ägare och hamnar i det vanliga folkets plånböcker. Det är även dagen när min kära hemstad genomgår en drastisk förvandling. Plötsligt avtar Ica Maxis försäljning av snabbmakaroner och dörrarna rycks upp till närmaste mat-hak. Där beställs en redig portion mättat fett med en stor cola till. Inte det dyraste på menyn men ändå "inget jävla kebab med bröd".

När sista tuggan är svald och drycken uppdrucken, helst ståendes med jackan på sig, då börjar styrkorna mobiliseras mot ett för nästan alla gemensamt mål. Valbo Köpcentrum.

Det finns dock vissa även i den här byn som tar ett steg extra och ger sig på att vara fashionistas. Detta härliga begrepp ter sig så att man istället för att ta livsfarliga kurvan in mot Valbo kör vidare, rakt fram mot nåt större och häftigare. Där gäller det att parkera i parkeringshuset för "det är ju inte pengarna det sitter i...."

Sedan så bör man med lagom nonchalant stil strosa in på Blå och där göra allt för att dölja den inre blödning man drabbas av när prislappen, för ett linne bestående av mindre tyg än den bh man har på sig, visar en summa i stil med en femtedel av dagens totala belöning. Fortsätta röra sig världsvant och liksom konstatera att "nej det fanns inget i min smak den här gången heller" och pila in på H&M för att hitta outfiten för nästa projekt.

För i samband med varje pengautdelning så kommer även den beryktade löningshelgen. Alltså lördagen då allt händer. Uppladdningen sker närmast i ritual. Bort med blaskig femkommatvå öl och rävgiftsviner för 50 kronor och in med ett finvin för 69 kronor. På med nya stassen för kvällen och håll tummarna att ingen spiller innan det blivit mörkt. Vid midnatt stannar en taxibil utanför; "skit samma att det bara är 200 meter, räkningarna ska inte vara betalda förrän om en vecka och jag är rik...". Den mentaliteten utgör förmodligen en stor del av Stor&Litens årsbudget.

I extrema fall, då julbonusar eller liknande delats ut, så får man sedan snällt ställa sig i ledet för att få komma in på lokalen där alla vill vara. Annars så är proceduren att man får visa sitt slitna körkort för en trött anabolpumpad nisse till vakt, inte helt utan att känna sig nöjd att man trots tre promille ser rätt fräsch ut. Så hejas det glatt på bästa kompisen i insläppet som surt muttrar 80 kronor och någonstans skriver man en mental svartlistning.

När alla väl fått av sig de översta skyddande lagren och med all sannolikhet stoppat den minimala lappen bredvid fickan, då är det lika med att inträda i laglöst land. Man får dansa precis hur spasmigt man vill, så länge ens egna vänner står kvar vill säga. Vid beställning av diverse drickbart är reglerna enkla; kasta dig över baren och yla för full hals ööööööööl. Råkar man vifta bartendern i ögat med sitt Maestrokort så får han skylla sig själv att han står på fel sida baren. Samtidigt, på en förfrusen veranda bränner många bokstavligt stora delar av sin förmögenhet för några sköna drag av tjära i lungan.

När klockan slår två tänds obarmhärtigt lampor som gör att hetingen man dansat med plötsligt ser ut som Homer Simpson och den mycket o-coola kampen om yttekläderna börjar. Väl utanför så väntar man in flocken och rör sig sedan som en person vidare mot nya äventyr. Det är ju trots allt inte tomt på kontot den här kvällen...


Eftersom jag inte tillhör dom som lever för att arbeta och därmed har blivit nyrika idag har jag inte köpt några nya häftiga saker att berätta om. Jag gick på bio och åt en stor popcorn istället. Och ska jag gå på lokal i helgen får det bli i någon gammal trasa...

Sleep tight.

Just nu snurrar en hel massa tankar i mitt huvud. Uppslag på saker jag borde skriva ner för att någon dag när andan faller på utveckla och skriva av mig. Små händelser som ni borde få dela med mig bara av den enkla anledningen att det får mungipor att u-formas. Stora saker som skakar om och lämnar fula stora avtryck i min värld. Andra stora saker som snarare smeker ömt och gullar till allting. Allt det här snurrar, men orden rör sig fritt och blir inga meningar.

Jag har inget att skriva fast ändå massor.

Imorgon kanske det funkar bättre. Ska förlora mig i mina böcker nu, gjorde misstaget att besöka bokrean och kom ut därifrån bärandes på ett halv stadsbibliotek och ett antal hundra kronor fattigare. Men vadå, då behöver man ju inte skaffa nåt liv i alla fall... Haha.

Ska försöka summera, mest för mig själv så jag minns denna oh så händelserika helg, men även så att ni nyfikna människor som inte finner något bättre kan känna er som att ni känner mig eftersom ni vet varje steg jag tar...

I fredags arbetade jag hårt, lika hårt som klimatet i skolan har blivit de senaste åren. Som belöning för slitet for jag och mor till Valbo köpcentrum. En bakelse, ett par byxor och några timmar senare åts det tacos i tv-soffan. Mamma hade inhandlat ett lyxvin, en amareno. Oj oj oj. Vilket vin. Rekommenderas starkt för er som känner för att fiska upp dom stora pengarna nästa gång ni besöker vin och spritbutiken.

Igår byttes inflyttningsfest ut mot Rip Curl fest i Gävle. Bockens MC var inget dåligt ställe, svårt att avgöra vad som var bäst, inredningen eller priserna i baren. Trevligheten fick ett abrupt slut när vissa ansåg att det var dags att ta fram Rocky-kunskaperna. Häftigt. Not.

Efter att vi dansat en stund med krogeliten på Lobby bar det av hemåt. Peran bar även Soffe mycket likt en en pratande ryggsäck. Blev erbjudern en fint bäddad soffa på Fredriksgatan men längtade hem. Sandra körde den blå bilen den här gången, det kändes som en bra idé med en nattfika och plötsligt var klockan halv sex. Tiden går fort när man har roligt.

Har spenderat dagen i dvala, avbruten av när huschefen tvingat mig att agera träl vid diverse aktiviteter som pågått här idag. Hyfsade till mig när dagen övergick i kväll och begav mig upp till det blå huset där det bjöds på god mat och gott sällskap. Nu är timmarna sena, ligger grymt skönt inlindad i täcket uppkurad mot elementet. Dags att kasta in handduken mycket snart.

- Sa, sa, men va kan de bli? Sablar... Sa.. Sa...

Sov gott hörrni.

Men underbara låt.

Jag har tänkt på musik. På sånger, på riff, på texter. På konstiga ljud, på underbara röster, på känslor. Allt som musik ger, tar, river upp inom mig. Allt det där har fått plats i min lilla hönshjärna (oj oj oj, Lena är tillbaka ännu en gång...). Vet med mig att det skulle finnas så mycket tid över till alla vettiga saker som finns att göras i mitt hem om jag bara lät bli att fastna i en text och drömma mig bort till klinket av ett piano. Men på något sätt så är tiden sittandes med ett lycklig flin på läpparna och toner i öronen alltid mer värd än en välbäddad säng och en superstylad frisyr...

 
Ett kallt tält men varma hjärtan på Åland...


Om det är något man verkligen tycker om så ska man väl dela med sig? Ibland är det ju lättare att ge någon en titel och en artist än att säga rakt ut hur man känner. Låta någon annan förklara för just den där personen det som gör att orden stakar sig i halsen och kinderna blossar. Men när man delat med sig, gett bort en del av sig själv och stått där naken, kan man då ta tillbaka en sång?


 
Ung och våldsamt kär i doktorns son.


Nej, jag tror inte det. Lika lite som det går att ta tillbaka sagda ord eller gjorda saker. Har man gett en sång till nån så är det liksom game over för den. Samma sak när ett ögonblick eller en händelse tar en sång, då äger dom den för alltid. Då räcker det med en välbekant ton för att känslan ska komma tillbaka. Tårarna vid ett sista farväl. Glädjen över ett första leende. Smärtan när hjärtat spruckit.

Min mor och jag har tagit ännu en helg av kvalitets tid, den här gången får även Anna vara med på ett hörn. Vi har i snöyran åkt ner till Örebro, Bruce har sjungit för oss och Anna har bjudit på middag.

Imorgon ska vi vidare på roadtrip alla tre, ett nytt försök kan man väl kalla det. Vi håller alla tummar vi har för att vi kommer längre än till Skara den här gången...

So long suckers.

Jag gick igenom passkontrollen på Västerås flygplats med mammas pass. Bra koll där. Känns tryggt. Sen bodde vi i en liten ask till hotellrum där det var antingen väldigt varmt eller polarfrost men väldigt bra frukost. Vi strosade, knatade, gick, travade och vaggade till slut gatorna fram med fler shoppingkassar än det finns röda bussar i stan.

Det slank ner middagar från det ena italienska stället efter det andra och någonstans där i mitten klämde sig Lejonkungen in. En vacker historia från den tiden då Disney gjorde filmer som faktiskt letade sig in i hjärtat, även om man inte som ung och dum inte förstod det. Det är ju faktiskt rätt synd om dagens unga som inte får Skönheten och Odjuret utan bara odjuren och fyrkantigt ritade utomjordingar.

Annars så var action ordet för resan. Första kvällen så konstaterade mamma att "det låg nån under bilen". Och det handlade inte om en mekaniker precis. Sen så var tunnelbanan försenad på grund av "person under train". Herregud. Som grädde på moset så blir mamma axeltacklad av ett fyllo i Bayswater. Fyllot började gapa och vi ökade stegen som skrämda harar. Action. Tack.

Allt som allt så avslutade vi resan med röda mattan och gjorde avtryck på alla sätt. Det ekar som sagt i min skattkista nu men det var det värt, mamma har även mer eller mindre lovat att sällskapsresan ska få en uppföljare längre fram i vår så det ser jag fram emot!


Igår kväll visade jag och min vapendragare Jess att ränderna aldrig försvinner från en tiger och att tisdagsmys fortfarande funkar. Sen så går dagens stora tack till Sandra och Terror för hemkörning och dörröppning. Det är inte alltid lätt att vara på topp jämt...

Om man får räkna det som att igår har blivit idag och att det är torsdag så fyller min lillkusin år. Kan tänka mig att det kommer firas i Midsommarkransen, det hade man vela varit med på. I alla fall så hurrar jag i min ensamhet och sen så kör vi en släkttradition att aldrig fira något den dagen det egentligen sker. Grattis Malpal!!

Dags att släcka ner. Singla slant om jag ska bädda eller sova en natt till i sovsäcken. Godnatt hörni.

Sometimes love can come and pass you by
While your busy making plans
Suddenly hit you and then you realize
It's out of your hands, baby you got to understand

Du är slut nu. En gång är ingen gång men två gånger är en vana, det är väl så man brukar säga. Vissa sjunker lågt andra dränker sig själva utan att ens märka av det. Grattis till ingenting borde väl vara rätt ord. Ibland är inget avslut bättre än inget alls. Tack och hej leverpastej.

Yeah there's a hole in my soul
But one thing I've learned
For every love letter written
There's another one burned
(So you tell me how it's gonna be this time)

Is it over
Is it over
'Cause I'm blowin' out the flame

Vi är hemma igen, jag är helt otroligt trött men lycklig. Ska försöka återberätta resan men det får bli imorgon... Kollade nyss på internetbanken och ska nu försöka somna för att sen vakna och inse att det bara var en saldo-mardröm. Men men. Jag har i alla fall en hel väska full med pryttlar att packa upp imorgon....