För några veckor sedan kom pappa åkande i stora Peugoten och på flanken i bak hängde ett rostigt skrälle till cykel. Den är långt ifrån min fina röda Kronan men den fungerar hjälpligt, visst känns det ibland som att all metall kommer krackelera som en hårdsminkad 80-åring men volvo. Jag rullar. Att vara tvåhjulig i Stockholm är ett äventyr. Mellan bilarnas och de fotburna finns en smal rimpa för oss cyklister. Det gäller att inte vingla till för då blir man antingen pyttipanna under en suv eller får onda ögat av kvinna med barnvagn/pensionär/överhurtig yuppie.

Tempot i Stockholm är ju överlag högre och cyklandet är inget undantag. Jag har tagit mig igenom några skakiga turer utan skydd någonstans på kroppen. Igår gav jag mig dock ut på stan för att köpa mig en cykelhjälm. Min förra hjälm var i vit frigolit och hade Bamseklistermärken på sidorna. Med den var jag en cool kid på Björksätras dagis. Någonstans i mitt huvud hade jag en bild av hur den perfekta hjälmen skulle se ut. Lagom citychic så där jag så jag inte skulle se alltför töntig ut. Tänkte mig en subtil färg som passar till jackorna jag äger.

Jo men tjena. Travade glatt in på första sportbutiken på Drottninggatan, den skryter om att vara megasuperstor och ha allt. I min enfald trodde jag då att "det här blir en bit kaka att fixa". Efter att ha plöjt min väg förbi tighta spandexoveraller folk trycker sina påskfesta kroppar i när de ska ut och motionera och fotbollsskor med så många finesser att man knappt behöver vara i dem när de spelar kom jag fram till cykelavdelningen. Glänsande mountainbikes med fyrtiotusen miljarder växlar stod på rad och borrade sina cykellysen på mig. Det kändes som att alla skrek åt mig att min cykel var gammal och ful. Jag vände dock ryggen åt cykeldrakarna och hittade hjälmhyllan.

En snabbskanning sa mig att ingen uppfyllde mina krav. Tack och hej och vidare till nästa sportbutik med nån vräkig slogan om att de "har allt för mig". Jaha men då är jag i hamn snart tänkte jag och letade mig förbi ännu fler obskyra sportartiklar och fram till cykelavdelningen. Där möts jag av samma sak som i den förra butiken. Massvis med häftiga hjälmar med luftfickor och katastrofsäkra-spännen och vette gudarna allt. Alla hjälmarna skrek Giro d'Italia och Tour de France och jag ville springa skrikandes därifrån.

Snälla expediten i hurtigt blå pike-tröja såg väldigt frågande på mig när jag frågade om det fanns en hjälm mer för vardagscyklande. På hennes flackande blick och skeptiska rynkande på näsan förstod jag att tönt-hjälmar inte skulle uppenbara sig inom butikens fyra väggar. Efter två misslyckade vändor i sportbutiker gick jag in på det säkraster kortet av alla. Prylmeckat Clas Ohlson.

Bland tusentals mer eller mindre konstiga prylar fann jag ett gäng cykelhjälmar. Långt ifrån lika spejsigt proffsliknande de på sportbutikerna men däremot i färger så kulörta att regnbågen skulle gråtit av avund. Något nedslagen gick jag därifrån och insåg att min fantastiska bild av en hjälm inte stämmer överens med det verkligheten erbjuder. Men skam den som ger sig, jag ska nu googla hejvilt och finns det inte ens en skum tysk hemsida för egen design av cykelhjälmar kryper jag till korset och köper en Lance Armstrong-hjälm och låtsas som att det regnar när jag kommer på min dampirra från sjuttiotalet...