Så här ser mitt hem ut just nu. Sängen består av morfars gamla luftmadrass från 70-talet. Den saknar en propp men jag lyder pappas råd och använder en penna. Det är inte Hilton men det är bra nog.

Nedräkningen i Sundsvall fortsätter. På dagarna skriver vi ingresser och puffar, risas och rosas och på kvällarna skjuter jag på städningen av lägenheten mer och mer. Lovade mamma att jag inte skulle lämna allt till sista sekunden men på det känns som om jag mentalt hade fingrarna korsade bakom ryggen. Enligt mina egna vetenskapliga undersökningar presterar jag bäst under press. Så mor om du läser det här oroas inte. Allt är lugnt.

Sent igår kväll slängde jag ut en annons på Blocket om min säng. Skrev att jag ville ha en röding men tänkte att om ingen vill ha den så tar jag Karin till hjälp och bär den till grovsoprummet. Efter tjugofem minuter fick jag sms som frågade om sängen fanns kvar. Eh, vad tror folk? Att jag har typ Ullared-kommers i lägenheten? Imorse hade jag fler sms och fyra mail från sängköpare. Så nu har jag hux flux sålt min säng och gått från asketiskt inredd lägenhet till något campingliknande. Dock inte så ofta man campar med Ulrica Hydman Vallien-lakan kanske...

Jag borde gå ut och gå en riktig långpromenad. Min förslappade kropp skulle må bra av det. Men av någon anledning sitter jag kvar här bland kuddar och täcken och funderar om det är värt att resa på sig och gå till köket och hämta saft och kakor.

Efter noggrannt övervägande ska jag hämta kakor. Och alla de där viktiga sakerna jag ville skriva om får vänta till en annan dag.

Jag gillar att du säger vad du tycker
Men det du säger att du tycker säger inte mycket...

För tre år sedan flyttade jag hem till mor och far i Lassas. Christian och Jessica stod för bärandet och Högbovägen 4b var ett minne blott. Jag tänkte då att det var sista gången jag flyttade hem. Fel av mig. Nu, 26 år gammal har jag fått hjälp av mina fina föräldrar att tömma ur det som varit mitt hem senaste 1,5 åren. Möblerna och föräldrarna är hemma i Sandviken nu medan jag själv sitter kvar på en madrass, äter chips i stearinljussken och undrar vad livet gör med mig härnäst.

Utan möbler blir det kallare på mina fyrtio kvadrat, i garderoben finns inte mycket kvar så kvällen till ära har jag på mig Oscar Sundells gamla silverjacka. Känns inte helt i linje med mitt smått fanatiskt följande av Idrottsgalan. Utbudet att zappa runt är ganska begränsat när man inte har någon tv.

På x-tåget norrut förra veckan var jag nervös. Nervös för att komma till Sundsvall ensam. Redan från första dagen, där i augusti när nollningen skulle till att börja, redan då hittade jag henne. Hon som blev min bästa vän här uppe, som blev min flickvän och sedan hamnade i relationslimbo när hennes känslor för mig inte längre fanns. Några veckor hade gått sedan vi sa hejdå på tågstationen i Gävle och jag gick utan att vända mig om. Jag var mer än nervös.
Att möta den som flyttat ur ens hjärta och lämnat efter sig ett djupt hål kan nog aldrig bli en fin upplevelse. Men den här gången gjorde det mig gott. Jag behövde få se, behövde få veta för att laga mig själv lite grann. Det är en bit kvar till min toppform men jag tar det steg för steg.

När man inte har några saker att behöva städa runt och inga skolböcker att läsa så får man mycket tid över till annat. Se en massa filmer, läsa många böcker och lyssna på oändligt mycket musik. Det vill säga den tid man inte meningslöst surfar runt och följer okända människors vänskapsband på Facebook. Eller lyssnar på Brunchrapporten i P3 trots att det är under allt kritik.

"Jag är inte handikappad, jag är hjulbent". Anders Olsson är fantastisk men jag håller med Jonas Karlsson om att Sverige har en bit kvar vad det gäller priser. Att utnämna funktionshindrade till någon form av tredje kön efter årets manlige och årets kvinnliga idrottare känns som ett hån. De borde självklart falla in under samma kategorier som alla "normal" fungerande. Punkt.

Ganska tråkigt att SvtPlay plötsligt fackar ur och byter mitt Idrottsgalan-fönster mot Skogsfilm om elefanter. Inte helt okej faktiskt.

Fick ett nytt tillskott på musiklistan i dag av C. Fint och väkommet. Kanske delar jag med mig när jag känt efter först. Tills dess kan ni lyssna på Helen Sjöholm - Leila och njuta av livet.

Imorgon är det dags för sista tentan innan praktiken. Jag har ägnat alltför mycket tid åt att surfa runt på allt vad internet ebjuder och pluggandet har (som alltid!) fått spela andra fiolen. nu är det sent och jag borde sova, men hittade en fantastisk a-till-ö-lista på Birgitta Ohlssons hemsida när jag i en ansats till att plugga försökte förså skillnaden mellan EU-minister och EU-kommisionär. Det verkade vara en lite småputslustig lista så jag snodde den ärligt med hjälp av ctrl c och fyllde i mina egna svar. Tack Biggan.
Äh, va fan. Så kul var det inte. Godnatt gott folk.

Jag vet att du sover. Vackraste blomma.
Jag vågar inte väcka dig nu.
Jag skulle ge dig allt du pekar på.
Men bara när du inte hör vågar jag säga så.

Just because Im losing doesn't mean Im lost.

Jag skriver på en av de viktigaste texter jag någonsin skrivit. Har ni tur får ni en gång höra den. Har ni otur kanske ni får höra ändå.

Jag är en ganska lugn person, rätt så resvan och inte precis den som stressar upp mig. Men igår gick jag, mor och Anna på Heathrows flygplats, en av de flygplatser jag gillar, kanske tack vare lyxkänslan som finns där kanske tack vare Love Actually. Igår gick jag där och skrämde upp mig själv. Runtomkring oss stod skarpt beväpnade poliser och flackade med blicken. Terrorhotet en dag tidigare kändes otroligt påtagligt och jag kände mig dödlig.

I övrigt var London som alltid fab. Vi bodde i en lite skolåda till hotellrum där duschen var en kaklad garderob, toaletten en annan kaklad garderob. Tjocka eller långbenta människor gör sig ej besvär att bo där. Shoppingen bjöd till rejält, jag hittade min drömväska i en halvskum vintage-butik någonstans i East End. Mamma fick sin dröm besannad när vi gick på Ritz och fikade afternoon tea, det var en upplevelse. Damrummet där var ungefär som alla mina lägenheter jag någonsin haft ihopslagna. Säger kanske inte jättemycket men men...

Vi avslutade resan med en lång härlig middag på en mysig italiensk krog och ett pubbesök tillsammans med Emma med familj. Utvilad efter semester är inte direkt rätt ord men nöjd och glad passar definitivt in.

Just nu känns mitt liv rörigt. Jag vill knappt se mig runt i mitt flickrum i Lassas för här ser ut som en blandning av bombnedslag och syfabrik. I övermorgon far jag upp till Sundsvall för att packa ihop mitt liv där och frakta det någon annanstans och sedan ta mig själv till Stockholm och hoppas att det finns en lägenhet som väntar på mig där.

Stockholm verkar ha en fin konsertvår att se fram emot. Adele, Säkert, Teitur Lassen och många fler gör att Debaser nog blir välbesökt om inte TT vill annorlunda och ger mig dygnetrunt jobb vill säga. Om någon vänlig själ vill pitcha mig en Robynbiljett vore ju livet komplett även.

I dag ringde jag ett samtal som redan när första tonen ljöd kändes fel. På något sätt var de en bitterljuv lättnad när ingen svarade även om jag vet anledningen till det också. Det gör mig ändå lite besviken att hon inte ringde upp, det kostar inte många minuter att säga hej. Men livet är ju annorlunda nu och det är kanske så det ska vara? Den som lever får se helt enkelt.

Det borde vara dags att gå och lägga mig men det finns så mycket att göra. Köpte med mig en trave cd-skivor hem från London som jag vill lyssna på. Om ni tänker nu att jag är den enda gamla geten som fortfarande köper skivor så let it be. Jag tycker bättre om ljudet ur riktiga högtalare och det får man sällan via ever so great spotify, inte om man sitter på en Toshibaburk som varit med om värre saker än digerdöden och franska revolutionen i alla fall.

Från Uppsala har vi faktiskt fått några bra nyheter, efter många veckor utan mat får Björn nu äta lite granna. Det verkar som att han och läkarna hittat in på en väg utan feber och komplikationer. Vi håller tummarna hårt, det är liksom dags för att något att gå bra. Så vi hoppas och hoppas ännu mer att besöksrestriktionerna på grund av kräksjukan lättar snart så att han slipper ligga där själv hela dagarna.

Nu blev det många ord staplade på varandra. Godnatt.

Teitur Lassen - Sleeping with the lights on

Det är tydligen uttjatat att lägga upp årets bilder. Det struntar jag i.


Familjen Hallberg/Nygren inledde nyårsafton med att skotta av stugtaket, Anna hade en egen taktik för att slippa hjälpa till...


När Hannas lägenhet skulle målas blev tapetserarbordet vinbord och terrakottabården fick vara med.


Jag fick nya flaskbottenglajjor. Sabina och Fredrik fick en undebar liten Bonnie.


Årets pepparkakshus i Lassas.


Jag, mamma och Anna var på Koh Samet. Anna brände hårbotten och fick ha keps.


Hälsade på hos Linnea på Voltrona och fann mina favoritgalningar Sabri och Walter.


Vi for till Sicilien för en vecka fylld av mat och dryck och ständiga res-oros.


Jag fiskade kräftor för första gången.


Mamma och jag åkte Jädraås-Tallås-järnvägen med alla familjer med barn under fem år...


Sommarkväll på Smedsgatan.


Moster fyllde 60 och bjöd in till fest på Biskops Arnö.


Midsommar firades med Sofia hos Anna, Johan och Björn i Kumla.


Anna firades med altanfest.


Anna tog examen och mamma klädde upp sig.


En sommardag i Vallhov hos Soffe, Peran och Stella.


Emilia och jag och Sundsvalls finest.


När första solen sken över Sundsvall hets-solade vi på en brygga vid Sidsjön.


Jag och Maria for till London och gick på textilmuseum.


Sidsjön funkar på vintern också.


Malpal fyllde 30 och vi festade på Biskops Arnö som vanligt.


Mamma, Anna och jag åkte till London och hängde i tunnelbanan.


Årets andra dag hos Soffe och Stella, livets första babyspya mellan tuttarna.

Jag jobbar på ett bra ställe. I dag satt jag och åt de sista bitarna av min lunch när telefonen ringde. Ett samtal jag väntat men beskedet var inte direkt jätteglada. Eller inte för min del i alla fall. Jag är ju förespråkare för äkta kärlek och tveklös förälskelse men jag skulle ljuga om jag sa att det inte kändes när hon som dumpade mig för blott tre veckor sedan hittat någon annan. Det kändes, men på något sätt bitterljuvt. Att ta sjumilakliv vidare känns fasligt mycket lättare med vetskapen om den nya kärleken, det sätter liksom saker i perspektiv. Men men, det här är konstateranden jag gjort många timmar efteråt.

Då, direkt där när jag svalt sista klyftan mandarin, lagt på luren och skulle försöka skriva ett reportage var det svart i mig. Ledsenheten tog över och jag blinkade frenetiskt bort tårar bakom mina flaskbottnar. När jag trodde att jag skulle behöva gömma mig på toaletten och sitta i mörkret tills att allt gått över frågade fina Ylwa vad som var fel. Hon lyssnade och sa inga klämkäcka kommentarer om att "det finns mycket fisk i sjön" eller att "du är ju ung så det är lugnt". Nej, hon plockade fram en mening ur ett dokument från Arbetarbladets kriskommission. Som avslutning på ett mötesprotokoll stod det ungefär "På Arbetarbladet är det helt okej att må dåligt och vara ledsen".

Just då var jag ofantligt tacksam över att ha en arbetsplats där det är okej att vara skör och bräcklig. Där svaghet inte ses som ett hinder utan som något som vi tillsammans tar oss igenom. Jag tror att det hjälper människor att vara människor.

För mig är det viktigaste som finns i en relation ärlighet. Även när jag som i dag får dra den ur någon och även när den som i dag smärtar så fruktansvärt. För på ärlighet bygger man vidare. Utgår man från ärligheten hamnar man sällan fel. Och den smärtan som kändes oövervinnerlig när jag släppte telefonen i golvet och för min egen del avslutade den räcka av funderingar som annars kanske tagit många månader att veckla ut i huvudet, den smärtan känns just nu mest som ett myggbett. Det är lite irriterande men det går över...

Dagens ljuspunkt förutom kvällens middagsträff i Gävle hittar ni på länken nedan. Det är för att använda Maria Callebergs eget ord fab. Läs och enjoy. Och var ärlig mot er själva och era nära så blir världen en bättre plats.

http://arbetarbladet.se/nyheter/hofors/1.2615695-pakord-utter-skulle-bli-mossa

Jag har landat hemma, kraschlandat är nog en bra beskrivning. Mitt gamla rum ser ut som ett bombnedslag och insidan av mig är en krater av känslor. Jag försöker göra allting samtidigt vilket slutar med att jag snurrar hejdlöst och allt ser ut som innan. Försöker vänja mig vid nya glajjorna och blir yr och snubblar över en av de ouppackade resväskorna. Håller underbara Bonnie i famnen och blir inombords livrädd att jag ska tappa det lilla knytet som väger som några mjölkkartonger och är vacker som de finaste av diamanter. Väntar hela dagarna på det där samtalet till 018-området jag inte vågar ringa men ändå väntar på och hoppas på positiva nyheter och att vi får fira vår lilla jul på Biskops Arnö och inte på Akademiska sjukhuset. Skickar sms till Musikhjälpen och botar mitt dåliga samvete att jag inte gör mer för världen. Försöker bota ett annat dåligt samvete med att göra en ansats till att läsa kurslitteratur men inser att jag nog har större chans att rädda världen. Ovanpå allting har det i och med flykten från Sundsvall blivit verkligt för mig det där samtalet mellan mig och hon där vi blev ett hon och ett jag igen.

För någon månad sedan skrev jag en önskelista till de tomtar omkring mig som fyller min julklappssäck varje år. Just nu skulle jag vilja göra en ny lista. Den skulle vara ganska kort och se ut ungefär så här:
- En pigg Björn utan cancerjävel
- Ett kroppsdelslim att laga hjärtat med
- En finare värld för Bonnie, Stella och kommande smått att växa upp i

Jag vet inte riktigt vad jag ville ha sagt med det här inlägget. Kanske att jag är lite rädd och skadad nu. Kanske att det känns tryggt att vara hemma och reda ut stormen som river. Kanske var det inte alls för någon annan, kanske borde det skrivits på ett papper och eldats upp.

Jag har för första gången någonsin avslutat ett Facebook-förhållande. Gått från att vara "in a relationship" till "single", paradoxalt nog illustrerat med ett hjärta. Borde de inte vara ett brustet hjärta? Eller en ledsen gubbe? Lite mer likt verkliga livet?

Mitt verkliga liv är inte så verkligt mer heller. Jag känner mig inte som Linnéa oftast. Istället är jag Aidan på gatan i New York. Eller Heck i Imagine you and me. Eller Torres på flygplatsen i Greys. Jag är hjärtekrossad och jättekrossad. Som ni kanske förstår avslutade jag Facebook-förhållandet men utanför internet var det utanför min kontroll.

Men om jag ska gaska upp mig och bortse från att jag är ledsen så är jag tacksam. Tacksam för att jag fått lära känna och komma nära en fantastisk människa som varje dag utmanar mig att vilja bli en bättre person. Vi pratar om vänskap nu och vissa stunder går det bra, andra går det dåligt. För min del är det en kamp mellan att vilja vara tillsammans på det sätt som varit och att acceptera att vara tillsammans som vänner. Det får ta den tid det tar helt enkelt.

I Sundsvall är det kallt nuförtiden, på flera sätt. Istället för att härja runt utomhus sitter jag i soffan och ser Love Actually. Det är en fin film. Vilken som är min favoritscen ändras från gång till gång, precis som min egen sinnesstämning. Sist jag såg den älskade jag bröllopsscenen, nu ser jag Marks carol singers om och om igen. Det är som sagt en fin film.

Nåväl. Jag brukar inte vara så här öppen med mig själv på internet men eftersom jag valde att ha ett Facebook-förhållande känns det som om jag bäddat för en allmän förklaring till varför jag återigen är singel. Kärleken tog helt enkelt slut, tyvärr var det inte min kärlek...

Och ja. Jag vet att Sverige fått sin första självmordsbombare, att hajar äter folk i Egypten och att Sveriges handbollsdamer tydligen blivit grymma. Som den goda journalist jag försöker vara tar jag in den ständigt piskande mediestormen men jag orkar faktiskt inte bry mig just nu...

Tio steg har jag tagit i dag. Råkat köra tallriksunderlägget i micron. Låtsats att jag pluggat men egentligen inte gjort något alls. Solen som aldrig gick upp i dag har snart ändå gått ner. Om och om igen rullar Karenina i högtalarna. Jag tänker på en rödvinskväll som aldrig blev av. Det är dags att lämna lägenheten, den börjar kännas som ett fängelse.

Mitt pussel blev aldrig klart...

Leave and let me go
I will think of you, I know
But carry on, carry on,
and I'll stay strong

Someone else will keep
you warm from now on
Someone else will keep you
safe from the storm
But I'll be with you wherever you go
So you will never be alone
I'm going where the wind blows
Going where the lost ones go

Plötsligt blev Sundsvall så kallt.

Jag såg Robyn för några år sedan. Hjärtekrossad satt jag i konserthuset i Gävle och grät mig igenom hennes första spelning någonsin av balladversionen av Be mine. Nu gör hon nya konserter men snigeln i mig bokade inte innan alla hipsters hunnit köpa varenda liten biljett. Kanske är det ett tecken att jag ska hålla tillgodo med mitt minne av ett hjärta i tusen bitar och trots det en av de bästa konserter jag sett. Jaja. Den som lever får se helt enkelt.

Jag hoppas att så många har sett Skavlan på SVT1 ikväll. Det var så fantastiskt träffande för flera av sakerna jag har funderat på sista tiden. Henrik Schyffert och Fredrik Lindström borde fler lyssna på. Speciellt alla som bloggar om sina hem. Alla som gör mig kräkfärdig genom att måla varenda jävla pinal vit och inreda hela hemmet i mentalvårds-stil. Missförstå mig rätt nu, jag kan tycka att vitt är väldigt fint. Om det finns någon måtta i det. Och om folk slutar tro att de blir lyckliga bara för att de köper en burk vit färg och målar ett skåp från Blocket de egentligen inte hade råd med.

Herrarna Schyffert och Lindström ska tydligen roa med show på Berns i vår och jag tänker gå. Jag har förresten fått en lägenhet i Hammarbysjöstad, ska självkalrt inreda den så där lantligt underbart och smälla upp bokstäver som säger Home på väggen utifall jag tvivlar var jag är någonstans någon gång. Eh. Nej. Det överlåter jag åt andra.

En annan sak, som inte alls  har någonting med Skavlan att göra, men som ändå upprört mig sista tiden är årets julklapp. Ipad, eller padda som vissa tidningar skojigt nog döpt om den till, är fan i mig ett skämt som årets julklapp. Vi har precis börjat klättra ur en djup finanskris och då hetsar mediebranschen, den bransch jag tydligen ska tillhöra själv, redan iphone-belånade människor att "nu, nu jävlar, nu duger inge hemstickade strumpor eller pocketböcker, nu ska ni pynta fem papp för ipad ska alla ha". Det är sjukt. Jag försöker nu inte på något sätt framställa mig som en idealisk anti-kommersialism som inte köper julklappar alls. Men jag måste faktiskt säga ifrån när årets julklapp är resultatet av Apples smarta pr arbete.

Och förresten, för att återkomma till min bransch så måste jag ställa mig tveksam till om de kommer ihåg kapitlet om textreklam i mediernas egen lill-bibel Spelregler. Den må vara en sensation och helt fuckingfantastic Ipaden, men det finns fortfarande inget som säger att branschen behöver lämna sina ideal för att höja äppelföretagets senaste uppfinning till skyarna utan att någonsomhelst kritiskt tänkande.

Snön fortsätter att vräka ner över Sandviken i detta nu. I onsdags var jag ute och for på räls. Jag tänker inte gräva ner mig mer i det än att konstatera X-tågen kan man lita medan dressin kanske är något för SJ nästa vinter.

Igår brann en väns hus ner. Det måste vara en sån obegriplig tragedi och jag hoppas verkligen att jag aldrig någonsin behöver förstå hur den känslan är. Jag tänker mig att det inte så mycket är de materiella förlusterna utan att det på något sätt skulle krypa in en obehaglig oroskänsla av att ha blivit bestulen på en trygg plats i tillvaron. Jag lider verkligen med henne, förmodligen en klen tröst att alla gör det men ändå.

Imorgon vankas det lussebak på Timotejvägen och kvällen är tänkt att spenderas på Ekostigen med tjejerna. Det kan hända att vi gör stan även. På söndag åker vi mot Biskops Arnö för julmarknad och sen far jag upp till Sundsvall för de sista veckorna för året. Nästa vecka har jag två inneboende i form av Anna och Kajsa och veckan avslutas med tenta i politisk kommunikation och Le Grande Finale på Borgmästaren. Fullt ös medvetslös eller som Karin skulle uttryckt det gangbang nummer 3.

Nu snarkar mor och far i varsin del av soffan så det är dags att fly fältet eller drabbas av svåra öronskador.

Godnatt tutti.

Aftonbladet verkar fira en alternativ jul i år, i alla fall om man ska se på deras julklappsguide...

Det har snöat i över två dygn i sträck. På de stora vägarna far lastbilar och bilar omkring hejdlöst och fler verkar ligga i diket än på vägbanan. Hanna skrev på Facebook om vintern -98 när all världens snö bestämde sig för att falla över Gästrikland. Vi var insnöade och det enda som tog sig fram var typ bandvagnar. Det känns inte helt otippat att det skulle hända igen. Eller att isbjörnarna tar över gatorna snart.

Igår klev jag upp i ottan för första gången på mycket länge. Anledningen hette jobb och efter åtta timmar på redaktionen i Gävle klev jag igår kväll på bussen hem mot Sandviken. Ibland skyltar gamla 41an om och blir 47an som går mot Årsunda och mina utsocknes hemtrakter så jag bestämde mig för att fråga chauffören. Det skulle jag aldrig gjort.
- Kör du till Årsunda efter Sandviken?
Jag frågar glatt chauffören och ser sedan att han ser ut som ett trött lik.
- NEJ NEJ NEJ, nu är det slut jag går hem.
Meningen hann knappt lämna hans läppar innan bussen rivstartade iväg och jag tog några hambosteg längre bak i  bussen. När bussen rullade ut på riks80 såg det ut som om någon tryckt in ett tivoli i en sån där boll man skakar så det snöar. Polisljus, ambulansljus och snöplogsljus bildade någon form av mini-Vegas och hastigheten hade inte skrämt knappt ens en sköldpadda. Naturligt och förståeligt med väglaget. Min trötte busschauffören hade dock ingen förståelse för vare sig väder, vind eller plogbilar. Istället la han sig i omkörningsfilen och trampade plattan i mattan. Vi körde om fler och fler, till och med 41and som gått en halvtimme innan. Jag satt med skräckblandad förtjusning och undrade lite om vi var med i en ny inspelning av Speed-filmen eller om allt berodde på herr busschaufförs hemlängtan. Till slut kom vi hem och en kollektiv suck av lättnad gick genom bussen, aldrig har väl synen av Sandvikens fashionabla resecentrum varit så välkommen.

Min nya karriär som professionell gambler har äntligen börjat gå åt rätt håll. I onsdags drog jag in storvinsten 22 kronor på Lotto. Nu så gott folk. Snart kommer jag glidande i en Jagga med guldfälgar.

För några veckor sen hörde jag fotbollsgurun Thomas Wernersson orera om att svensk fotboll måste byta speltid från vår-höst till höst-vår för att kunna konkurrera med andra europeiska ligor. Nu är jag inte superinsatt i fotboll men jag är inte helt dum i huvudet så jag måste ju ställa frågan om vi i så fall ska ha ett fyra månaders uppehåll över vintern? Eller ska vi införa rolba på fotbollsplanen? Spela i bävernylonoverall? Ha röd bol som i bandyn? Eller ska vi helt enkelt försonas med det faktum att vi är ett vinterland halva året och att fotboll spelas på gräs och är en sommarsport? Kanske det är dags för Sandvikens kommun att höja värmen och odla gräs inne i Göransson Arena och bli en sommararena mitt i vintern?

Dags att fortsätta med mitt lördagsnöje att skriva PM i politisk kommunikation. Kanske slår jag till och filar på vår powerpoint också... Jaja. Livet kunde vara värre. Jag hade kunnat behöva sitta utomhus och skriva PM...

Efter härliga dagar med mor och syster på en kritvit strand på andra sidan jorden är jag återigen tillbaka i Norrland. Här är backen också kritvit men termometern visar minus elva istället för plus trettiofem. Det känns ganska behagligt faktiskt, kanske lite mer efter impulssemestern på Samet. Vi njöt av sol, bad, bananpannkakor och gött käk. Spelade strandtennis tills raketen gick av. Spelade yatzy till pappern tog slut. Ett tag ville jag stanna där för alltid. Men fly från verkligheten får man ju inte. Det är ju fusk säger folk så jag for den långa vägen hem. Fick krokig och sne rygg under för många timmar i Peking men det var en baggis mot att sitta i samma tågvagn som tre curlade snorungar mellan Arlanda och Gävle. Världskrig inne = mord i sinne.

Ännu ett fantastiskt litet knyte har kommit till världen, lilla Bonnie Svahn-Törnquist. Hon hade bråttom den damen, skulle ha legat och skvalpat i mammas mage till en bit in i december men tittade ut för två veckor sedan. Ser fram emot helgen och ett besök på Storgatan. Ännu ett barn, ännu en orsak till att alltid vilja bli en bättre människa. Snart kommer det finnas en hel skock kids som kallar mig tant Linnéa och jag vill ju vara en rolig tant. Inte skräcktanten med lila hår och apandedräkt som skrämmer livet ur alla under sju år.

I dag skulle jag plugga hela dagen, läsa politisk kommunikation på engelska. Som förväntat slutade det med att jag slösurfade och snokade runt på Facebook. Upptäckte att en vän och jag inte längre är vänner vilket fick mig att tänka lite grann. Inga heartbreaking-tankar om förlorad vänskap och hej och hå. Nej, utan jag tänkte på verkligheten. Om vi, som i ärlighetens namn kanske inte var de närmaste vännerna men som ändå pratade när vi möttes, om vi nu inte är vänner mer på internet, hur ska jag då bete mig om vi träffas? Stirra på en punkt långt bort och låtsas som om jag blivit Stevie Wonder? Sätta upp handen för ögonen och Usain-Bolt-springa förbi? Gå över gatan, kasta mig framför en buss, hoppa in i buskarna? Kan någon tala om för mig hur man beter sig när man blivit Facebook-dumpad av en vän? Va va va? Eller måste jag sätta mig och skriva ett brev. Hej bullen...

Lägenhetsjakten i Stockholm fortsätter. Funderar på att lägga julklappskassan på att trycka upp flygblad med en bild på mig och texten "Söker bostad. Allt från bastu till slott. Ge me nu.".

För er som befinner er i närheten av Sandviken kan jag meddela att jag kommer hem på torsdag kväll och stannar en vecka. Ska slita hund och tjäna stora stålar men har tid för socialt umgänge också. Allt går bra så länge man kan fika också. Consider it en kontaktannons för vänskap. Jag har ju liksom en vän mindre och känner mig tvungen att söka med ljus och lykta efter någon.

Alldeles strax kommer min käresta och hämtar mig. Hon är med bil nu och vi ska åka ut och börna och göra handbromsvändningar. Eh. Nej. G-A skolan och lite badminton är vårt mål, förhoppningsvis håller vi sams så att jag får åka med i bilen hem också.

Nej. Jag tänkte skriva om det tråkiga som händer men det sparar jag till sen. Det gäller att hålla huvudet högt, tro på friskhet och inte låta cancer vinna någonsin. Vi sätter punkt där.

And tell me you love me, come back and haunt me

Jag önskar jag kunde bjuda med er in i lördagens aktiviteter men jag glömde kameran hemma. Men sista festen i blå huset kan summeras som ett välbesökt matinferno där Minime hängde i lampan när det var dags att gå hem. Vi var utklädda och alkoholen kickade in, så där lagomt mycket att jag glömde bort att jag var utklädd på bussen hem. Kort sagt så slutar jag aldrig att imponeras över Hannas festfixartalanger och det var en skön påminnelse om vilka fina människor som finns hemmavid.

Glömde nämna att som en reminder om lördagens roligheter ramlade det en rosa marschmallow ur min ficka igår. Det om något är ett tecken på en bra fest...

Imorgon ska vi få pisk på vår websida. Sen väntar tenta på fredag och efter det är den här vedervärdigt värdelösa kursen över. Tack och adjö.

I fredags sa jag upp min lägenhet, på förmiddagen ringde de nämligen från TT och erbjöd mig praktik där i vår. Så från januari kommer jag vara Stockholmsboende. Eller boende, jag är ju ingen stor lägenhetshaj och har inte tretton miljoner ligger och skräpar så kanske får bli en jävel på att soffsurfa istället? Jaja, det löser sig nog, annars får jag väl lägga hela csn på att slagga på hotel i vår. Kan ju funka det med.

Ett diskberg värdigt Kebenekaise tornar upp sig i mitt kök. Kanske tar jag tag i det imorgon. Eller så väntar jag till torsdag. Eller så pular jag allting i en säck och hivar det från min ack så tjusiga franska balkong. Får nog bli singla slant på den.

Jaja, det är sent och Sofia skrattar ihjäl sig över något på soffan. Vet inte om jag vågar fråga vad, det låter lite som ett dårskratt ibland. Kanske borde jag vara rädd? Eller ringa någon i vit rock som kan komma med en sån där fashionabel tröja med armarna på ryggen? Men men, vi är sams trots att vi spelade badminton tidigare ikväll så jag låter det stanna där och går till sängs med kära Nyhetsfabriken. Snark.

Adios amigos (eller adios adolf som jag halka till det i lördags med Proppens Ipinne, jaja de bju ja på liksom).

Ibland händer det konstiga saker i världen. Till exempel när snö faller i hela Sverige utom i Sundsvall. Eller när en galning i Malmö hojar runt och skjuter prick på oskyldiga människor. Eller när journaliststudenterna får skäll för att de gör som de får lära sig och tänker kritiskt, kritik får nämligen riktas åt alla håll utom utbildningen. Eller när jag får för mig att börja träna.

Ja. Ni läste rätt. Jag tränar igen. Det var dags för den Hallbergska uppryckningen. När magen börjar likna en punkterad Barbamamma och orken inte skulle räcka till för en person i koma, då brukar det vara dags. Denna tiden var nu. Numer befinner jag mig några gånger i veckan på det något sunkiga Friskis och svettis i Sunkan. Nästan varje gång jag går dit hamnar jag i en dödsångest situation. Tänk om den som uppfann träning hade gjort det något lättare, då skulle det ju varit så mycket roligare samtidigt...

Men på Friskis finns det i alla fall tillräckligt att sysselsätta sig mentalt med för att stå ut en timme. Jag förundras över den pinnsmala, bleka Kalles kaviar-pojken som hysteriskt cyklar på träningscykeln med noll motstånd och då och då gör tokryck så jag tror han ska väcka liv i hojen och fara genom väggen. Vad vill han med livet?
Är inte cykelnissen där finns alltid utbytesstudent-indierna som tränar i birkenstocks och Levisjeans båda à la Kent Nygren -93. Indierna får dock konkurrens på Friskis fashionweek av unga damer i fräscha kläder, kläder som är lika fräscha efter träningen då de ägnar större delen av tiden att fnissa och fixa luggen. Vad vill de egentligen med livet?
En annan av mina favoritgrupper på gymmet är de som i strandshorts, wifebeater-linnen och mössa kör bänkpress tills de spricker. En annan favorit är femtiplus damen som tror hon är tjugofem och som gör mösskillarna avundsjuka allihopa genom att ha en osynlig tyngdlyftare i sin solariebrända kropp. Ibland tror jag att hennes hud ska spricka som en knäppkorv när hon lassar på sjuttio kilo på axlarna och gör benböj. Vad vill de egentligen?

Och vad vill jag som sitter och råglor på alla dessa knasiga träningsfreaks? Bra fråga. Jag vill nog bara bli lite sundare. Nej. Jag ljög. Jag vill ha en anledning att baka kakor varje dag och äta enorma mängder onyttigheter. Men säg det inte till någon...

För att spä på den sunda inställningen till livet så spelar jag och Sofia badminton på lördagarna. Två timmar och två vinnarskallar slutade i lördags med kastade racketar och en eftermiddag utan ett ord till varandra...

I dag har jag skrivit ett kort för jag vet inte vad man säger till någon som fått ett svårt besked. Jag vet inte vad man skriver heller men orden hamnade där och nu håller vi alla tummar för att det går bra allting.

I övrigt rullar livet på. Jag fick ett B i grävkursen. Praktikbreven är skrivna och kanske får jag söka boende i Stockholm snart. Mamma kommer hit och hälsar på imorgon och på fredag far vi hem tillsammans. På lördag är det dags för en av årets höjdpunkter: fest i Blå huset! Nästa vecka fyller Stella 1 år och det vankas kalas. Mor och syster far till Thailand tre veckor, själv får jag läsa politisk kommunikation i Sundsvall.

Nej. Nu får det räcka.

"Jag tänker mig en cirkus, den allra finaste som getts..."

För några år sedan satt jag på Grankotten i Örebro hos min syster och hade hjärtesorg. Skrev sorgsna rader om trasiga hjärtan och brustna kärlekar och åt förmodligen för mycket mättade fetter. I dag sitter jag i soffan på Djäknegatan i Uppsala dit min syster har flyttat och fortfarande äter jag för mycket fett men den här gången är hjärtat helt. Inte bara helt utan det klappar mjukt för en humla från Kumla. I soffans periferi sitter mina småsyskon, min syster och hon som lika gärna kunde vara en syster, och diskuterar övermogna 12-åringar i Kamratposten. Lägenhetens glesbygds tv visar en gammal engelsk serie och om en stund ska vi hacka till tacos och spela yatzy. Långt från utgångslördagshetsen. Kort och gott är livet gott.

Arbetsveckans två sista dagar spenderade jag och mina klasskompisar i Stockholm, övervakade av Pelle har vi vimsat runt på diverse mediala adresser med en ständig känsla av mellanstadieskola på studiebesök. Om några veckor ska fyra praktikbrev vara skrivna och jag kan ärligt säga att min hjärna är fylld med äpplemos vad det gäller praktik. Kriterierna jag tänker utifrån är hittills "den här sidan Sverige" och "jag vill gärna få praktiklön". De ger väl sisådär femhundra tidningar. Tanken är väl att den här kommande veckan ska besvara en del frågor. Som alltid löser det nog sig till det bästa i slutändan.

Uppsala har bjudit på milt väder i dag, skillnaden mot kölden som härjat Sundsvall de senaste veckorna är markant. I Nacksta har indierna tagit på sig sina tjockaste dunjackor medan vi tappra halvnorrlänningar stretar i skinnjackor och väntar på den där brittsommaren som alla pratade om... Snart måste nog även skinnjackan  bereda plats för tjockjackorna. Skillnaden blir ju då att den istället för att hängas in i djupet av vårgarderoben ska packas i någon form av kartong för att snart lämna Sundsvall tillsammans med resten av mitt bohag. Varken jag eller skinnjackan är överpeppad på att flytta igen men den där lätt hysteriska känslan av att totalpackning dyker nog upp och den brukar ju vara svårstoppad...

Jag har kommit till några livsinsikter på senaste tiden, kladdat ner allt som känts extra viktigt i min gröna bok och tänker mig att jag ska komma ihåg det. Det ena är att skryt och allmän självbekräftelse kan vara något av det lägsta på skalan. Om man är nöjd med sig och själv och det man framställt så borde det räcka att berätta för närmaste vännerna eller mor och far. Men när Facebook svämmar över av självhävdelse och skrytstatusar blir jag lite kräkmatt.
Nästa insikt som landat i min bok är att man ibland inte ska ge mer än vad man får. Alltför ofta har jag stressat igenom vardagen för att hinna med alla saker och människor. Det har allt som oftast varit värt det men någonstans måste det finnas ett samspel att någon annan stressar för ens egen skull också. Annars gör det lite ont i hjärtat...

Nej. Nog med ord för nu. Adjö gott folk.