Jag är en ganska lugn person, rätt så resvan och inte precis den som stressar upp mig. Men igår gick jag, mor och Anna på Heathrows flygplats, en av de flygplatser jag gillar, kanske tack vare lyxkänslan som finns där kanske tack vare Love Actually. Igår gick jag där och skrämde upp mig själv. Runtomkring oss stod skarpt beväpnade poliser och flackade med blicken. Terrorhotet en dag tidigare kändes otroligt påtagligt och jag kände mig dödlig.

I övrigt var London som alltid fab. Vi bodde i en lite skolåda till hotellrum där duschen var en kaklad garderob, toaletten en annan kaklad garderob. Tjocka eller långbenta människor gör sig ej besvär att bo där. Shoppingen bjöd till rejält, jag hittade min drömväska i en halvskum vintage-butik någonstans i East End. Mamma fick sin dröm besannad när vi gick på Ritz och fikade afternoon tea, det var en upplevelse. Damrummet där var ungefär som alla mina lägenheter jag någonsin haft ihopslagna. Säger kanske inte jättemycket men men...

Vi avslutade resan med en lång härlig middag på en mysig italiensk krog och ett pubbesök tillsammans med Emma med familj. Utvilad efter semester är inte direkt rätt ord men nöjd och glad passar definitivt in.

Just nu känns mitt liv rörigt. Jag vill knappt se mig runt i mitt flickrum i Lassas för här ser ut som en blandning av bombnedslag och syfabrik. I övermorgon far jag upp till Sundsvall för att packa ihop mitt liv där och frakta det någon annanstans och sedan ta mig själv till Stockholm och hoppas att det finns en lägenhet som väntar på mig där.

Stockholm verkar ha en fin konsertvår att se fram emot. Adele, Säkert, Teitur Lassen och många fler gör att Debaser nog blir välbesökt om inte TT vill annorlunda och ger mig dygnetrunt jobb vill säga. Om någon vänlig själ vill pitcha mig en Robynbiljett vore ju livet komplett även.

I dag ringde jag ett samtal som redan när första tonen ljöd kändes fel. På något sätt var de en bitterljuv lättnad när ingen svarade även om jag vet anledningen till det också. Det gör mig ändå lite besviken att hon inte ringde upp, det kostar inte många minuter att säga hej. Men livet är ju annorlunda nu och det är kanske så det ska vara? Den som lever får se helt enkelt.

Det borde vara dags att gå och lägga mig men det finns så mycket att göra. Köpte med mig en trave cd-skivor hem från London som jag vill lyssna på. Om ni tänker nu att jag är den enda gamla geten som fortfarande köper skivor så let it be. Jag tycker bättre om ljudet ur riktiga högtalare och det får man sällan via ever so great spotify, inte om man sitter på en Toshibaburk som varit med om värre saker än digerdöden och franska revolutionen i alla fall.

Från Uppsala har vi faktiskt fått några bra nyheter, efter många veckor utan mat får Björn nu äta lite granna. Det verkar som att han och läkarna hittat in på en väg utan feber och komplikationer. Vi håller tummarna hårt, det är liksom dags för att något att gå bra. Så vi hoppas och hoppas ännu mer att besöksrestriktionerna på grund av kräksjukan lättar snart så att han slipper ligga där själv hela dagarna.

Nu blev det många ord staplade på varandra. Godnatt.

Teitur Lassen - Sleeping with the lights on