Jag har landat hemma, kraschlandat är nog en bra beskrivning. Mitt gamla rum ser ut som ett bombnedslag och insidan av mig är en krater av känslor. Jag försöker göra allting samtidigt vilket slutar med att jag snurrar hejdlöst och allt ser ut som innan. Försöker vänja mig vid nya glajjorna och blir yr och snubblar över en av de ouppackade resväskorna. Håller underbara Bonnie i famnen och blir inombords livrädd att jag ska tappa det lilla knytet som väger som några mjölkkartonger och är vacker som de finaste av diamanter. Väntar hela dagarna på det där samtalet till 018-området jag inte vågar ringa men ändå väntar på och hoppas på positiva nyheter och att vi får fira vår lilla jul på Biskops Arnö och inte på Akademiska sjukhuset. Skickar sms till Musikhjälpen och botar mitt dåliga samvete att jag inte gör mer för världen. Försöker bota ett annat dåligt samvete med att göra en ansats till att läsa kurslitteratur men inser att jag nog har större chans att rädda världen. Ovanpå allting har det i och med flykten från Sundsvall blivit verkligt för mig det där samtalet mellan mig och hon där vi blev ett hon och ett jag igen.

För någon månad sedan skrev jag en önskelista till de tomtar omkring mig som fyller min julklappssäck varje år. Just nu skulle jag vilja göra en ny lista. Den skulle vara ganska kort och se ut ungefär så här:
- En pigg Björn utan cancerjävel
- Ett kroppsdelslim att laga hjärtat med
- En finare värld för Bonnie, Stella och kommande smått att växa upp i

Jag vet inte riktigt vad jag ville ha sagt med det här inlägget. Kanske att jag är lite rädd och skadad nu. Kanske att det känns tryggt att vara hemma och reda ut stormen som river. Kanske var det inte alls för någon annan, kanske borde det skrivits på ett papper och eldats upp.