För tre år sedan flyttade jag hem till mor och far i Lassas. Christian och Jessica stod för bärandet och Högbovägen 4b var ett minne blott. Jag tänkte då att det var sista gången jag flyttade hem. Fel av mig. Nu, 26 år gammal har jag fått hjälp av mina fina föräldrar att tömma ur det som varit mitt hem senaste 1,5 åren. Möblerna och föräldrarna är hemma i Sandviken nu medan jag själv sitter kvar på en madrass, äter chips i stearinljussken och undrar vad livet gör med mig härnäst.

Utan möbler blir det kallare på mina fyrtio kvadrat, i garderoben finns inte mycket kvar så kvällen till ära har jag på mig Oscar Sundells gamla silverjacka. Känns inte helt i linje med mitt smått fanatiskt följande av Idrottsgalan. Utbudet att zappa runt är ganska begränsat när man inte har någon tv.

På x-tåget norrut förra veckan var jag nervös. Nervös för att komma till Sundsvall ensam. Redan från första dagen, där i augusti när nollningen skulle till att börja, redan då hittade jag henne. Hon som blev min bästa vän här uppe, som blev min flickvän och sedan hamnade i relationslimbo när hennes känslor för mig inte längre fanns. Några veckor hade gått sedan vi sa hejdå på tågstationen i Gävle och jag gick utan att vända mig om. Jag var mer än nervös.
Att möta den som flyttat ur ens hjärta och lämnat efter sig ett djupt hål kan nog aldrig bli en fin upplevelse. Men den här gången gjorde det mig gott. Jag behövde få se, behövde få veta för att laga mig själv lite grann. Det är en bit kvar till min toppform men jag tar det steg för steg.

När man inte har några saker att behöva städa runt och inga skolböcker att läsa så får man mycket tid över till annat. Se en massa filmer, läsa många böcker och lyssna på oändligt mycket musik. Det vill säga den tid man inte meningslöst surfar runt och följer okända människors vänskapsband på Facebook. Eller lyssnar på Brunchrapporten i P3 trots att det är under allt kritik.

"Jag är inte handikappad, jag är hjulbent". Anders Olsson är fantastisk men jag håller med Jonas Karlsson om att Sverige har en bit kvar vad det gäller priser. Att utnämna funktionshindrade till någon form av tredje kön efter årets manlige och årets kvinnliga idrottare känns som ett hån. De borde självklart falla in under samma kategorier som alla "normal" fungerande. Punkt.

Ganska tråkigt att SvtPlay plötsligt fackar ur och byter mitt Idrottsgalan-fönster mot Skogsfilm om elefanter. Inte helt okej faktiskt.

Fick ett nytt tillskott på musiklistan i dag av C. Fint och väkommet. Kanske delar jag med mig när jag känt efter först. Tills dess kan ni lyssna på Helen Sjöholm - Leila och njuta av livet.