För några år sedan satt jag på Grankotten i Örebro hos min syster och hade hjärtesorg. Skrev sorgsna rader om trasiga hjärtan och brustna kärlekar och åt förmodligen för mycket mättade fetter. I dag sitter jag i soffan på Djäknegatan i Uppsala dit min syster har flyttat och fortfarande äter jag för mycket fett men den här gången är hjärtat helt. Inte bara helt utan det klappar mjukt för en humla från Kumla. I soffans periferi sitter mina småsyskon, min syster och hon som lika gärna kunde vara en syster, och diskuterar övermogna 12-åringar i Kamratposten. Lägenhetens glesbygds tv visar en gammal engelsk serie och om en stund ska vi hacka till tacos och spela yatzy. Långt från utgångslördagshetsen. Kort och gott är livet gott.

Arbetsveckans två sista dagar spenderade jag och mina klasskompisar i Stockholm, övervakade av Pelle har vi vimsat runt på diverse mediala adresser med en ständig känsla av mellanstadieskola på studiebesök. Om några veckor ska fyra praktikbrev vara skrivna och jag kan ärligt säga att min hjärna är fylld med äpplemos vad det gäller praktik. Kriterierna jag tänker utifrån är hittills "den här sidan Sverige" och "jag vill gärna få praktiklön". De ger väl sisådär femhundra tidningar. Tanken är väl att den här kommande veckan ska besvara en del frågor. Som alltid löser det nog sig till det bästa i slutändan.

Uppsala har bjudit på milt väder i dag, skillnaden mot kölden som härjat Sundsvall de senaste veckorna är markant. I Nacksta har indierna tagit på sig sina tjockaste dunjackor medan vi tappra halvnorrlänningar stretar i skinnjackor och väntar på den där brittsommaren som alla pratade om... Snart måste nog även skinnjackan  bereda plats för tjockjackorna. Skillnaden blir ju då att den istället för att hängas in i djupet av vårgarderoben ska packas i någon form av kartong för att snart lämna Sundsvall tillsammans med resten av mitt bohag. Varken jag eller skinnjackan är överpeppad på att flytta igen men den där lätt hysteriska känslan av att totalpackning dyker nog upp och den brukar ju vara svårstoppad...

Jag har kommit till några livsinsikter på senaste tiden, kladdat ner allt som känts extra viktigt i min gröna bok och tänker mig att jag ska komma ihåg det. Det ena är att skryt och allmän självbekräftelse kan vara något av det lägsta på skalan. Om man är nöjd med sig och själv och det man framställt så borde det räcka att berätta för närmaste vännerna eller mor och far. Men när Facebook svämmar över av självhävdelse och skrytstatusar blir jag lite kräkmatt.
Nästa insikt som landat i min bok är att man ibland inte ska ge mer än vad man får. Alltför ofta har jag stressat igenom vardagen för att hinna med alla saker och människor. Det har allt som oftast varit värt det men någonstans måste det finnas ett samspel att någon annan stressar för ens egen skull också. Annars gör det lite ont i hjärtat...

Nej. Nog med ord för nu. Adjö gott folk.