Jag har för första gången någonsin avslutat ett Facebook-förhållande. Gått från att vara "in a relationship" till "single", paradoxalt nog illustrerat med ett hjärta. Borde de inte vara ett brustet hjärta? Eller en ledsen gubbe? Lite mer likt verkliga livet?

Mitt verkliga liv är inte så verkligt mer heller. Jag känner mig inte som Linnéa oftast. Istället är jag Aidan på gatan i New York. Eller Heck i Imagine you and me. Eller Torres på flygplatsen i Greys. Jag är hjärtekrossad och jättekrossad. Som ni kanske förstår avslutade jag Facebook-förhållandet men utanför internet var det utanför min kontroll.

Men om jag ska gaska upp mig och bortse från att jag är ledsen så är jag tacksam. Tacksam för att jag fått lära känna och komma nära en fantastisk människa som varje dag utmanar mig att vilja bli en bättre person. Vi pratar om vänskap nu och vissa stunder går det bra, andra går det dåligt. För min del är det en kamp mellan att vilja vara tillsammans på det sätt som varit och att acceptera att vara tillsammans som vänner. Det får ta den tid det tar helt enkelt.

I Sundsvall är det kallt nuförtiden, på flera sätt. Istället för att härja runt utomhus sitter jag i soffan och ser Love Actually. Det är en fin film. Vilken som är min favoritscen ändras från gång till gång, precis som min egen sinnesstämning. Sist jag såg den älskade jag bröllopsscenen, nu ser jag Marks carol singers om och om igen. Det är som sagt en fin film.

Nåväl. Jag brukar inte vara så här öppen med mig själv på internet men eftersom jag valde att ha ett Facebook-förhållande känns det som om jag bäddat för en allmän förklaring till varför jag återigen är singel. Kärleken tog helt enkelt slut, tyvärr var det inte min kärlek...

Och ja. Jag vet att Sverige fått sin första självmordsbombare, att hajar äter folk i Egypten och att Sveriges handbollsdamer tydligen blivit grymma. Som den goda journalist jag försöker vara tar jag in den ständigt piskande mediestormen men jag orkar faktiskt inte bry mig just nu...