Det har gått nästan tre veckor sen jag skrev något här. Skolan har tagit upp en hel del tid men mest har jag nog inte haft något att berätta. I dag är första dagen på en av de tre skönaste helgerna under höstterminen, helgen då tentan är gjord men den nya kursen har inte startat. Jo Nesbö, badminton, gotta och promenader är planerna för de här två dagarna med guldkant.

Okej. Trots tre veckors frånvaro från er som bara möter mig via bloggen så behöver ni inte vara rädda. Jag är samma jämntjocka människa som innan. Ikväll tänker jag mig att gå över till grannarna och socialisera. Vi får se. Förresten så älskar jag att Robyn dansar obegripligt i sina nya videos. Hon blev ännu mer idol då. Det hade varit fint att få se henne i Stockholm i december men biljetterna gick ju åt snabbare än vatten i Sahara så...

Jaja gottfolk. Lyssna nu på Robyn och njut av att det är fredag. Har ni tråkigt så klistrar jag in några bilder här nedan om gud vill och tekniken funkar. Må gott. Lev fritt. Älska.



So far away, but still so near
The lights go on, the music dies
But you don't see me, standing here



Sabels galna kattunge Dino. Med galen menar jag verkligen galen. Typ hej-jag-klättrar-upp-på-dig-som-ett-klätterträd-när-du-kliver-ur-duschen-galen...

En promenad i vinyan, vendemian började samma dag jag for hem. Tack.

Sabio och Walter. De håller stilen. Tryggt.


And this ladies and gentlemen, only in Italy. En karta över fem kvadratmeter flygplatstoalett. Tack.

Förra helgen kom familjen Hallberg/Nygren och hälsade på och firade min ålderdom. Skarpsynta som varit med en stund känner igen Alba-brallorna från mitten på 90-talet som ännu i dag pryder mina ben.


Anna Hallberg. Need I say more?

Om två timmar ska jag infinna mig på Förrådet för faddermiddag. Redan nu vet jag att jag kommer bli sen. Det handlar om tid. Mycket handlar om tid och då och då slår det mig att det inte är min största talang. I dag är det nio år sedan flygplanen for in i World Trade Center med dunder och brak. Nio år. Sug på den.

Jag skolkade från Inger Härdins engelskalektion och satt istället uppkrupen i mamma och pappas bruna skinnsoffa. Mållöst flippande mellan fantastisk tv så som Hem till Gården och Glamour. Plötsligt byts reklaminslaget mot extrainsatta nyheter. Efter det satt jag skrämd och trollbunden klistrad vid tv:n i timtals. Nu har det gått nio år. En galning hotar bränna koranen, en annan ska bränna den amerikanska flaggan. Mycket har hänt på nio år men ibland slår det mig att jag inte kan sluta förundras över hur vissa människor står och trampar på samma fläck. Skriker om samma saker, hotar samma personer och tror att lösningen ligger i att dela ut gevär och grönbruna dräkter till snaggade 19-åringar...

Det är även sju år sedan hon som skulle lett Sverige mördades. Hade galningen med kniv inte knivskurit vår utrikesminister så svårt att hon sen avled hade vi i dag inte stått inför ett val där Sverigedemokraterna inte bara kommer in i Sveriges riksdag utan de kommer förmodligen få en vågmästarroll också. Det skrämmer mig.

11 september 2010 har för min egen del handlat om att slicka såren jag åsakade mig själv igår. Sittningen var fin, bortsett från maten var det en toppenkväll. Jag och Sofia vinglade hem till Grönborgsgatan sida vid sida och något säger mig att vi inte förde de mest intellekutella samtalen. Jag vaknade bakfull och grinig, cyklade hem till Nacksta bara för att inse att lägenheten kändes som en skokartong. En filt, en bok, en granne och en låda Matadormix har räddat upp situationen så att jag snart ska ha orken att duscha och klä på mig något som kanske funkar.

Peace out. Må gott. Var rädd om er.

Klicka på  den här länken och ni förstår rubriken. Om ni fortfarande fungerar något så när så uppdatera och ni får se något nytt. Skrämmande.


http://sistaoverraskningen.forsakringskassan.se/

Som så många andra gånger när jag känner att det finns några saker jag vill berätta för internetvärlden ligger jag på rygg med datorn bekvämt lagd på magen. Inser allt som oftast att nu, nu är det dags att börja träna för att ens kunna se skärmen. I dag är inget undantag. Tror att det nya livet börjar på måndag. Ja, så får det bli. Som jag ska bli vältränad.

Efter en hel sommar i källaren i Lassas Vegas är jag tillbaka i Sundsvall. Något otroligt tudelat att vara tillbaka. Skönt att få rå om sig själv och sitt men lite grann skrämmer det mig att skolan börjar på måndag. Grävkursen som inleder tvåan ska enligt källor vara en uppblåst historia och jag är oroväckande lugn. Som för att spä på min avslappnad stil har jag mitt i kursen bokat en resa till Voltrona. Det är tydligen lite upp och ner där på paradiset i slutet av grusvägen så vi får se vad som möter mig.

De tre lediga veckorna efter sommarjobbet var fantastiskt välbehövliga. Första veckan på Sicilien med knoll och tott går inte att knacka ner på mindre än tio a-fyra-sidor. Men det kan konstateras att jag skar upp tån, Maria var föredömligt lik någon som klivit ur Greys Anatomy och Jessica slet håret av sig. Allting ackompanjerades av oräkneligt antal vinare och okynnesätande av allt från ost till punchchokladkakor.

Några dagar i Kumla hos hjärtat och några dagar i Sandviken med mina vapendragare och sen var sommaren över och tjopp satt jag hopkrupen i soffan i Nacksta igen. Ni som har hälsat på i Lassas förstår mig när jag säger att det här i lägenheten är otäckt tyst. Elton John tittar på mig från ett lp-fodral och jag funderar på om packa upp vore något. Om några timmar får jag middagsbesök och vi ska sedan hälsa på hos springpojken och träffa våra kära klasskamrater. Imorgon drar vi igång nollningen och något säger mig att jag kommer vara lite mindre nervös än förra året när jag cyklar ner till campus...

Första helgen i juni var jag i Örebro och hjälpte till när lillasyster med bohag flyttades till Uppsala. Bar en spegel och insåg då att jag behövde klippa mig. Tolv veclor senare ringer jag igår till Lekri och fick komma dit. Mitt bleka men ändå något zebrarandiga rufs klipptes bort som en välgärning för världen. Numer kan jag med lite vilja sno ihop det till en liten tofs i bak. Hejdå långt hår, det var en trevlig fast trasslig relation vi hade...

Nej. Nu har allt tappat sitt innehåll. A dopo.

Fyra konserter på två dagar utan festival. Intensivhelgen i Sundsvall bjöd på blandad musikkompott. Nu tänker jag inte någonstans påstå eller försöka vara en musikhipster som gråter när Jakop Hellman dyker upp på Allsång på Skansen eller bara ser band med namn man inte kan uttala som spelar musik inga öron kan lyssna på. Nej. Jag är en rätt vanlig själ med blandad smak. Det här är heller inte något försök till seriös recension, det bemödar jag mig inte med, det är istället bara en lagom full och mycket glad nybliven semesterfirares betrakelse av två kvällar på Norrporten arena.

Fredagen kändes väldigt oklar. Ulf Lundell och Takida. Vem skulle egentligen vara förband åt vem? Det visade sig att en sliten och svettig Uffe inledde kvällen, majoriteten av Norrportens besökar trängdes i öltältet och de flesta välkända låtarna uteblev. Två timmar nonstop lirade gubben, det var lite för länge för de flesta utom hans groupiekvinnor. Femtiplussarna som hängde över staketet, försökte skrika sensuella ord men bara var vulgära och kastade rosor mot krulltotten med gitarren. Jag försökte hitta det jag på en Lundell-konsert förra året tyckte var sexigt med honom. Förmodligen satt det i mängden alkohol jag då förtärt.

När Takida klev på scen hände något med Sundsvall. De vanligtivs gråa trista människorna blev hårdrocksrävar. Mogna kvinnor i Birkenstocksandalare spretade med fingrarna i hittepåhårdrockstecken. En pepparkaksbrun vithårig gubbe i wifebeater-linne och foppapjucks dansade så höftkulorn måste hamnat på ryggraden. Dansandet var en sak, det var inte riktigt headbanging utan mest en förvirrad blandning av mogen dans och nåt de sett på tv, sången var en helt annan sak. Maj gad.

Nu ska man väl kanske inte kalla Takida för lyriska gudar. Nej. Men när Sundsvallsborna går man ur huse och sedan sjunger allsång i varje liten stavelse, då blir jag rädd. Jag vet inte om det kan vara så att de egentligen spelade en och samma låt om och om igen då allt lät lite likadant till slut men sjöng det gjorde folk i alla fall. Bandet måste också drabbats av nån Metallica-wannabe-hybris då dom släpat med sig en orkester. Längst bak på scen satt några fioler och lite andra udda rockinstrument. De dränktes dock effektivt av en drös gitarrer och fick bara höras ordentligt när Takida till extranumret skulle göra entré och förmodligen ville se ut som gud fader himself. En trevlig fredagskväll men föga imponerande och mest skrämd av infödingarna.

Lördagen bjöd ett tungt huvud, ett tråkigt Melodikryss och taco-lunch. En första lugn drinktillställning hos Karin, ingen spydde ner sig eller slog sönder alla glas i sin närhet. Ovanligt men trevligt. Under den första timmen på Norrporten blev jag förälskad i ett nytt pax, förlåt Sofia, du är fortfarande nummer ett men det finns en ny nummer två. Mannen i den ljusblå jackan i The Baseballs orsakade nog ett antal dreggelfläckar och snigelspår runtom i arenan. Det svängde och jag kände mig lite som en av katterna i Aristocats ett tag.

I pausen mellan konserterna stångade vi oss in i öltältet, där fick vi se äkta svenska alkoholproblem när tanter i yngre pensionsåldern kastade flaskor på varandra för att något senare sitta bredvid varann och skåla som om inget hänt. Före halv tio tog ölen slut på stället, någonstans hade ölinköparen missat att de sålt femtontusen förköpsbiljetter. Det går bra nu kompis.

I god tid innan Råxätt skulle kliva på scen gick vi på toaletten bara för att höra Marie Fredriksson yla "jäjäjä" när de kicka igång showen något tidigt och helt plötsligt liknade Norrporten Pamplonas gator under tjurrusningen. Väl placerade framför scenen var det bra. Pang pang tjong rev de av de gamla låtarna jag lärde mig från kasettbandet i vår gamla bil under sommarsemestrarna. Drässed får sucksess och Listen to your heart (när jag fattade hur bra den var hade jag lärt mig engelska...) var ju mina favoriter förut. Efter igår får de sällskap av Joyride och It must have been love. Den helt enorma publiksången på sistnämnda var snudd på vacker. Fulsnygg kanske man kan kalla den.

En sak övergår mitt förstånd. Han heter Per Gessle. Någonstans på vägen har han drabbats av storhetsvansinne och hybris. Med sitt svarta nagellack och rynkiga ansikte och den knasiga frisyren såg han ibland ut som en karikatyr av sig själv. Mitt i konserten spelade han "en låt från min soloplatta the world according to gessle". Jublet uteblev.

I det stora hela var det en bra helg, kvalitetstid med syster är alltid värt mycket. Även kvalitetstid med Karin Bergström är fint. Och musik är tillsammans med vin och kärlek livets goda.

I soffan bredvid mig står en halvpackad väska, jag intalar mig att den är färdigpackad. Imorgon far vi till Sicilien, det ska bli fint. Lite oroande är att våran "riktiga" väska är gemensam mellan mig och Jessica "jag-packar-en-bok-på-sju-kilo" Lindberg och Maria "jag-tar-polis-bagen" Bäckström. Kan hända att shoppingen på Sicilien blir lufttorkad skinka utan skinkan...

En vecka ska vi husera i Castelammare del Golfo. Det behöver min efter tio veckor journalistik sargade hjärna. Sommaren på Arbetarbladet har varit riktigt kul men jag är trött nu. Tre veckors vila innan det rings i klockan i Sundsvall igen. Hade ju tänkt läsa en extra italienskakurs i höst men med min sena anmälan blev jag 57e reserv. Rocknroll liksom.

Dags att säga godnatt. Imorgon somnar jag i en lägenhet på en ö långt härifrån. Helt ok. Buonanotte e arrivederci.

Robyn - Hang with me.

Jag har varit ute i trafiken. Alltså inte som vanligt med 41an på riksåtti mellan Sandviken och Gävle, nej nej. I mor och fars vinröda fara har jag kört till metropolen Rättvik. Under resan gjorde jag vissa iakttagelser som jag gärna delar med er.
1. Sniglar bär sitt hus på ryggen. Det går långsamt. Många svenska semesterfirare släpar sitt hus efter bilen. Det går långsamt.
2. En bil med gul nummerplåt har ofta en förare i form av en man med fyrkantiga glajjor, skjorta och pullover. Han är från Holland och fascineras av varje träd i skogen. Det går långsamt.
3. Om det plötsligt bildas bilkö och en ilsken man i en sliten Volvo 740 kastar sig ut för att nu-jävlar-kör-jag-om-alla-idioter men sedan kastar sig in mellan två bilar direkt igen så ligger med största sannolikhet en polisbil först i kön. Det mest framgångsrika farthindret i trafiken.

Bilresan tog mig och Sofia till Gärdebygården hotell i Rättvik. Det var modernt. 1983. En natts minisemester för att se Melody Gardot i Dalhalla dög det i alla fall till hotellet. Efter middag i Rättvik centrum for vi till kalkbrottet utanför stan. På den här sommarens kallaste dag. På förmiddan sa dom på radion att det var den varmaste sommaren på 120 år. Den detaljen missade väderguden i lördags.

Insvepta i en hyrd militärfilt lyssnade vi på en skönsjungande Nils Landgren och sen en pudlad Melody Gardot. Det var lite Lady Gaga över henne, mystiska stundtals krumma rörelser. Jag försökte förgäves förstå varför hon gick med käpp, i Skavlan berättade hon om bilolyckan som gjorde henne till musikter men ändå kändes käppen på nåt sätt malplacerad.

När ett par tusen i Dalhalla takfast klappade med i Nils Landgrens version av Beatles Come togheter var det än mäktig akustisk upplevelse. Hela Dalhalla är en mäktig upplevelse med plötsliga vattenfall och hela tiden en känsla av att vara väldigt liten. Enorma stenväggar som slukar ljud och sedan spottar ut det många gånger högre och som ibland kändes som att de skulle kunna sluka en själv när som helst...

Melody Gardot är inget man sjunger med. Utom när hon ber om det. Annars så var hennes show allt annat än förutsägbar. Ibland sjunger hon svåra texter om det viktigaste i livet för att sen i ett trollslag gå över till att lalla och tralla och badumbadumbadumbadumba sig igenom några minuter. Utan musikerna hade det nog känts lite som att köpa en korv med bröd med räksallad och bara få korven och räksalladen. Gott men lite svårätet och rörigt.

På väg från konserten konstaterade Sofia det här:
- Titta, amishfolket är också här och gillar Melody Gardot.
Jag undrar om mannen i klassisk dala-dräkt verkligen är amish?

Nu är det dags att sova så att 07.26-tåget inte åker utan mig. Härliga fröken Hägglund har överlåtit sin bil till mig denna vecka så jag räds inte att vakna till detta ihållande regn...

Det känns dock lite tomt i sängen. Jag saknar mitt hjärta redan.

I dag har varit en sån där dag som gör att den varma känslan i mig bygger bo, som en liten tomte kryper den in bakom revbenen och håller sig där. Det är bra att ha den där till de dagar det blåser kallt.

På en randig madrass i solen löste jag imorse Melodikrysset med mor och far i mitt Hästhagsparadis. Vi kunde allt utom en gammal Povel Ramel-sång. Jag har fuskgooglat nu så jag vet. Kanske kanske vinner vi den där Melodikryssetklockan som skulle kunna leda till eviga strider om ägarskap och familjebråk...

Min dag fortsatte på den forna gräsmattan Högbo bruks strandkant. Tillsammans med svartskalleföreningen and-vakade jag och badade halva min bleka kropp. Hade ju en liten önskan att ändra på blekhetstillståndet men när solen gick bakom ett moln större än Sarah Dawn Finers röv insåg jag att blekheten är här för att stanna. Istället för att utsätta oss för ultravioletta strålar utsatte vi oss för ultramånga kalorier från Marangoni. Det satt som en äkta badring runt kistan.

Skjutsade mor och far till Åshammar, bytte fordon med syster och trampade iväg till Ekostigen. En helkväll med en av mina bästa vänner var en perfekt avslutning på en skön dag. Två gånger har jag också träffat på Evve i dag. Känns som att jag nästan täckt in hela den närmaste kretsen i dag. En saknas, hon är i Sundsvall och jag saknar henne.

Igår var jag på mitt första skynda-iväg-det-kanske-är-nåt-stort-jobb. Polispådrag i Bomhus tack var ett rökt grisöra. Nån tomte på redigeringen bytte ut min fotobyline till Stefans. Tack för den Televerket. Men på internet kreddas actionreporter Linnéa Hallberg för dessa eminenta foton...
http://arbetarbladet.se/nyheter/gavle/1.2186986-rokt-grisora-skapade-polispadrag

Dagens storhetspris går tilll Anette Kullenberg efter hennes divaintervju i Medierna. Maj gad. Snacka om att ta sig själv på för stort allvar när man inte ens kan bli radiointervjuad för att man äter sparris just då. Vem fan tror du att du är Anette Kullenberg? Prata, med eller utan mat i munnen, och låtsas inte vara fin dam och drick champagne. Du är inte större än någon annan, inte ens om du ställer dig på en stackars reporter. Då är du bara tragisk. Och snälla kvinna, vilken tur hon valde skrivandet. Med den, kanske sönderrökta, rösten hade nog kunnat orsaka bra många i sjön hivade radioapparater...

Godnatt.
Jonathan Johansson - Aldrig ensam
Patty Griffin - Rain
The Perishers - Pills

Jag ska följa mina egna råd och inte jaga ord, inte samla dem, inte försöka trycka in dem i skärmen när de helt enkelt inte finns. Ni som brukar nöjesläsa här får göra som jag gör, läs någon annastans. Kanske kommer orden flytande ur mig en annan dag, kanske väntar jag en stund till. Men just nu är det godnatt. A la prossima.

I min källare pågår ett mentalt pepptalk. Det är jag och mitt andra jag som försöker lyfta varandra. Kompat av Salem al Fakirs Its true kravlar jag mig upp över kanten jag snubblade nerför nyss. Har inte kunnat sätta fingret på vad som varit fel utan bara vetat att det inte var rätt. I morse sov jag över och fick panikväcka pappa för skjuts till Gävle. Med rufsigt hår och utan frukost satt jag på mitt rum och tyckte synd om mig själv.

Dagen fortsatte i ungefär samma tecken, det gick men inte riktigt som det brukar. Jag satt med blekgrå ögon och trånade efter friska luften utanför mitt fönster. Räknade dagarna kvar på jobbet. Lika många som när jag räknade nyss. Nio veckor journalist är fantastisk erfarenhet men ack och ve, det svider i mitt blekfeta skinn när alla lediga kroppar bränner sig på diverse stränder.

Var dag ska tidningen fyllas. Senaste dagarna har jag känt mig som utfyllnad, skummassa. Skum massa. Jätteskum. Texterna jag skriver saknar udd, orden är rundade i hörnen och det känns oftast som att jag tvingar fram dem ur mörka skrymslen långt inuti. Som rädda fåglar i flock, de vackra flygformationerna uteblir och ersätts av ett virrvarr av näbbar och vingar.

Läste för en stund sen Plan Internationals lilla häfte om Sudan. Insåg det jag redan visste, att mina lätt neurotiska missnöjen med min vardag är idiotiska. Tänker på livet, på mitt liv i det stora livshavet. Det är ju faktiskt inte så illa. Bannar mig själv för allt gnäll och alla negativa tankar. Som så många gånger själv lovar jag mig själv att aldrig mer inte vara glad över allt livet ger mig.

Jag har ingenting att vara sur över. Jag lever och frodas. Hjärtat är fullt av kärlek och framtiden full av planer. Konserter, resor och livsglädje. I Sundsvall väntar en prenumeration på IcaKuriren på mig. Det kan inte bli mycket bättre.

Om två veckor vet jag att uppstigandet klockan sex och alla turer med 41an kommer hänga som ett stenhalsband runt min nacke och tynga. Påminn mig då om det här. Snälla gör det.

Life will smile for you. Ja, men bara om du ler tillbaka Linnea Hallberg din slappskalle.

Godnatt.

Som nybliven trea i Arbetarbladets boule-mästerskap sitter jag med fötterna på bordet och lyssnar halvt om halvt på tv:n som skränar om fotboll och halvt om halvt på min syster och hennes Mattias som försöker boka en New York-resa. De har väntat och väntat med att boka så nu får de välja mellan att flyga med Mårten Gås eller mellanlanda i tio olika öststater. Pappa knorrar om att det är dags att äta jordgubbar men mamma är försvunnen så vi väntar. Allt är som vanligt i Lassas Vegas.

Förra veckan hade jag det lite tungt på jobbet. En tung puck hamnade på mitt bord och jag undrar lite om det inte var en landmina och inte en puck? Jag fick känna på en del av baksidan med att vara journalist och självförtroende vacklade likt en fyllgubbe. Men på något sätt växte jag, kände mig som ett tillfälligt maskrosbarn som bröt igenom en hård asfalt av elaka ord. Lärorikt ja visst, vill jag gärna göra om det i sommar? Nja.

Snart har jag jobbat halva mitt vikariat. Sommaren flyger förbi och det enda som består är min isbjörnsbleka hud. Ska försöka skaffa mig någon sorts bränna under en vecka på Sicilien med mina vapendragare. Vi ska flyga med vår gamle vän Ryans flyg till Trapani och sen vidare mot en lägenhet i Castelammare del golfo. Känns som en plan.

Midsommar har kommit och gått för i år. För första gången på många år firade jag med respektive. Det var fint. Jag har märkt att när man inte är tillsammans hela tiden så går tiden så ruskigt fort när man väl ses. Klyschan det går fort när man har roligt kanske har sina poänger ändå...

För två veckor sedan firade vi min mosters 60-årsdag, av sin vän den finske regissören fick hon en önskelåt framförd. Hon valde Christina Kjellssons sång Cirkus. En ny bekantskap, en fantastiskt vacker sång.  Ni som har en stund över och kan tänka er att sätta er bekvämt och sluta ögonen för att lyssna riktigt noga, ni kan ta er till myspace.com/christinakjellsson och klicka på Cirkus. Jag lånar lite av mosters gåva och ger vidare, precis som man ska med de bästa sakerna.

Godnatt världen.

Har filat i snart en vecka på det ultimata blogginlägget. Öh, nej. Jag har bara inte startat datorn hemma på länge och på jobbet gör jag inget annat än eh, jobbar. Det blir ingen textmässig bomb här. Kanske ett knallskott eller möjligen en skumpakork skjuten mot en förbipasserande på cykel...

Det händer inte så fasligt mycket i mitt liv. Försöker (förgäves?) vänja mig vid vuxentiderna, sova före elva och vakna klockan sex. Det svider i ögonen när jag äter mina red berries på morgonen. Hur jag än gör får jag alltid stressa. Nånting magiskt är det över de där som kallas vuxna, de kan något jag inte behärskar och det gör dem till morgonmaskiner. Mina nio veckor i ottan känns otillräckligt för att bli fullärd. Det får vänta tills jag når riktigt vuxenålder. Typ 50.

Igår kväll bjöd Hanna in oss till blå huset på mat och spelkväll. Jag vann het potatis över Marie och firade mig själv med två bitar kladdkaka. När jag cyklade genom stan på väg hem såg jag redan fram emot nästa gång vi samlar ihop oss.

Förra helgen bestod av blöt 20årsfest på Kharma, den här helgen väntar en förhoppningsvis mindre blöt 60årsfest på Biskops Arnö. Moster ska firas och jag ska i smyg låtsas skåla med Daniel och Victoria. Hur trevligt jag än tycker kungafamiljen är så måste jag erkänna att rojalisten i mig är lite ledsen. Det har blivit lite för mycket, en överdos kungligt. Jag är rädd att omvändas, hamna i den ström av monarkihatare som driver fram på gatorna. Som tur är kommer Malin hem från Washington nu och vi kan vältra oss i bröllop på lördag. Tills dess blundar jag. Försöker att inte se kvällstidningarnas desperata rubriker om att prästen drattat omkull och att bröllopet är i kris.

Två veckor har gått på jobbet. Det svåraste just nu är att sätta sig på rätt sida i gamla 41an på mornarna. Jag kisar mot solen och försöker räkna ut var den ska stå när vi rullar ut på motorvägen men lik fan sitter jag alltid och svettas med solen blängande direkt på mig. Imorgon ska jag segra och sitta på skuggsidan.

Pratade med en äldre erfaren och vis journalist i dag och ventilerade min lilla issue om att jag kommer på den klockrena rubriken på bussen hem, inser när jag käkar middag vilken fråga jag skulle ställt och formulerar den där avgörande meningen strax innan jag lägger huvudet på kudden. För att vara exakt så känns det lite grann hela tiden som att jag är nöjd och skickar iväg saker men sen slår det mig att "va fan, varför var du så nöjd med den där, du missa ju det här, det där och det här". Denna kloka kvinna sa mig att hon också tänkte så efter alla sina år. Tryggt. Och skrämmande.

Dags att stänga de blå, imorgon kommer syrran hem från Spanien och jag återtar positionen som familjens möjliga albino. Inte kul. Kanske får köra heltäckande burka för att inte blända folk på lördag...

Ulf Lundell - Hon gör mig galen.

Har snart jobbat min första vecka på Arbetarbladet, det har varit en hel del att ta in. Men får träffa vänliga människor och öva på konsten att berätta deras historia på mitt sätt utan att sväva iväg i alltför målande beskrivningar.

Sen sist har jag lämnat Sundsvall för några månader, åkt direkt till Örebro och hjälpt syster flytta bara för att följa upp det med att direkt börja jobba. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är trött. Men imorgon är det fredag och det vankas festligheter på Timotejvägen och sedan en helg utan förpliktelser, måsten eller borden. Ryggläge med en jättepåse från Karamellkungen är ett hett alternativ på helgens aktiviteter.


Pappa packarkungen


Vackra kvinnor på Kolgrillen


Han och hon.


Lycklig tjej med gudbarn

Alicia Keys - Distance and time. Godnatt.

Jag packar ihop Sundsvall. Åtminstone dom delar jag vill ha med mig hem över sommaren. Tre stora väskor fylls med kläder, datorer, kameror och mat jag inte orkat äta upp. Av mitt första år som seriös student vid universitetet återstår en dag. Opponering på våra vetenskapliga rapporter, och frankly kan det gå precis hur som helst utan att påverka mitt annars så fragila sinne nämnvärt. Det är ju liksom sommar.

Jag har skaffat mig årets första solbränna, som alla år ligger betoningen på bränna. Imorgon kväll kommer jag vara i Örebro och gratta min lillasyster som har gjort sitt på Örebro universitet. Hela helgen får jag umgås med min familj och min hjärtevän, de bästa delarna av mitt liv. På måndag börjar min första anställning någonsin som journalist. Oavsett vilken bokstav vi tilldelas för vårt arbete med rapporten så är livet gott.

Igår hade min klass terminsutvärdering. Muntlig sådan där alla skulle få ventilera sina åsikter. Det är en fin tanke, eftersom vi tidigare i år lärt oss att i Svea rike finns något som heter yttrandefrihet och åsiktsfrihet. Men som i alla lägen är det svårt att leva som man lär. Åsiktsfriheten byttes mot "okej-säg-vad-du-tycker-men-var-beredd-på-att-bli-påhoppad-av-folk-som-inte-tycker-som-dig". Hade tillställningen kallats debatt om terminen skulle jag köpa den sortens händelser. Men när det hävdas, och pekas med hela handen för att det ska ske, att alla ska få göra sin åsikt hörd, då kan jag tycka att respekt är en bra ingrediens. Om folk kan acceptera att åsikter går isär fungerar det. Men när det finns människor som är så övertygade om att de upplevt saker på rätt sätt att det blir deras kall i livet att övertyga alla feltyckare, feltänkare och felkännare om den "rätta" vägen så undrar jag vart världen är på väg. Och vart tog åsiktsfriheten vägen?

Dags för lunch. Smaklig måltid.

Jag säger bara oh my, det händer konstiga saker i världen. Israels beteende kan jag inte ens kommentera utan att bli upprörd, nu får dom väl ge sig. På andra sidan jorden är det vädrets makter som får ge sig. Klicka på länken och ni förstår mitt "oh my" i början. Vad hände liksom? Tur man inte bor i trevåningshus...

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7225688.ab

Sitter som en hösäck i köket och låtsas skriva uppsats. Godiset är slut, chipsen börjar smaka gegga i munnen. Jag vill äta pannkakslunch, helst nere på bryggan vid stugan. Söndagar kan erbjuda så mycket mer än att stirra ut genom fönstret och se Nackstas tegelklädda ruckel.


Man kan sola på klipporna i Uddevalla...

Eller så kan man spela bilbingo i regnet...


Eller så kan man steka pannkakor och mysa. Ja. Det får bli den här söndagen.

Det är fredag kväll. Ljust ute fortfarande. Vi har haft en myskväll bara vi två. God mat och massa godis. En gammal snygg version av Tom Cruise på tv. En uppsjö av senaste tidens fredags-DN med korsord utspridda överallt. Uppsatsen är långt ifrån klar men vi överlever ändå. Livet är gott och jag njuter.

Sostanza dei sogni miei
Sostanza dei giorni miei

Jag tänkte berätta något roligt här. Något som fick mig att skratta mig halvt fördärvad. Det känns som att ni som ger mig några minuter då och då av er tid är värda det. Jag förstår oftast liksom inte vad folk läser här för. Jag har inget specialintresse typ sport att skriva sida upp och sida ner om. Oftast går jag klädd som jag vore avkomma till Ronald McDonald och Trollmor så modeblogg är inte att tänka på.

Funderade ett tag på att skriva en bokblogg. Alltså inte skriva en bok på bloggen utan skriva om böcker jag själv läser. Men så kom jag på att jag slutat läsa bra böcker sen jag flyttade till Sundsvall. Vem vill liksom läsa en recension av Metodpraktikan?

Nästa tanke gick åt att skriva en elak skvallerblogg, hänga ut alla jag känner och leva mitt liv genom dom. Fast då måste man ju faktiskt veta saker om folk. Eller man kan ju alltid hitta på men då blir det ju inte lika roligt. Risken finns ju att folk fattar vem man är och försöker mörda en. Illa. Den idé åkte också i papperskorgen.

Att göra om den här bloggen till en matblogg är det som kommit närmast verkligheten. Skriva om vad jag äter och när jag äter. Det lät ju kul. Tills jag insåg att jag hatar sånt. Jag vill inte veta vad andra människor ätit för nyttiga saker medan jag själv mölar i mig chips och dricker för mycket sprit. Det rör mig inte i ryggen om någon för femte dagen i rad ätit havregrynsgröt till frukost, lunch och middag och ääääntligen väger 35 kilo och har nio magrutor, till de människorna vill jag skrika "skaffa ett liv och sluta ge livsnjutarna dåligt samvete". En matblogg i min regi skulle snarare bli en matorgie med hög äckelfaktor och internet skulle eventuellt bli överbelastat av mitt dagliga intag av kalorier. Nej tack.

Den senaste tanken jag kom på var att jag skulle skriva en bitter blogg. Käfta om allt i min värld som är orättvist och otrevligt och bara allmänt störande enligt mig. Hacka ner på småsaker och detaljer som alla andra rycker på axlarna åt men som får mig att koka inombords. Ironisera över alla nötter jag möter i min värld, få utlopp för alla känslor som bubblar i mig. Det skulle ju liksom passa mig och kändes som världens idé. Ända tills jag insåg att det är ju det jag redan gör. Jaha.

Kanske är lika bra att jag fortsätter vara den jag är på min plats i internetdjungeln. Det är ju bra att få vara bitter ibland, det rensar den inre luften typ...

Nu, efter några minuter av er tid, ska jag komma till det roliga. Det finns en risk att man måste befinna sig i ett bakfullt stadie (efter den värsta fyllan på mycket lång tid som bland annat innebar tvärnitar med bilen och en kräka på jackan), ha solat sig till ett milt solsting och kanske ha samma sorts humor som mig. Känner ni er där så njut av denna konversation som utspelade sig på loppisen min mor och hennes vänner hade häromdan. Mammas kompis säljer en Babybjörn bärsele och en finsk kvinna i övre medelåldern är spekulant.
- Hur gammal är bebisen då?
- Den är tre.
Tystnaden är total och vi bakom bordet frustar av innehållet skratt. Då fortsätter tanten prata.
- Men det är en hund.
Tystnaden blir enormt ansträngd när försäljarHelena konstaterar:
- Ehm, ja, öhm, jo den blir nog jättebra till en hund...
Finska pinnen köpte då glatt en Babybjörn för en femtis till sin "lilla podel". Glädjen var stor. Vi dog av skratt.

Okej. Ni dog nog inte av skratt. Men ni önskar att ni gjorde det.

Dags att fortsätta knacka på vårt skämt till vetenskaplig rapport. De fem sidor man borde skicka in imorgon kommer bli cirka två. Rocknroll.

Tack för idag. A dopo.

Jag läser på universitetet, på Sundsvallsdelen av Mittuniversitetet. Det låter i mina öron ganska fancy, bara ordet universitet smäller bra mycket högre än högskola. Högskola kan ju lika gärna vara en jävligt hög byggnad med skola i. Universitet låter ju som universum, som nåt mystiskt där källan till allt finns. Eller åtminstone källan till någon form av kunskap. Igår fick min bild av universumuniversitetet sig en törn.

Som jag gnällt om tidigare här i min ventilationskanal för allmänheten kallad bloggsmogg skriver jag och Sofia på något som inom en snar framtid ska bli en vetenskaplig rapport. Efter lite handledning från forskar-Adam behövde vi en bok av den tydligen allsmäktige inom forskning, Kent Asp. För att skona plånboken reserverade vi den på skolans bibliotek. Universitetsbiblioteket. Universumsbiblioteket...

Om man tittar i Nationalencyklopedin vad reservera betyder så står det "i förväg försäkra sig om". Den versionen av reservera har man på Mittuniversitetsbibliotek aldrig hört för de har tydligen ett system värdigt en idiot. Om en bok är reserverad men personalen inte hunnit plocka bort den ur hyllan och någon annan tar den så har den personen förtur. Systemet försvaras med att man "när man reserverat borde skynda sig hit". Jaha.

För den meninglöse man med sävlig tyst röst var det tur att Sofia är så snäll och att det var hon som stod längst fram. Jag blev arg. Ville skrika och härja. Ifrågasätta varför universitetet lånat ut boken vi i förväg försäkrat oss om. Ifrgåasätta hur man kan ha ett system som är sämre än Ugandas hockeylag. Men jag stod snällt kvar bakom Sofia och skickade mentala missiler på alla som såg ut att jobba på biblioteket.

Min helg med Kent Asp blev en helg utan Kent Asp. Som alla andra helger i mitt liv hittills. Jag får helt enkelt vänta på detta livsomvändande ögonblick när jag blir ett med denna Asp och mina dolda forskartalanger blommar upp och jag skaffar mig Einsteinfrisyr. Den glädjen får världen helt enkelt vänta på...

Tack Mittuniversitetes bibliotek, tack för ingenting annat än en bruten tro på universitetuniversum.

Kräsmagade människor, ta er härifrån. Det som komma skall räcker för att framkalla trauma hos en stor del av befolkningen, det kan jag lova utan att göra någon vetenskaplig studie.

Med en del inte helt skarpa foton ska ni få bevittna är hur mitt gullefjun till katt mättar sig själv när pappa på fyllen råkat slå sönder hans matskål. Nöden har ingen lag har aldrig passat bättre in. Ratatouile fick sätta livet till, stackarn.


Håller vakt över sitt byte.



Blicken säger allt.
 


Puss. Typ.



Slurp.


Ultimate dead position. 1-0 till katten.