Fyra konserter på två dagar utan festival. Intensivhelgen i Sundsvall bjöd på blandad musikkompott. Nu tänker jag inte någonstans påstå eller försöka vara en musikhipster som gråter när Jakop Hellman dyker upp på Allsång på Skansen eller bara ser band med namn man inte kan uttala som spelar musik inga öron kan lyssna på. Nej. Jag är en rätt vanlig själ med blandad smak. Det här är heller inte något försök till seriös recension, det bemödar jag mig inte med, det är istället bara en lagom full och mycket glad nybliven semesterfirares betrakelse av två kvällar på Norrporten arena.

Fredagen kändes väldigt oklar. Ulf Lundell och Takida. Vem skulle egentligen vara förband åt vem? Det visade sig att en sliten och svettig Uffe inledde kvällen, majoriteten av Norrportens besökar trängdes i öltältet och de flesta välkända låtarna uteblev. Två timmar nonstop lirade gubben, det var lite för länge för de flesta utom hans groupiekvinnor. Femtiplussarna som hängde över staketet, försökte skrika sensuella ord men bara var vulgära och kastade rosor mot krulltotten med gitarren. Jag försökte hitta det jag på en Lundell-konsert förra året tyckte var sexigt med honom. Förmodligen satt det i mängden alkohol jag då förtärt.

När Takida klev på scen hände något med Sundsvall. De vanligtivs gråa trista människorna blev hårdrocksrävar. Mogna kvinnor i Birkenstocksandalare spretade med fingrarna i hittepåhårdrockstecken. En pepparkaksbrun vithårig gubbe i wifebeater-linne och foppapjucks dansade så höftkulorn måste hamnat på ryggraden. Dansandet var en sak, det var inte riktigt headbanging utan mest en förvirrad blandning av mogen dans och nåt de sett på tv, sången var en helt annan sak. Maj gad.

Nu ska man väl kanske inte kalla Takida för lyriska gudar. Nej. Men när Sundsvallsborna går man ur huse och sedan sjunger allsång i varje liten stavelse, då blir jag rädd. Jag vet inte om det kan vara så att de egentligen spelade en och samma låt om och om igen då allt lät lite likadant till slut men sjöng det gjorde folk i alla fall. Bandet måste också drabbats av nån Metallica-wannabe-hybris då dom släpat med sig en orkester. Längst bak på scen satt några fioler och lite andra udda rockinstrument. De dränktes dock effektivt av en drös gitarrer och fick bara höras ordentligt när Takida till extranumret skulle göra entré och förmodligen ville se ut som gud fader himself. En trevlig fredagskväll men föga imponerande och mest skrämd av infödingarna.

Lördagen bjöd ett tungt huvud, ett tråkigt Melodikryss och taco-lunch. En första lugn drinktillställning hos Karin, ingen spydde ner sig eller slog sönder alla glas i sin närhet. Ovanligt men trevligt. Under den första timmen på Norrporten blev jag förälskad i ett nytt pax, förlåt Sofia, du är fortfarande nummer ett men det finns en ny nummer två. Mannen i den ljusblå jackan i The Baseballs orsakade nog ett antal dreggelfläckar och snigelspår runtom i arenan. Det svängde och jag kände mig lite som en av katterna i Aristocats ett tag.

I pausen mellan konserterna stångade vi oss in i öltältet, där fick vi se äkta svenska alkoholproblem när tanter i yngre pensionsåldern kastade flaskor på varandra för att något senare sitta bredvid varann och skåla som om inget hänt. Före halv tio tog ölen slut på stället, någonstans hade ölinköparen missat att de sålt femtontusen förköpsbiljetter. Det går bra nu kompis.

I god tid innan Råxätt skulle kliva på scen gick vi på toaletten bara för att höra Marie Fredriksson yla "jäjäjä" när de kicka igång showen något tidigt och helt plötsligt liknade Norrporten Pamplonas gator under tjurrusningen. Väl placerade framför scenen var det bra. Pang pang tjong rev de av de gamla låtarna jag lärde mig från kasettbandet i vår gamla bil under sommarsemestrarna. Drässed får sucksess och Listen to your heart (när jag fattade hur bra den var hade jag lärt mig engelska...) var ju mina favoriter förut. Efter igår får de sällskap av Joyride och It must have been love. Den helt enorma publiksången på sistnämnda var snudd på vacker. Fulsnygg kanske man kan kalla den.

En sak övergår mitt förstånd. Han heter Per Gessle. Någonstans på vägen har han drabbats av storhetsvansinne och hybris. Med sitt svarta nagellack och rynkiga ansikte och den knasiga frisyren såg han ibland ut som en karikatyr av sig själv. Mitt i konserten spelade han "en låt från min soloplatta the world according to gessle". Jublet uteblev.

I det stora hela var det en bra helg, kvalitetstid med syster är alltid värt mycket. Även kvalitetstid med Karin Bergström är fint. Och musik är tillsammans med vin och kärlek livets goda.

I soffan bredvid mig står en halvpackad väska, jag intalar mig att den är färdigpackad. Imorgon far vi till Sicilien, det ska bli fint. Lite oroande är att våran "riktiga" väska är gemensam mellan mig och Jessica "jag-packar-en-bok-på-sju-kilo" Lindberg och Maria "jag-tar-polis-bagen" Bäckström. Kan hända att shoppingen på Sicilien blir lufttorkad skinka utan skinkan...

En vecka ska vi husera i Castelammare del Golfo. Det behöver min efter tio veckor journalistik sargade hjärna. Sommaren på Arbetarbladet har varit riktigt kul men jag är trött nu. Tre veckors vila innan det rings i klockan i Sundsvall igen. Hade ju tänkt läsa en extra italienskakurs i höst men med min sena anmälan blev jag 57e reserv. Rocknroll liksom.

Dags att säga godnatt. Imorgon somnar jag i en lägenhet på en ö långt härifrån. Helt ok. Buonanotte e arrivederci.

Robyn - Hang with me.