Jag har varit ute i trafiken. Alltså inte som vanligt med 41an på riksåtti mellan Sandviken och Gävle, nej nej. I mor och fars vinröda fara har jag kört till metropolen Rättvik. Under resan gjorde jag vissa iakttagelser som jag gärna delar med er.
1. Sniglar bär sitt hus på ryggen. Det går långsamt. Många svenska semesterfirare släpar sitt hus efter bilen. Det går långsamt.
2. En bil med gul nummerplåt har ofta en förare i form av en man med fyrkantiga glajjor, skjorta och pullover. Han är från Holland och fascineras av varje träd i skogen. Det går långsamt.
3. Om det plötsligt bildas bilkö och en ilsken man i en sliten Volvo 740 kastar sig ut för att nu-jävlar-kör-jag-om-alla-idioter men sedan kastar sig in mellan två bilar direkt igen så ligger med största sannolikhet en polisbil först i kön. Det mest framgångsrika farthindret i trafiken.

Bilresan tog mig och Sofia till Gärdebygården hotell i Rättvik. Det var modernt. 1983. En natts minisemester för att se Melody Gardot i Dalhalla dög det i alla fall till hotellet. Efter middag i Rättvik centrum for vi till kalkbrottet utanför stan. På den här sommarens kallaste dag. På förmiddan sa dom på radion att det var den varmaste sommaren på 120 år. Den detaljen missade väderguden i lördags.

Insvepta i en hyrd militärfilt lyssnade vi på en skönsjungande Nils Landgren och sen en pudlad Melody Gardot. Det var lite Lady Gaga över henne, mystiska stundtals krumma rörelser. Jag försökte förgäves förstå varför hon gick med käpp, i Skavlan berättade hon om bilolyckan som gjorde henne till musikter men ändå kändes käppen på nåt sätt malplacerad.

När ett par tusen i Dalhalla takfast klappade med i Nils Landgrens version av Beatles Come togheter var det än mäktig akustisk upplevelse. Hela Dalhalla är en mäktig upplevelse med plötsliga vattenfall och hela tiden en känsla av att vara väldigt liten. Enorma stenväggar som slukar ljud och sedan spottar ut det många gånger högre och som ibland kändes som att de skulle kunna sluka en själv när som helst...

Melody Gardot är inget man sjunger med. Utom när hon ber om det. Annars så var hennes show allt annat än förutsägbar. Ibland sjunger hon svåra texter om det viktigaste i livet för att sen i ett trollslag gå över till att lalla och tralla och badumbadumbadumbadumba sig igenom några minuter. Utan musikerna hade det nog känts lite som att köpa en korv med bröd med räksallad och bara få korven och räksalladen. Gott men lite svårätet och rörigt.

På väg från konserten konstaterade Sofia det här:
- Titta, amishfolket är också här och gillar Melody Gardot.
Jag undrar om mannen i klassisk dala-dräkt verkligen är amish?

Nu är det dags att sova så att 07.26-tåget inte åker utan mig. Härliga fröken Hägglund har överlåtit sin bil till mig denna vecka så jag räds inte att vakna till detta ihållande regn...

Det känns dock lite tomt i sängen. Jag saknar mitt hjärta redan.