Jag tänkte berätta något roligt här. Något som fick mig att skratta mig halvt fördärvad. Det känns som att ni som ger mig några minuter då och då av er tid är värda det. Jag förstår oftast liksom inte vad folk läser här för. Jag har inget specialintresse typ sport att skriva sida upp och sida ner om. Oftast går jag klädd som jag vore avkomma till Ronald McDonald och Trollmor så modeblogg är inte att tänka på.

Funderade ett tag på att skriva en bokblogg. Alltså inte skriva en bok på bloggen utan skriva om böcker jag själv läser. Men så kom jag på att jag slutat läsa bra böcker sen jag flyttade till Sundsvall. Vem vill liksom läsa en recension av Metodpraktikan?

Nästa tanke gick åt att skriva en elak skvallerblogg, hänga ut alla jag känner och leva mitt liv genom dom. Fast då måste man ju faktiskt veta saker om folk. Eller man kan ju alltid hitta på men då blir det ju inte lika roligt. Risken finns ju att folk fattar vem man är och försöker mörda en. Illa. Den idé åkte också i papperskorgen.

Att göra om den här bloggen till en matblogg är det som kommit närmast verkligheten. Skriva om vad jag äter och när jag äter. Det lät ju kul. Tills jag insåg att jag hatar sånt. Jag vill inte veta vad andra människor ätit för nyttiga saker medan jag själv mölar i mig chips och dricker för mycket sprit. Det rör mig inte i ryggen om någon för femte dagen i rad ätit havregrynsgröt till frukost, lunch och middag och ääääntligen väger 35 kilo och har nio magrutor, till de människorna vill jag skrika "skaffa ett liv och sluta ge livsnjutarna dåligt samvete". En matblogg i min regi skulle snarare bli en matorgie med hög äckelfaktor och internet skulle eventuellt bli överbelastat av mitt dagliga intag av kalorier. Nej tack.

Den senaste tanken jag kom på var att jag skulle skriva en bitter blogg. Käfta om allt i min värld som är orättvist och otrevligt och bara allmänt störande enligt mig. Hacka ner på småsaker och detaljer som alla andra rycker på axlarna åt men som får mig att koka inombords. Ironisera över alla nötter jag möter i min värld, få utlopp för alla känslor som bubblar i mig. Det skulle ju liksom passa mig och kändes som världens idé. Ända tills jag insåg att det är ju det jag redan gör. Jaha.

Kanske är lika bra att jag fortsätter vara den jag är på min plats i internetdjungeln. Det är ju bra att få vara bitter ibland, det rensar den inre luften typ...

Nu, efter några minuter av er tid, ska jag komma till det roliga. Det finns en risk att man måste befinna sig i ett bakfullt stadie (efter den värsta fyllan på mycket lång tid som bland annat innebar tvärnitar med bilen och en kräka på jackan), ha solat sig till ett milt solsting och kanske ha samma sorts humor som mig. Känner ni er där så njut av denna konversation som utspelade sig på loppisen min mor och hennes vänner hade häromdan. Mammas kompis säljer en Babybjörn bärsele och en finsk kvinna i övre medelåldern är spekulant.
- Hur gammal är bebisen då?
- Den är tre.
Tystnaden är total och vi bakom bordet frustar av innehållet skratt. Då fortsätter tanten prata.
- Men det är en hund.
Tystnaden blir enormt ansträngd när försäljarHelena konstaterar:
- Ehm, ja, öhm, jo den blir nog jättebra till en hund...
Finska pinnen köpte då glatt en Babybjörn för en femtis till sin "lilla podel". Glädjen var stor. Vi dog av skratt.

Okej. Ni dog nog inte av skratt. Men ni önskar att ni gjorde det.

Dags att fortsätta knacka på vårt skämt till vetenskaplig rapport. De fem sidor man borde skicka in imorgon kommer bli cirka två. Rocknroll.

Tack för idag. A dopo.