Tisdag i källaren.

I min källare pågår ett mentalt pepptalk. Det är jag och mitt andra jag som försöker lyfta varandra. Kompat av Salem al Fakirs Its true kravlar jag mig upp över kanten jag snubblade nerför nyss. Har inte kunnat sätta fingret på vad som varit fel utan bara vetat att det inte var rätt. I morse sov jag över och fick panikväcka pappa för skjuts till Gävle. Med rufsigt hår och utan frukost satt jag på mitt rum och tyckte synd om mig själv.

Dagen fortsatte i ungefär samma tecken, det gick men inte riktigt som det brukar. Jag satt med blekgrå ögon och trånade efter friska luften utanför mitt fönster. Räknade dagarna kvar på jobbet. Lika många som när jag räknade nyss. Nio veckor journalist är fantastisk erfarenhet men ack och ve, det svider i mitt blekfeta skinn när alla lediga kroppar bränner sig på diverse stränder.

Var dag ska tidningen fyllas. Senaste dagarna har jag känt mig som utfyllnad, skummassa. Skum massa. Jätteskum. Texterna jag skriver saknar udd, orden är rundade i hörnen och det känns oftast som att jag tvingar fram dem ur mörka skrymslen långt inuti. Som rädda fåglar i flock, de vackra flygformationerna uteblir och ersätts av ett virrvarr av näbbar och vingar.

Läste för en stund sen Plan Internationals lilla häfte om Sudan. Insåg det jag redan visste, att mina lätt neurotiska missnöjen med min vardag är idiotiska. Tänker på livet, på mitt liv i det stora livshavet. Det är ju faktiskt inte så illa. Bannar mig själv för allt gnäll och alla negativa tankar. Som så många gånger själv lovar jag mig själv att aldrig mer inte vara glad över allt livet ger mig.

Jag har ingenting att vara sur över. Jag lever och frodas. Hjärtat är fullt av kärlek och framtiden full av planer. Konserter, resor och livsglädje. I Sundsvall väntar en prenumeration på IcaKuriren på mig. Det kan inte bli mycket bättre.

Om två veckor vet jag att uppstigandet klockan sex och alla turer med 41an kommer hänga som ett stenhalsband runt min nacke och tynga. Påminn mig då om det här. Snälla gör det.

Life will smile for you. Ja, men bara om du ler tillbaka Linnea Hallberg din slappskalle.

Godnatt.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback