Som så många andra gånger när jag känner att det finns några saker jag vill berätta för internetvärlden ligger jag på rygg med datorn bekvämt lagd på magen. Inser allt som oftast att nu, nu är det dags att börja träna för att ens kunna se skärmen. I dag är inget undantag. Tror att det nya livet börjar på måndag. Ja, så får det bli. Som jag ska bli vältränad.

Efter en hel sommar i källaren i Lassas Vegas är jag tillbaka i Sundsvall. Något otroligt tudelat att vara tillbaka. Skönt att få rå om sig själv och sitt men lite grann skrämmer det mig att skolan börjar på måndag. Grävkursen som inleder tvåan ska enligt källor vara en uppblåst historia och jag är oroväckande lugn. Som för att spä på min avslappnad stil har jag mitt i kursen bokat en resa till Voltrona. Det är tydligen lite upp och ner där på paradiset i slutet av grusvägen så vi får se vad som möter mig.

De tre lediga veckorna efter sommarjobbet var fantastiskt välbehövliga. Första veckan på Sicilien med knoll och tott går inte att knacka ner på mindre än tio a-fyra-sidor. Men det kan konstateras att jag skar upp tån, Maria var föredömligt lik någon som klivit ur Greys Anatomy och Jessica slet håret av sig. Allting ackompanjerades av oräkneligt antal vinare och okynnesätande av allt från ost till punchchokladkakor.

Några dagar i Kumla hos hjärtat och några dagar i Sandviken med mina vapendragare och sen var sommaren över och tjopp satt jag hopkrupen i soffan i Nacksta igen. Ni som har hälsat på i Lassas förstår mig när jag säger att det här i lägenheten är otäckt tyst. Elton John tittar på mig från ett lp-fodral och jag funderar på om packa upp vore något. Om några timmar får jag middagsbesök och vi ska sedan hälsa på hos springpojken och träffa våra kära klasskamrater. Imorgon drar vi igång nollningen och något säger mig att jag kommer vara lite mindre nervös än förra året när jag cyklar ner till campus...

Första helgen i juni var jag i Örebro och hjälpte till när lillasyster med bohag flyttades till Uppsala. Bar en spegel och insåg då att jag behövde klippa mig. Tolv veclor senare ringer jag igår till Lekri och fick komma dit. Mitt bleka men ändå något zebrarandiga rufs klipptes bort som en välgärning för världen. Numer kan jag med lite vilja sno ihop det till en liten tofs i bak. Hejdå långt hår, det var en trevlig fast trasslig relation vi hade...

Nej. Nu har allt tappat sitt innehåll. A dopo.