Om två timmar ska jag infinna mig på Förrådet för faddermiddag. Redan nu vet jag att jag kommer bli sen. Det handlar om tid. Mycket handlar om tid och då och då slår det mig att det inte är min största talang. I dag är det nio år sedan flygplanen for in i World Trade Center med dunder och brak. Nio år. Sug på den.

Jag skolkade från Inger Härdins engelskalektion och satt istället uppkrupen i mamma och pappas bruna skinnsoffa. Mållöst flippande mellan fantastisk tv så som Hem till Gården och Glamour. Plötsligt byts reklaminslaget mot extrainsatta nyheter. Efter det satt jag skrämd och trollbunden klistrad vid tv:n i timtals. Nu har det gått nio år. En galning hotar bränna koranen, en annan ska bränna den amerikanska flaggan. Mycket har hänt på nio år men ibland slår det mig att jag inte kan sluta förundras över hur vissa människor står och trampar på samma fläck. Skriker om samma saker, hotar samma personer och tror att lösningen ligger i att dela ut gevär och grönbruna dräkter till snaggade 19-åringar...

Det är även sju år sedan hon som skulle lett Sverige mördades. Hade galningen med kniv inte knivskurit vår utrikesminister så svårt att hon sen avled hade vi i dag inte stått inför ett val där Sverigedemokraterna inte bara kommer in i Sveriges riksdag utan de kommer förmodligen få en vågmästarroll också. Det skrämmer mig.

11 september 2010 har för min egen del handlat om att slicka såren jag åsakade mig själv igår. Sittningen var fin, bortsett från maten var det en toppenkväll. Jag och Sofia vinglade hem till Grönborgsgatan sida vid sida och något säger mig att vi inte förde de mest intellekutella samtalen. Jag vaknade bakfull och grinig, cyklade hem till Nacksta bara för att inse att lägenheten kändes som en skokartong. En filt, en bok, en granne och en låda Matadormix har räddat upp situationen så att jag snart ska ha orken att duscha och klä på mig något som kanske funkar.

Peace out. Må gott. Var rädd om er.