Har filat i snart en vecka på det ultimata blogginlägget. Öh, nej. Jag har bara inte startat datorn hemma på länge och på jobbet gör jag inget annat än eh, jobbar. Det blir ingen textmässig bomb här. Kanske ett knallskott eller möjligen en skumpakork skjuten mot en förbipasserande på cykel...

Det händer inte så fasligt mycket i mitt liv. Försöker (förgäves?) vänja mig vid vuxentiderna, sova före elva och vakna klockan sex. Det svider i ögonen när jag äter mina red berries på morgonen. Hur jag än gör får jag alltid stressa. Nånting magiskt är det över de där som kallas vuxna, de kan något jag inte behärskar och det gör dem till morgonmaskiner. Mina nio veckor i ottan känns otillräckligt för att bli fullärd. Det får vänta tills jag når riktigt vuxenålder. Typ 50.

Igår kväll bjöd Hanna in oss till blå huset på mat och spelkväll. Jag vann het potatis över Marie och firade mig själv med två bitar kladdkaka. När jag cyklade genom stan på väg hem såg jag redan fram emot nästa gång vi samlar ihop oss.

Förra helgen bestod av blöt 20årsfest på Kharma, den här helgen väntar en förhoppningsvis mindre blöt 60årsfest på Biskops Arnö. Moster ska firas och jag ska i smyg låtsas skåla med Daniel och Victoria. Hur trevligt jag än tycker kungafamiljen är så måste jag erkänna att rojalisten i mig är lite ledsen. Det har blivit lite för mycket, en överdos kungligt. Jag är rädd att omvändas, hamna i den ström av monarkihatare som driver fram på gatorna. Som tur är kommer Malin hem från Washington nu och vi kan vältra oss i bröllop på lördag. Tills dess blundar jag. Försöker att inte se kvällstidningarnas desperata rubriker om att prästen drattat omkull och att bröllopet är i kris.

Två veckor har gått på jobbet. Det svåraste just nu är att sätta sig på rätt sida i gamla 41an på mornarna. Jag kisar mot solen och försöker räkna ut var den ska stå när vi rullar ut på motorvägen men lik fan sitter jag alltid och svettas med solen blängande direkt på mig. Imorgon ska jag segra och sitta på skuggsidan.

Pratade med en äldre erfaren och vis journalist i dag och ventilerade min lilla issue om att jag kommer på den klockrena rubriken på bussen hem, inser när jag käkar middag vilken fråga jag skulle ställt och formulerar den där avgörande meningen strax innan jag lägger huvudet på kudden. För att vara exakt så känns det lite grann hela tiden som att jag är nöjd och skickar iväg saker men sen slår det mig att "va fan, varför var du så nöjd med den där, du missa ju det här, det där och det här". Denna kloka kvinna sa mig att hon också tänkte så efter alla sina år. Tryggt. Och skrämmande.

Dags att stänga de blå, imorgon kommer syrran hem från Spanien och jag återtar positionen som familjens möjliga albino. Inte kul. Kanske får köra heltäckande burka för att inte blända folk på lördag...

Ulf Lundell - Hon gör mig galen.