Om det är allt jag någonsin gör.
Det är mörkt i Lassas. Zlatan snarkar från gunstolen medan Zarah är försvunnen. Jess for nyss hem efter en gemensam matorgie, tack gud för korsetter. Då pappas router och jag inte är överens sitter jag i den uråldriga datasolen vid familjens stationära dator. I den gömmer sig en musikskatt värdig gramofonarkivet på SR. All musik som laddades ner långt innan ipred fanns på agendan.
Jag kan inte låta bli att tycka att Elvert Undergrounds Saik-låt är underbar. Kanske mest för att den förbjöds nån gång när jag fortfarande på fredagkvällarna frös på bandymatcherna.
Alla som inte befann sig på Globen igår missade något. Ni som inte letat er dit ikväll heller kan känna er blåsta på konfekten eller hur man säger. Lady Gaga var ovärderligt. Obeskrivbart. Vilken kvinna. Vilken show. Efter förra årets konsertkavalkad i min värld trodde jag inte något skulle kunna toppa det. Fel fel fel. Bad romance var vassare. Paparazzi lite bättre. Hur kan man inte älska någon som har raketer i bhn?
Inte ens språngmarschen på stenhård marmor i converse för att hänga med långbenarna mot Uppsala-tåget efter konserten tog ner känslan av ännu en grym konsert. Känslan just nu är stelhet i sargade knän men i övrigt sitter nöjdheten i. Kan dock inte sluta tänka på hur Lady Gaga upprepade "man får vara hur man vill, alla är välkomna". Var det oss eller sig själv hon övertygade?
Om två minuter slår klockan elva. Jag är tjugofem år gammal och går snart och lägger mig. I home-away-from-home käkar de tårta och dricker sprit. Jess och jag delade en flaska Primitivo och konstaterade att vi i framtiden ska bli lådvinsalkobrallor och säga till alla att vi åker på rehab fast vi egentligen åker på spa. Framtiden utstakad för oss, bra där.
Imorgon är det dags att fara upp till Sundsvall igen för några dagars intensivt rapportskrivande. Nästa helg tänker jag spendera bland annat i Skärena, håller alla tummar och tår för att solen är med oss då. Sen är det bara några få veckor kvar innan vi ska försvara vår rapport med näbbar och klor, hjälpa lillasyster flytta sitt bohag någon annanstans i Sverige och inställa mig på Arbetarbladet för resten av sommaren. Planering är ordet.
Nu byter jag gamla Fame Factory-hits och facebook mot sängen och en bra bok. Kanske ringa och säga godnatt, vem vet. Sköt om er därute. Jag håller tummarna för alla som dricker sig bortom vett och sans, för alla som lägger sig själv i andras sämre vetande. Var rädd om livet, inte för livet.
Nada Surf - Always love
Jag kan inte låta bli att tycka att Elvert Undergrounds Saik-låt är underbar. Kanske mest för att den förbjöds nån gång när jag fortfarande på fredagkvällarna frös på bandymatcherna.
Alla som inte befann sig på Globen igår missade något. Ni som inte letat er dit ikväll heller kan känna er blåsta på konfekten eller hur man säger. Lady Gaga var ovärderligt. Obeskrivbart. Vilken kvinna. Vilken show. Efter förra årets konsertkavalkad i min värld trodde jag inte något skulle kunna toppa det. Fel fel fel. Bad romance var vassare. Paparazzi lite bättre. Hur kan man inte älska någon som har raketer i bhn?
Inte ens språngmarschen på stenhård marmor i converse för att hänga med långbenarna mot Uppsala-tåget efter konserten tog ner känslan av ännu en grym konsert. Känslan just nu är stelhet i sargade knän men i övrigt sitter nöjdheten i. Kan dock inte sluta tänka på hur Lady Gaga upprepade "man får vara hur man vill, alla är välkomna". Var det oss eller sig själv hon övertygade?
Om två minuter slår klockan elva. Jag är tjugofem år gammal och går snart och lägger mig. I home-away-from-home käkar de tårta och dricker sprit. Jess och jag delade en flaska Primitivo och konstaterade att vi i framtiden ska bli lådvinsalkobrallor och säga till alla att vi åker på rehab fast vi egentligen åker på spa. Framtiden utstakad för oss, bra där.
Imorgon är det dags att fara upp till Sundsvall igen för några dagars intensivt rapportskrivande. Nästa helg tänker jag spendera bland annat i Skärena, håller alla tummar och tår för att solen är med oss då. Sen är det bara några få veckor kvar innan vi ska försvara vår rapport med näbbar och klor, hjälpa lillasyster flytta sitt bohag någon annanstans i Sverige och inställa mig på Arbetarbladet för resten av sommaren. Planering är ordet.
Nu byter jag gamla Fame Factory-hits och facebook mot sängen och en bra bok. Kanske ringa och säga godnatt, vem vet. Sköt om er därute. Jag håller tummarna för alla som dricker sig bortom vett och sans, för alla som lägger sig själv i andras sämre vetande. Var rädd om livet, inte för livet.
Nada Surf - Always love
Tågspyor.
Noll fem noll noll härjade alarmet i min mobil imorse. En halv timme senare satt vi på X2000 mot Stockholm. Ytterliggare fem minuter senare somnade Sofia. Eftersom hon inte vaknade förrän i Södertälje roade jag mig själv. Såg en sorglig film. Åt en banan. Spelade Soduko på mobilen. Åt en banan. Lyssnade på ett antal hundra låtar på Spotify. Resan var behaglig, innan klockan tickade mot åtta och det klev på ett gäng vakna människor nästan njöt jag.
Någonstans mitt i obygden klev en barnfamilj på. Mamman plockade fram en frukost värdig Grand Hotel och de knökar i sig som om de aldrig sett mat förut. En kvart senare bräker ena ungen att hon mår illa och kaskadspyr. Oerhört omysigt. Jag bestämmer mig genast för att aldrig skaffa barn.
När kräkinfernot är över och jag äntligen kan slita blicken från det blonda barnet insåg jag att jag träffat henne förut. Ganska ofta faktiskt. Hon är ju jag. Så många är dom resor där jag suttit och krampaktigt hållit i min rutiga lilla resväska och någonstans efter Gävle oätit frukosten, lunchen eller vad jag nyss ätit. Mamma och pappa har hållt påsar, strukit mig över pannan och lovat att det inte gjort nåt.
Det dåliga samvetet slår mig hårt i huvudet. Åksjuka är ju min grej. Och sjösjuka. Och karusellsjuka. Jag ska inte kasta bumlingar i mitt lilla glashus. Ber en stilla förlåt-mig-bön inombords till lintotten rakt över gången och omvärderar mitt beslut om att aldrig skaffa barn. Det kanske finns en charm i åksjuka barn, mina föräldrar har ju uppenbarligen inte adopterat bort mig trots intensiva bilspyor de första fem åren. Tio åren. Ehm, tjugofem åren av mitt liv...
Dags att sova ikapp några timmar så att hjärnan är i form för ny kurs imorgon. Vetenskaplig rapport står på menyn denna gång och kan omöjligt vara lika eländigt som vetenskaplig metod... Men kanske värt det att ha hjärnan med sig ändå...
Metodschmetod
Jag och mina vänner i jour09 läser på journalistprogrammet. I sommar ska de flesta av oss skriva 2200 tecken i lokaltidningen hemmavid. För inte allt för länge sedan gjorde vi tidningar, filmade och spelade in psykedeliska pianointron. Nu är situationen en annan. Vi läser metodkurs. Och som vi gör det.
Efter praktiken kom de flesta glatt studsande tillbaka till skolan, fyllda av skrivsjälvförtroende och frihetskänslor. Några svävade på moln efter två veckors non stop beröm och framgång. Andra kom med dyrköpta lärdomar och tankar om andra karriärer. Världen vi kastades in i känns brutal. Och nördig.
Sju föreläsningar, fem workshopar och nitton huvudvärker senare sitter jag med Metodpraktikan i handen. Snorgrön och tung hånler den mot mig. De långa, svåra orden slåss om att få boxa mina ögon. Jag läser en sida, backar halvvägs och läser igen. Backar lite till och börjar om. Jaha. Eller är det jaha?
Några vänliga själar i klassen har sammanfattat boken till ett 53 sidor långt dokument. Sånt som ger en guldstjärna i himlen.
Jag vill inte skriva vetenskapliga rapporter eller uppsatser med bokstav innan. Det lockar inte utan gör mig snarare ångestfylld över att min enormt stora brist på engagemang. De positiva sakerna med metod är att mitt hem är otroligt välstädat. Golven är torkade. Pocketböckerna ställde i bokstavsordning. Ugnen är städad nästintill nyskick.
Snart är det dags för middag. Funderar på göra nåt enkelt så här i pluggtider, typ en tjälknöl...
Efter praktiken kom de flesta glatt studsande tillbaka till skolan, fyllda av skrivsjälvförtroende och frihetskänslor. Några svävade på moln efter två veckors non stop beröm och framgång. Andra kom med dyrköpta lärdomar och tankar om andra karriärer. Världen vi kastades in i känns brutal. Och nördig.
Sju föreläsningar, fem workshopar och nitton huvudvärker senare sitter jag med Metodpraktikan i handen. Snorgrön och tung hånler den mot mig. De långa, svåra orden slåss om att få boxa mina ögon. Jag läser en sida, backar halvvägs och läser igen. Backar lite till och börjar om. Jaha. Eller är det jaha?
Några vänliga själar i klassen har sammanfattat boken till ett 53 sidor långt dokument. Sånt som ger en guldstjärna i himlen.
Jag vill inte skriva vetenskapliga rapporter eller uppsatser med bokstav innan. Det lockar inte utan gör mig snarare ångestfylld över att min enormt stora brist på engagemang. De positiva sakerna med metod är att mitt hem är otroligt välstädat. Golven är torkade. Pocketböckerna ställde i bokstavsordning. Ugnen är städad nästintill nyskick.
Snart är det dags för middag. Funderar på göra nåt enkelt så här i pluggtider, typ en tjälknöl...
Bussbio genom Sverige
Igår for jag med buss från landets huvudstad till Norrlands huvudstad. Min vana trogen, att åksjukespy efter tjugo minuter, satt jag längst fram i Y-bussen medan den dundrade E4an fram. Det slog mig hur stor framrutan på en buss är, lite som en bioduk. Filmen jag såg var lite entonig, ganska mycket skog, men den gav utrymme för tankar. Och minnen...
När Uppsala fanns till vänster om vägen log jag åt minnen från casinan, Voltrona och glassbaren i San Gim. Gjorde en mental notering att åka och hälsa på Malin i hennes nya studentkorridor. Kanske får jag fingrarna ur om syrran flyttar dit?
Strax efter monsterbygget Dragon Gate finns Älvkarleby och Laxön. Där ute jobbar min äldsta vän på företaget jag blivit vuxen med, där jag lärde mig knyta åttor och grilla lax. Ibland saknar jag äventyrarjobbet enormt. Friheten att bestämma tider, den där smålöjligt nöjda känslan när tolvåringarna applåderar åt en, till och med pråmen saknas då och då. Som när min bussbio rullar upp mot en glittrande Dalälv och det knyter sig i mig att jag ska vara inomhus hela sommaren...
Jag satt alldeles ovanför chauffören av bussen. Såg att han hade ett ärr i sitt tunnhåriga bakhuvud. Krigsskada? Eller helt enkelt en fyllesnubbel från midsommar -91? Det lär jag aldrig få veta. Däremot vet jag efter en kvantitativ studie av honom under fyra och en halv timme att han är en glad busschaufför. Såna som folk skriver små trudeluttsånger om. Varje gång vi mötte en annan buss vinkande han med en stolt variant av Silvia-vinken. Jag råkade se hur en annan chaufför inte hejade tillbaka och kände sympatismärtor i hjärtat över att bli dissad av ett tjockarsle som inte orkar lyfta armen. Vanligt jävla busschaufförhyfs, ska det vara så svårt?
När skyltarna visade att vill man till Vallvik bör man svänga av hemligskrattade jag inombords. Åt brinnande lampskärmar, klippklättring och hemkört. Åt glass, bacon och alkomätare från Rusta. Jag och mina två vapendragare for till Vallvik i Ragge. Resan tog sin stund men sen värmde solen våra bleka (okej, min bleka och deras fejkbruna) kroppar. Kexmamman bjöd in till stor skiva i förtältet. Är man småtöntig som jag säger man att det var underbart.
Utanför Iggesund hamnade bussen bakom en hastighetsnazist. Ständigt tio kilometer under hastighetsbegränsningen och tvärnit vid varning för fartkamera. Irritationen la sig likt ett duntäcke över oss compadres längst fram i bussen. Mentalt stödde vi chaufför-Lars i hans försök att köra om. Någonstans i mig blev jag plötsligt väldigt gammal och hjärtat hamnade i halsgropen när ungdomarna i bilen framför gjorde en minst sagt vårdslös omkörning. Herregud, hur kör folk egentligen? Och fort går det. Tacka vet ja min generation...
Efter allt för många tankar centrifugerats i huvudet började jag känna igen mig. Sundsvall är home away from home. Skogsfilmen tog slut. Happy ending kan diskuteras men hem kom vi. Helgen tog slut och den hamnar på listan över saker att minnas. Bounce var fantastiskt och Lama OK hade som allt som oftast trevligt tillsammans.
Jag tänker alltid sitta längst fram i bussen. Bältet är förresten bekvämare där också. För er som undrar alltså. Och filmen är inte så tokig, många skulle nog må bättre av att faktiskt titta upp och se vad som passerar medan de skyndar genom livet för att hinna samla pengar, saker och vänner...
När Uppsala fanns till vänster om vägen log jag åt minnen från casinan, Voltrona och glassbaren i San Gim. Gjorde en mental notering att åka och hälsa på Malin i hennes nya studentkorridor. Kanske får jag fingrarna ur om syrran flyttar dit?
Strax efter monsterbygget Dragon Gate finns Älvkarleby och Laxön. Där ute jobbar min äldsta vän på företaget jag blivit vuxen med, där jag lärde mig knyta åttor och grilla lax. Ibland saknar jag äventyrarjobbet enormt. Friheten att bestämma tider, den där smålöjligt nöjda känslan när tolvåringarna applåderar åt en, till och med pråmen saknas då och då. Som när min bussbio rullar upp mot en glittrande Dalälv och det knyter sig i mig att jag ska vara inomhus hela sommaren...
Jag satt alldeles ovanför chauffören av bussen. Såg att han hade ett ärr i sitt tunnhåriga bakhuvud. Krigsskada? Eller helt enkelt en fyllesnubbel från midsommar -91? Det lär jag aldrig få veta. Däremot vet jag efter en kvantitativ studie av honom under fyra och en halv timme att han är en glad busschaufför. Såna som folk skriver små trudeluttsånger om. Varje gång vi mötte en annan buss vinkande han med en stolt variant av Silvia-vinken. Jag råkade se hur en annan chaufför inte hejade tillbaka och kände sympatismärtor i hjärtat över att bli dissad av ett tjockarsle som inte orkar lyfta armen. Vanligt jävla busschaufförhyfs, ska det vara så svårt?
När skyltarna visade att vill man till Vallvik bör man svänga av hemligskrattade jag inombords. Åt brinnande lampskärmar, klippklättring och hemkört. Åt glass, bacon och alkomätare från Rusta. Jag och mina två vapendragare for till Vallvik i Ragge. Resan tog sin stund men sen värmde solen våra bleka (okej, min bleka och deras fejkbruna) kroppar. Kexmamman bjöd in till stor skiva i förtältet. Är man småtöntig som jag säger man att det var underbart.
Utanför Iggesund hamnade bussen bakom en hastighetsnazist. Ständigt tio kilometer under hastighetsbegränsningen och tvärnit vid varning för fartkamera. Irritationen la sig likt ett duntäcke över oss compadres längst fram i bussen. Mentalt stödde vi chaufför-Lars i hans försök att köra om. Någonstans i mig blev jag plötsligt väldigt gammal och hjärtat hamnade i halsgropen när ungdomarna i bilen framför gjorde en minst sagt vårdslös omkörning. Herregud, hur kör folk egentligen? Och fort går det. Tacka vet ja min generation...
Efter allt för många tankar centrifugerats i huvudet började jag känna igen mig. Sundsvall är home away from home. Skogsfilmen tog slut. Happy ending kan diskuteras men hem kom vi. Helgen tog slut och den hamnar på listan över saker att minnas. Bounce var fantastiskt och Lama OK hade som allt som oftast trevligt tillsammans.
Jag tänker alltid sitta längst fram i bussen. Bältet är förresten bekvämare där också. För er som undrar alltså. Och filmen är inte så tokig, många skulle nog må bättre av att faktiskt titta upp och se vad som passerar medan de skyndar genom livet för att hinna samla pengar, saker och vänner...
Favorit i repris
Alla trogna Arbetarbladet-läsare, och nattliga besökare på Statoil Hagaström, ni har förmodligen uppmärksammat mina päron på första sidan av tidningen. En update för er andra finns här http://arbetarbladet.se/nyheter/sandviken/1.1965198-otursforfoljda-par-fastnade-i-prag
Senaste jag hörde nåt var ett sms från mamma, då var de i Vychod (?) på väg mot Hamburg. Nu borde de vara på väg mot Köpenhamn. Om allt går som det ska vill säga...
Själv är jag tillbaka på Nackstavägen. Efter fem härliga dagar i Sandviken med syster och Sofia kom jag hem till en olåst ytterdörr och en tom och tråkig lägenhet. Jag saknar altanen där hemma och längtar tills i sommar. Det blir fint.
Kvällen ska jag och mina compadres i jour09 spendera i Fälldin-salen där vi ska berätta för varandra hur duktiga vi var på praktiken. På förhand känns det spontant som ett nördigt projekt men man vet ju aldrig. Under kan ju ske.
På SJ:s hemsida skyltar man med att man sätter in extra tåg för att hjälpa alla flygresenärer som sitter fast här och där. Bra tanke. Det som kanske vore en ännu bättre tanke vore nog att faktiskt få sitt bokningssystem att fungera. Jag försöker planera närmaste tidens flängande hit och dit men det blir ju näst intill omöjligt när SJ har en hemsida ungefär lika modern som familjen Hedenhös knackade stenplattor. Bra tanke - dåligt resultat.
Javisstja, jag har ett till statement. Det här är till alla er som provat ringa mig under sista tiden och mötts av ett avgrundsbrus. Min gamla kära blå mobiltelefon är utbytt mot en flashig röd historia med tangentbord. Känns som om jag tagit steget in 2000-talet, lite nervöst och pirrigt men helt okej ändå. Nu är det största oroset att jag har inga nummer inlagda och jag vet inte hur mobilen låter när den ringer, så jag kanske inte svarar nu heller...
Senaste jag hörde nåt var ett sms från mamma, då var de i Vychod (?) på väg mot Hamburg. Nu borde de vara på väg mot Köpenhamn. Om allt går som det ska vill säga...
Själv är jag tillbaka på Nackstavägen. Efter fem härliga dagar i Sandviken med syster och Sofia kom jag hem till en olåst ytterdörr och en tom och tråkig lägenhet. Jag saknar altanen där hemma och längtar tills i sommar. Det blir fint.
Kvällen ska jag och mina compadres i jour09 spendera i Fälldin-salen där vi ska berätta för varandra hur duktiga vi var på praktiken. På förhand känns det spontant som ett nördigt projekt men man vet ju aldrig. Under kan ju ske.
På SJ:s hemsida skyltar man med att man sätter in extra tåg för att hjälpa alla flygresenärer som sitter fast här och där. Bra tanke. Det som kanske vore en ännu bättre tanke vore nog att faktiskt få sitt bokningssystem att fungera. Jag försöker planera närmaste tidens flängande hit och dit men det blir ju näst intill omöjligt när SJ har en hemsida ungefär lika modern som familjen Hedenhös knackade stenplattor. Bra tanke - dåligt resultat.
Javisstja, jag har ett till statement. Det här är till alla er som provat ringa mig under sista tiden och mötts av ett avgrundsbrus. Min gamla kära blå mobiltelefon är utbytt mot en flashig röd historia med tangentbord. Känns som om jag tagit steget in 2000-talet, lite nervöst och pirrigt men helt okej ändå. Nu är det största oroset att jag har inga nummer inlagda och jag vet inte hur mobilen låter när den ringer, så jag kanske inte svarar nu heller...
Överr-askad?
För snart ett och ett halvt år sedan pyntade jag huset för jul. Ensam. På andra sidan jordklotet satt mamma och pappa fast i ett varmt Bangkok när flygplatsen invaderades. Mamma svor att hon skulle klippa sönder passet och inte resa mer. En lyckad Italien-resa och några vändor till London ändrade hennes tankar. Nu tror jag tankarna på att klippa passet i partiklar är tillbaka.
I onsdags for mina päron tillsammans med sina bästa vänner till Prag. Lagomt samtidigt bestämde sig Island för att hämnas på alla som inte hjälpte dom i den ekonomiska krisen som fick till och med donken att stänga på ön. Vulkanen Fjöknajökul eller va den nu heter fick ett utbrott och spydde lava som blev till aska. Som i sin tur stängde alla flygplatser i norra Europa.
Lillasyster har knackat på datorn hela dagen och försökt boka in våra fyra tjeckresenärer på diverse tåg, bussar, färjor för att de på nåt sätt ska kunna komma hem den närmaste tiden. Hon är en datapärla. Som det ser ut nu tar de ett tåg och hamnar i Köpenhamn. Resten av resan är ännu lite vag men ett är klart. Deja vu.
Egentligen borde jag fara tillbaka till Sundsvall på måndag men kanske måste stanna här och ta hand om katterna. Stackars mig som kanske missar några metodföreläsningar, livet är hårt ibland...
I onsdags for mina päron tillsammans med sina bästa vänner till Prag. Lagomt samtidigt bestämde sig Island för att hämnas på alla som inte hjälpte dom i den ekonomiska krisen som fick till och med donken att stänga på ön. Vulkanen Fjöknajökul eller va den nu heter fick ett utbrott och spydde lava som blev till aska. Som i sin tur stängde alla flygplatser i norra Europa.
Lillasyster har knackat på datorn hela dagen och försökt boka in våra fyra tjeckresenärer på diverse tåg, bussar, färjor för att de på nåt sätt ska kunna komma hem den närmaste tiden. Hon är en datapärla. Som det ser ut nu tar de ett tåg och hamnar i Köpenhamn. Resten av resan är ännu lite vag men ett är klart. Deja vu.
Egentligen borde jag fara tillbaka till Sundsvall på måndag men kanske måste stanna här och ta hand om katterna. Stackars mig som kanske missar några metodföreläsningar, livet är hårt ibland...
Bodybuilder vid 70?
Något chockad ligger jag här. Slog intet ont anande på tvn för att umgås lite medan jag åt lunch. Knappade runt mig och landade på femman. BIG mistake. De visar en obskyr dokumentär om gamlingar som på äldre dar fått för sig att knyppling inte är deras grej och börjat med bodybuilding.
De är rynkigare än övermogna kiwis och har osmakliga tattar-solbrännor. Hu helt enkelt. En tantaluring berättar att hon fyller 74 om en månad, hon har mer muskler än jag och mina närmaste vänner ihop. En annan tant smörjer in sin bruna, ludna man och har ett otäckt uttryck i ansiktet när hon pratar om hans fasta muskler.
I USA är kroppsbyggande för pensionärer tydligen något stort. Det finns en Mr Universum för män över 70. Jag är mållös.
När jag blir gammal ska jag baka kanelbullar varje dag och äta bridgeblandning till frukost. Sitta på balkongen i bingobrallor och solglasögon från -87. Gå långpromenader runt huset och truga i alla yngre människor minst sju potatisar varje måltid. Jag ska vara tjock och lycklig. Punkt.
De är rynkigare än övermogna kiwis och har osmakliga tattar-solbrännor. Hu helt enkelt. En tantaluring berättar att hon fyller 74 om en månad, hon har mer muskler än jag och mina närmaste vänner ihop. En annan tant smörjer in sin bruna, ludna man och har ett otäckt uttryck i ansiktet när hon pratar om hans fasta muskler.
I USA är kroppsbyggande för pensionärer tydligen något stort. Det finns en Mr Universum för män över 70. Jag är mållös.
När jag blir gammal ska jag baka kanelbullar varje dag och äta bridgeblandning till frukost. Sitta på balkongen i bingobrallor och solglasögon från -87. Gå långpromenader runt huset och truga i alla yngre människor minst sju potatisar varje måltid. Jag ska vara tjock och lycklig. Punkt.
Comeback.
Jag hostar avgrundshost. Bröstkorgen skakar som en centrifug och det rosslar i min motor. Jag är sjuk. Mycket sjuk. Nej, få nu inga bilder av mig som dödssjuk. Så illa är det inte. Men sjuk är jag, och har varit så några dagar. För första gången på många veckor var den här dagen blank när jag vaknade. Igår morse vaknade jag i Kumla efter Sofias 25årsfest, dan innan det på Stansteds flygplats hopkrupen till en snarkande boll.
Har öppnat ytterdörren två gånger idag men inte gått ut någon gång. Satsar allt på morgondagen, ska göra ett tappert försök att flytta mig och mitt fläsk tillbaka till Sundsvall imorgon. På onsdag börjar skolan igen, lockar inte jättemycket. Inte alls faktiskt. Praktikten och ledigheten har fått mig att inse hur mycket jag saknar friheten det innebär att jobba utan att vara tvungen till det (= bo hemma och leva upp stålarna). Men men. Jag är vuxen. Snart ska jag flytta ut alla mina pinaler ur mor och fars borg.
Förra veckan var jag och Kexet i London. Vi bodde i Kensington, åt engelsk brukfost och härjade runt på bussarna och muséer. Det brändes kraterdjupa hål i våra plånböcker, vi kompenserade med att fylla ut runt midjan med muffins. Vädret bjöd inte till precis och jag drog på mig den här förkylningen från helvetet, men överlag så var London älskvärt som alltid. Den är en pärla den där gamla staden!
Oj. Höll på att glömma Hoffmaestro förra helgen. En grym konsert. Får ni chansen att se dom så gör det!
Dags att godnatta mig själv. Johan Falk är slut och jag lider med Frank Wagner. Börjar hålla med Anna i hennes Jakob Eklund-hat. Vilken nöt.
Andreas Johnson - Glorious
Har öppnat ytterdörren två gånger idag men inte gått ut någon gång. Satsar allt på morgondagen, ska göra ett tappert försök att flytta mig och mitt fläsk tillbaka till Sundsvall imorgon. På onsdag börjar skolan igen, lockar inte jättemycket. Inte alls faktiskt. Praktikten och ledigheten har fått mig att inse hur mycket jag saknar friheten det innebär att jobba utan att vara tvungen till det (= bo hemma och leva upp stålarna). Men men. Jag är vuxen. Snart ska jag flytta ut alla mina pinaler ur mor och fars borg.
Förra veckan var jag och Kexet i London. Vi bodde i Kensington, åt engelsk brukfost och härjade runt på bussarna och muséer. Det brändes kraterdjupa hål i våra plånböcker, vi kompenserade med att fylla ut runt midjan med muffins. Vädret bjöd inte till precis och jag drog på mig den här förkylningen från helvetet, men överlag så var London älskvärt som alltid. Den är en pärla den där gamla staden!
Oj. Höll på att glömma Hoffmaestro förra helgen. En grym konsert. Får ni chansen att se dom så gör det!
Dags att godnatta mig själv. Johan Falk är slut och jag lider med Frank Wagner. Börjar hålla med Anna i hennes Jakob Eklund-hat. Vilken nöt.
Andreas Johnson - Glorious
Hand-i-kappa-d?
Igår fick jag förmånen att på arbetstid, okej praktiktid, se Gävle Handikappteater ge en föreställning. Efteråt skulle jag skriva en 2200 tecken lång text om hur det var. En piece of cake egentligen, hade kunnat skriva flera sidor om den varma, charmiga stämning jag hamnade i. Kunnat beskriva varje akt av föreställningen. Hur skådespelarna ibland stannade upp, såg på sin sufflerande ledare för att få en hint om fortsättningen och sedan fortsatte som vanligt. Hur allvarliga ämnen bröts ner till en enkelhet och rakhet, ämnen som i många sammanhang undviks in i det längsta.
Jag kom tillbaka till redaktionen och kände mig upprymd. Och imponerad. Inte av att de var handikappade och spelade teater men av att de ställde sig framför ett gäng elever, flera i samma ålder, utan upphöjd scen och massa rekvisita. De var inte rädda att göra bort sig, de bjöd på sig själva, och där tror vann de mitt hjärta. Jag ser mig som en ganska öppen människa men det vette katten om jag som 16-åring vågat ställa mig bredvid andra människor och spela teater om mig själv.
En stund drömde jag mig bort på mitt arbetsrum, såg mig själv vara nio år igen och spela bergatrollet, konsul Göransson och tomten på Jernvallsskolans scen. Försökte tänka mig samma scener på Bessemergymnasiet och fick lite rysningar. Jaja, tillbaka till texten och skrivandet.
Knattrade ner texten ganska fort, ett tacksamt ämne att skriva om. Men en sak fick mig att stanna upp, att tänka efter, att låta hjärnan spinna vidare. Ordet handikappad. Socialstyrelsen säger "app app app så får man inte säga". Istället ska man säga funktionshindrad. Eller funktionsnedsättning. Funk-tions-ned-sättning. Ett svårt ord att säga. Jag frågade eldsjälen i Gävle Handikappteater Ulrika Högberg vad hon tyckte, vad de själva ville bli kallade. Hon skrattade gott och berättade att hon själv frågat Socialstyrelsen. Svaret hon fick var att de borde byta namn till Gävle Funktionsnedsättningsteater.
Hur många människor som hamnar i kategorin normal kan utan problem uttala funktionsnedsättningsteater? Jag kanske inte självklart kvalar in under normal, frågan är om man ens vill det, men jag har i alla fall svårt att rabbla det ordet ens för mig själv utan att fräsa spott runt mig och mumla till det på slutet.
Jag valde att beskriva skådespelarna som handikappade, samma beskrivning de använder för sig själva. Min text gick i tidningen idag. Förmodligen kommer flera upprörda röster ifrågasätta sig vilken idiot till journalist som skrivit handikappad. Någonstans på vägen har ordet handikappad blivit smutsig. Jag förstår inte hur det blev så. Hur ordet funktionshindrad kan vara bättre, hindrad att fungera? Ingen av skådespelarna jag såg igår var hindrad att fungera, kanske fungerade de inte som "alla andra" men fungerar det gör de verkligen.
Egentligen borde jag klä mig och åka till tidningen men jag måste få göra en jämförelse. Ställer jag mig bredvid till exempel Carolina Kluft eller Charlotte Kalla, är jag då funktionshindrad för att jag inte kan springa fort eller hoppa högt? Ja, jämfört med dom har jag en funktionsnedsättning. Men "normala" människor får inte jämföras med hårdtränande uber-människor i världstoppen. Då skulle ju gemene man vara funktionshindrad och vad ska man då kalla de man inte får kalla handikappade?
Svåra frågor som grundar sig i vår vilja att sätta etiketter på allt för att inte själva bli osäkra på oss. Jag har träffat handikappade som är fullt normala och normala som är helt onormala. Några av mina bästa vänner är galna. Vissa dagar funkar jag inte alls. Några gånger har jag sett gamlingar som dansar disco till toppmoderna låtar. Ibland ser jag människor som pratar för sig själv för att de inte har någon annan att prata med. En av mina bästa killkompisar tycker om andra killar.
Jag tror inte att det finns en normal människa i världen. Och innan det här spårar ur totalt och jag kommer för sent så avrundar jag här. Ordet funktionshindrad smakar inte i min mun, inte heller ordet normalfunktionerande. Vi föds och vi dör, det har vi alla gemensamt men däremellan tror jag inte på att sätta etiketter eller knöla in folk i fack.
Det är inte hur man har det
Det är hur man tar det
Och när man längtar tar saker tid
Det är nåt mellan oss, mellan oss och världen
För långsamt, för snabbt men aldrig i takt
Vi vill ju bara andas
Sova och andas omvartannat inget mer
Jag kom tillbaka till redaktionen och kände mig upprymd. Och imponerad. Inte av att de var handikappade och spelade teater men av att de ställde sig framför ett gäng elever, flera i samma ålder, utan upphöjd scen och massa rekvisita. De var inte rädda att göra bort sig, de bjöd på sig själva, och där tror vann de mitt hjärta. Jag ser mig som en ganska öppen människa men det vette katten om jag som 16-åring vågat ställa mig bredvid andra människor och spela teater om mig själv.
En stund drömde jag mig bort på mitt arbetsrum, såg mig själv vara nio år igen och spela bergatrollet, konsul Göransson och tomten på Jernvallsskolans scen. Försökte tänka mig samma scener på Bessemergymnasiet och fick lite rysningar. Jaja, tillbaka till texten och skrivandet.
Knattrade ner texten ganska fort, ett tacksamt ämne att skriva om. Men en sak fick mig att stanna upp, att tänka efter, att låta hjärnan spinna vidare. Ordet handikappad. Socialstyrelsen säger "app app app så får man inte säga". Istället ska man säga funktionshindrad. Eller funktionsnedsättning. Funk-tions-ned-sättning. Ett svårt ord att säga. Jag frågade eldsjälen i Gävle Handikappteater Ulrika Högberg vad hon tyckte, vad de själva ville bli kallade. Hon skrattade gott och berättade att hon själv frågat Socialstyrelsen. Svaret hon fick var att de borde byta namn till Gävle Funktionsnedsättningsteater.
Hur många människor som hamnar i kategorin normal kan utan problem uttala funktionsnedsättningsteater? Jag kanske inte självklart kvalar in under normal, frågan är om man ens vill det, men jag har i alla fall svårt att rabbla det ordet ens för mig själv utan att fräsa spott runt mig och mumla till det på slutet.
Jag valde att beskriva skådespelarna som handikappade, samma beskrivning de använder för sig själva. Min text gick i tidningen idag. Förmodligen kommer flera upprörda röster ifrågasätta sig vilken idiot till journalist som skrivit handikappad. Någonstans på vägen har ordet handikappad blivit smutsig. Jag förstår inte hur det blev så. Hur ordet funktionshindrad kan vara bättre, hindrad att fungera? Ingen av skådespelarna jag såg igår var hindrad att fungera, kanske fungerade de inte som "alla andra" men fungerar det gör de verkligen.
Egentligen borde jag klä mig och åka till tidningen men jag måste få göra en jämförelse. Ställer jag mig bredvid till exempel Carolina Kluft eller Charlotte Kalla, är jag då funktionshindrad för att jag inte kan springa fort eller hoppa högt? Ja, jämfört med dom har jag en funktionsnedsättning. Men "normala" människor får inte jämföras med hårdtränande uber-människor i världstoppen. Då skulle ju gemene man vara funktionshindrad och vad ska man då kalla de man inte får kalla handikappade?
Svåra frågor som grundar sig i vår vilja att sätta etiketter på allt för att inte själva bli osäkra på oss. Jag har träffat handikappade som är fullt normala och normala som är helt onormala. Några av mina bästa vänner är galna. Vissa dagar funkar jag inte alls. Några gånger har jag sett gamlingar som dansar disco till toppmoderna låtar. Ibland ser jag människor som pratar för sig själv för att de inte har någon annan att prata med. En av mina bästa killkompisar tycker om andra killar.
Jag tror inte att det finns en normal människa i världen. Och innan det här spårar ur totalt och jag kommer för sent så avrundar jag här. Ordet funktionshindrad smakar inte i min mun, inte heller ordet normalfunktionerande. Vi föds och vi dör, det har vi alla gemensamt men däremellan tror jag inte på att sätta etiketter eller knöla in folk i fack.
Det är inte hur man har det
Det är hur man tar det
Och när man längtar tar saker tid
Det är nåt mellan oss, mellan oss och världen
För långsamt, för snabbt men aldrig i takt
Vi vill ju bara andas
Sova och andas omvartannat inget mer
En onsdag i mars.
I söndags sov jag på Gävlevägen. Soffan var mjuk och kroppen full. Av glädje och hemmagjorda mojitos. Nån gång under natten slog törsten till och jag hämtade vatten i den enda drickdonet som var rent efter festligheterna. En svart kaffekopp. När morgonen kom och öknen återvänt till min mun rävkika jag mot det överbelamrade bordet och greppa en svart kopp. Attans att den innehöll en gammal vodkalime.
Mina dagar på Arbetarbladet går fort, även om jag ibland gör absolut ingenting så rinner tiden iväg. Förra veckan prydde mitt namn en hel del artiklar och det gjorde intryck på cheferna som erbjöd mig sommarjobb i tio veckor. Den här veckan började med en dag i total stiltje som följdes av en dag när jag erbjöds att direkt fortsätta jobba efter praktiken. Oj. Helt plötsligt satt jag där i min gungande kontorsstol och behövde ta ett stort beslut. Jag valde skolan, om det var rätt eller inte får framtiden visa...
Ett tåg har spårat ur i Oslo. För ett tag sen hade det inte påverkat mig särskilt mycket men saker och ting förändras och nu känns det obehagligt.
Min söta rara pappa har fixat tv i mitt källarrum. Nu kan jag återuppta vanorna jag skaffade mig i Sundsvall. Googla tv.nu hundra gånger per kväll, flippa hejvilt mellan kanalerna för att hinna se så mycket som möjligt av allt underbart tv-världen erbjuder. Jag har saknat den totala förvirring och hysteri som brukar infinna sig strax innan John Blund hälsar på. När Aktuellts sena sändning flimrar på näthinnan tillsammans med utröstningen av Biggest Loser och psykoplingen från Vem vet mest.
Som den digitala människa jag är har jag kollat på skatteverkets hemsida hur finanserna ser ut. Om jag gjort rätt och fattat rätt så ser det bra ut. Lite Robin Hood-känsla just nu.
På lördag far jag till Stockholm, vidare till London och till sist en sväng till Kumla innan jag återvänder till Sandviken för några dagar. Packningen känns som en utmaning. London-väskan ska delas med fröken jag-packar-27-kg-för-att-åka-till-jobbet-Bäckström. Det är inte bara en utmaning, det känns närmast som en utopi. Hade det här varit en tv-serie hade det låtit dum-dum-dum-dum-dum-dum-to-be-continued...
I Lassas börjar det närma sig middag, rotmos och fläsklägg. Smask.
Ross Copperman - Found you.
Mina dagar på Arbetarbladet går fort, även om jag ibland gör absolut ingenting så rinner tiden iväg. Förra veckan prydde mitt namn en hel del artiklar och det gjorde intryck på cheferna som erbjöd mig sommarjobb i tio veckor. Den här veckan började med en dag i total stiltje som följdes av en dag när jag erbjöds att direkt fortsätta jobba efter praktiken. Oj. Helt plötsligt satt jag där i min gungande kontorsstol och behövde ta ett stort beslut. Jag valde skolan, om det var rätt eller inte får framtiden visa...
Ett tåg har spårat ur i Oslo. För ett tag sen hade det inte påverkat mig särskilt mycket men saker och ting förändras och nu känns det obehagligt.
Min söta rara pappa har fixat tv i mitt källarrum. Nu kan jag återuppta vanorna jag skaffade mig i Sundsvall. Googla tv.nu hundra gånger per kväll, flippa hejvilt mellan kanalerna för att hinna se så mycket som möjligt av allt underbart tv-världen erbjuder. Jag har saknat den totala förvirring och hysteri som brukar infinna sig strax innan John Blund hälsar på. När Aktuellts sena sändning flimrar på näthinnan tillsammans med utröstningen av Biggest Loser och psykoplingen från Vem vet mest.
Som den digitala människa jag är har jag kollat på skatteverkets hemsida hur finanserna ser ut. Om jag gjort rätt och fattat rätt så ser det bra ut. Lite Robin Hood-känsla just nu.
På lördag far jag till Stockholm, vidare till London och till sist en sväng till Kumla innan jag återvänder till Sandviken för några dagar. Packningen känns som en utmaning. London-väskan ska delas med fröken jag-packar-27-kg-för-att-åka-till-jobbet-Bäckström. Det är inte bara en utmaning, det känns närmast som en utopi. Hade det här varit en tv-serie hade det låtit dum-dum-dum-dum-dum-dum-to-be-continued...
I Lassas börjar det närma sig middag, rotmos och fläsklägg. Smask.
Ross Copperman - Found you.
Nu ni. Håll i hatten.
Efter några veckor med lite halvdana inlägg i bloggen tänkte jag slå på stort nu och göra av med några av alla ord som trängs innanför mitt pannben.
Igår gick jag med mor och far på bandy i Göransson Arena. Saik förlorade mot Bollnäs och missade SM-finalen. Jag förlorade tron på bandyn. Sist jag såg en bandymatch i verkligheten var för några år sen, jag gick av ren vana in genom spärren för gratisungdomar upp till 16 år. Mina vänner skakade på huvudet och jag vet inte riktigt om lilla farbrorn i insläppet var synskadad eller bara tyckte synd om mig i min åldersomedvetenhet.
Väl på läktaren var det kallt och trångt, det luktade av korv med bröd och glögg. När Saik gjorde mål sköts det raketer från Gästrikelås. När jag var riktigt ung firade vi alltid Saik-seger med att härja ut på plan och tjata på spelarna om att få autografer och klubbor.
Göransson Arena har tagit glädjen ur bandyn. I alla fall min glädje, den lilla som fanns efter alla förfrusna tår och vurpor på isen. Att sitta ner i ett sjukhusliknande ljus och se att inte ens Pigge är sig lik var tragiskt. Det stora konstaterandet är att bandy inomhus är som fotboll på konstgräs, nymodigheter vi kunnat vara utan.
Jag jobbar som sagt på Arbetarbladet i två veckor, tittar ni noga hittar ni min byline i tidningen. För att ta mig in till Gävle åker jag gamla hederliga 41:an, har skaffat mig ett mycket modernt Reskassakort. Tyvärr är det aningen för modernt för de antika busschaufförerna som huserar på bussarna i Gästrikland. Inte det att jag klagar på att få åka gratis för att ingen förstår kortet men på nåt sätt känns det som att jag ruinerar X-trafik. Det gör mig ledsen. Hm. Nej. Det gör mig irriterad när jag får stå som ett smäck och skapa kö tjugo meter utanför bussen för att chauffören behöver använda fler knappar än han som körde Apollo 13.
Snart ska jag åka hem till Jess och bli bjuden på mat och utbyta skvaller. Det har saknats på agendan alltför länge nu.
Jovanotti - A te.
Fjäll 2.0
Årets fjällsemester med Järngänget är över. Tandådalen har visat oss sin bästa sida de sista dagarna, solen har smekt oss och den friska luften gjort gott.
Johnoss- Whats the point, citronvatten och kschhshhshshss. Där har ni vad helgen gått ut på. En Heineken i handen och ett konstant kärleksfullt hackande på varandra. Det blir inte mycket bättre.
Imorgon börjar jour09 praktik. Spännande och skrämmande. Två veckor ska jag husera på Arbetarbladet och lära mig hur livet går till i morgontidningsvärlden.
Cardigans - You're the storm.
Johnoss- Whats the point, citronvatten och kschhshhshshss. Där har ni vad helgen gått ut på. En Heineken i handen och ett konstant kärleksfullt hackande på varandra. Det blir inte mycket bättre.
Imorgon börjar jour09 praktik. Spännande och skrämmande. Två veckor ska jag husera på Arbetarbladet och lära mig hur livet går till i morgontidningsvärlden.
Cardigans - You're the storm.
9
Is that alright with you?
90 km trötta skidor.
Det är inte okej om Jörgen Brink vinner Vasaloppet. Han är inte förlåten för stafetten i VM 2003. Den svarta lista han hamnade på då, den lever ännu. Underbara Anders Södergren fick vänta sju år på grund av Jörgen Brink. SJU ÅR. Inte okej.
Jag ligger inlindad i täcken och filtar och ett berg av kuddar på min fortfarande utbäddade bäddsoffa. Saknar Vasaloppsfrukost på Vallmogatan.
900 meter kvar säger dom nu. Oj oj. Jag har sovit stundtals, lättare att hänga med i handlingen när man stöt-sover till Vasan än till filmerna vi kollade igår...
Heja heja alla andra än Jörgen Brink!
Stiltje
Igår avslutade vi redaktionsövningen. Jag är grymt nöjd. Med mig själv och med min grupp. Det har varit enormt slitsamt, tappat sömn och matvanor. Inte rört på fläsket på hela veckan. Tagit strider. Vill ni se resultatet i webb-form så klicka på länken.
http://mkv.itm.miun.se/projekt/2010_jmetod_A/
Vi firade av redaktionsövningen med inflyttningsfest hos Karin igår kväll. Ord är överflödiga. Dagens tillstånd säger allt.
Om några dagar lämnar jag Sundsvall och åker inte tillbaka hit på nästan fem veckor. En liten vinterturné innehållande Sälen, Sandviken, Stockholm och London är tanken. Gött.
Mitt i Melodikrysset idag dog min dator. Livet jävlas med mig.
Nej. Jag kan inte skriva idag. Huvudet är trött efter veckan och tjockt efter igår. Erik tipsade om nåt upplyftande så här på lördagmorgon. Titta på klippet med Kaj-Åke, vilken hjälte.
http://svtplay.se/v/1912576/vasaloppet/kajan_siktar_pa_att_bli_basta_skaning?sb,k127182,2,f,-1
Dags att ta tag i livet och kanske ta mig ut i solen. So long.
http://mkv.itm.miun.se/projekt/2010_jmetod_A/
Vi firade av redaktionsövningen med inflyttningsfest hos Karin igår kväll. Ord är överflödiga. Dagens tillstånd säger allt.
Om några dagar lämnar jag Sundsvall och åker inte tillbaka hit på nästan fem veckor. En liten vinterturné innehållande Sälen, Sandviken, Stockholm och London är tanken. Gött.
Mitt i Melodikrysset idag dog min dator. Livet jävlas med mig.
Nej. Jag kan inte skriva idag. Huvudet är trött efter veckan och tjockt efter igår. Erik tipsade om nåt upplyftande så här på lördagmorgon. Titta på klippet med Kaj-Åke, vilken hjälte.
http://svtplay.se/v/1912576/vasaloppet/kajan_siktar_pa_att_bli_basta_skaning?sb,k127182,2,f,-1
Dags att ta tag i livet och kanske ta mig ut i solen. So long.
Måndag.
Idag har varit lite omtumlande. Minst sagt. Första dagen på redaktionsövningen har flutit på bra ändå. Min redaktion jobbar bra.
Älg är inte mitt favoritdjur just nu. Jag håller alla tummarna att väckarklockan i Uppsala ska fungera om några dagar.
Om ni vill så klicka er in på http://www.basket.se/mellannorrland/ och läs fina ord om mitt reportage.
Nej. Det finns inte fler tankar eller idéer idag. Adjö.
Älg är inte mitt favoritdjur just nu. Jag håller alla tummarna att väckarklockan i Uppsala ska fungera om några dagar.
Om ni vill så klicka er in på http://www.basket.se/mellannorrland/ och läs fina ord om mitt reportage.
Nej. Det finns inte fler tankar eller idéer idag. Adjö.
Healing.
Okej. Jag läste vad jag skrev och insåg allvaret i att jag går runt och sjunger "Vilken tur att Silvio finns". Jag självhealar nu mig själv med Vasco Rossi, Jovanotti och Giorgia.
A te che mi hai insegnato i sogni
Inre repeat.
Jag skrämmer mig själv lite just nu. Kan inte sluta sjunga på "Menomale che Silivio c'è". Den sitter som Hej hej Monika i mig. Hur ska det här gå?
Videocracy
Säga vad man vill om Silvio Berlusconi. Han är korrupt, ljuger hit och dit och beter sig ofta som allt annat än en vettig man. Men. Stort men. Han ler. Han skrattar. Han lever. Jag har haft filmmys med mig själv nu på morgonen och sett Videocracy. Mitt härligt knäppa Italien visar upp sig från alla sidor. Jag tror Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin skulle må bra av att skratta lite oftare, vara mindre uptighta och leva lite mer.
Tänk om vi skulle få höra en sån här kampanjsång inför valet i höst?! Det vore underbart.
"C'e un grande sogno Det finns en stor dröm
Che vive in noi Som lever i oss
Siamo la gente Vi är folket
Della liberta av friheten
Presidente siamo con te Presidenten vi är med dig
Menomale che Silvio c'e" Vilken tur att Silvio finns
Tänk er en reklam där vanliga svenssons sjunger om sin beundran för Reinfeldt. Silvio Berlusconi är en buffel men en buffel med humor och utstrålning.
Tänk om vi skulle få höra en sån här kampanjsång inför valet i höst?! Det vore underbart.
"C'e un grande sogno Det finns en stor dröm
Che vive in noi Som lever i oss
Siamo la gente Vi är folket
Della liberta av friheten
Presidente siamo con te Presidenten vi är med dig
Menomale che Silvio c'e" Vilken tur att Silvio finns
Tänk er en reklam där vanliga svenssons sjunger om sin beundran för Reinfeldt. Silvio Berlusconi är en buffel men en buffel med humor och utstrålning.
Bananabread.
Det luktar banan i hela lägenheten. Calleberg gav mig receptet på Leilas bananabread och det har jag gått lös på ikväll. Måste nog vädra rejält innan Annica och Malin kommer hit nästa helg, annars finns ju risken att tjejen med bananskräck vänder i dörren. Men chansen att det finns kaka kvar om fem dagar känns minimal...
Häromdan hittade jag en ask Läkerol i en jackficka. Bäst före 2003-04. Oj. Dags att göra en garderobsrensning kanske...
Min klocka ringer tio i sex imorgon, kan ju inte bli bättre än att börja dagen med att se Sverige spöa Finland. Kvällens OS har varit ganska miserabelt, i alla fall med svenska ögon. Ljuspunkten hos mig var när Bode Miller, min all time favourite, vann sitt första OS-guld. Kan tänka mig att det kommer bli ett sjujäkla kalas där borta i Whistler ikväll. Helena Jonsson sköt fullt, en gång. Övriga skjutningar hade det nog inte hjälpt om svenskarna ens fått ha kulspruta. Men men, de kanske höjer varann i stafetten?!
Kakan har kallnat, saften är värmd. Godnatt.
The Beatles - I wanna hold your hand
Häromdan hittade jag en ask Läkerol i en jackficka. Bäst före 2003-04. Oj. Dags att göra en garderobsrensning kanske...
Min klocka ringer tio i sex imorgon, kan ju inte bli bättre än att börja dagen med att se Sverige spöa Finland. Kvällens OS har varit ganska miserabelt, i alla fall med svenska ögon. Ljuspunkten hos mig var när Bode Miller, min all time favourite, vann sitt första OS-guld. Kan tänka mig att det kommer bli ett sjujäkla kalas där borta i Whistler ikväll. Helena Jonsson sköt fullt, en gång. Övriga skjutningar hade det nog inte hjälpt om svenskarna ens fått ha kulspruta. Men men, de kanske höjer varann i stafetten?!
Kakan har kallnat, saften är värmd. Godnatt.
The Beatles - I wanna hold your hand
