Efter några veckor med lite halvdana inlägg i bloggen tänkte jag slå på stort nu och göra av med några av alla ord som trängs innanför mitt pannben.

Igår gick jag med mor och far på bandy i Göransson Arena. Saik förlorade mot Bollnäs och missade SM-finalen. Jag förlorade tron på bandyn. Sist jag såg en bandymatch i verkligheten var för några år sen, jag gick av ren vana in genom spärren för gratisungdomar upp till 16 år. Mina vänner skakade på huvudet och jag vet inte riktigt om lilla farbrorn i insläppet var synskadad eller bara tyckte synd om mig i min åldersomedvetenhet.
Väl på läktaren var det kallt och trångt, det luktade av korv med bröd och glögg. När Saik gjorde mål sköts det raketer från Gästrikelås. När jag var riktigt ung firade vi alltid Saik-seger med att härja ut på plan och tjata på spelarna om att få autografer och klubbor.

Göransson Arena har tagit glädjen ur bandyn. I alla fall min glädje, den lilla som fanns efter alla förfrusna tår och vurpor på isen. Att sitta ner i ett sjukhusliknande ljus och se att inte ens Pigge är sig lik var tragiskt. Det stora konstaterandet är att bandy inomhus är som fotboll på konstgräs, nymodigheter vi kunnat vara utan.

Jag jobbar som sagt på Arbetarbladet i två veckor, tittar ni noga hittar ni min byline i tidningen. För att ta mig in till Gävle åker jag gamla hederliga 41:an, har skaffat mig ett mycket modernt Reskassakort. Tyvärr är det aningen för modernt för de antika busschaufförerna som huserar på bussarna i Gästrikland. Inte det att jag klagar på att få åka gratis för att ingen förstår kortet men på nåt sätt känns det som att jag ruinerar X-trafik. Det gör mig ledsen. Hm. Nej. Det gör mig irriterad när jag får stå som ett smäck och skapa kö tjugo meter utanför bussen för att chauffören behöver använda fler knappar än han som körde Apollo 13.

Snart ska jag åka hem till Jess och bli bjuden på mat och utbyta skvaller. Det har saknats på agendan alltför länge nu.

Jovanotti - A te.