Igår for jag med buss från landets huvudstad till Norrlands huvudstad. Min vana trogen, att åksjukespy efter tjugo minuter, satt jag längst fram i Y-bussen medan den dundrade E4an fram. Det slog mig hur stor framrutan på en buss är, lite som en bioduk. Filmen jag såg var lite entonig, ganska mycket skog, men den gav utrymme för tankar. Och minnen...

När Uppsala fanns till vänster om vägen log jag åt minnen från casinan, Voltrona och glassbaren i San Gim. Gjorde en mental notering att åka och hälsa på Malin i hennes nya studentkorridor. Kanske får jag fingrarna ur om syrran flyttar dit?

Strax efter monsterbygget Dragon Gate finns Älvkarleby och Laxön. Där ute jobbar min äldsta vän på företaget jag blivit vuxen med, där jag lärde mig knyta åttor och grilla lax. Ibland saknar jag äventyrarjobbet enormt. Friheten att bestämma tider, den där smålöjligt nöjda känslan när tolvåringarna applåderar åt en, till och med pråmen saknas då och då. Som när min bussbio rullar upp mot en glittrande Dalälv och det knyter sig i mig att jag ska vara inomhus hela sommaren...

Jag satt alldeles ovanför chauffören av bussen. Såg att han hade ett ärr i sitt tunnhåriga bakhuvud. Krigsskada? Eller helt enkelt en fyllesnubbel från midsommar -91? Det lär jag aldrig få veta. Däremot vet jag efter en kvantitativ studie av honom under fyra och en halv timme att han är en glad busschaufför. Såna som folk skriver små trudeluttsånger om. Varje gång vi mötte en annan buss vinkande han med en stolt variant av Silvia-vinken. Jag råkade se hur en annan chaufför inte hejade tillbaka och kände sympatismärtor i hjärtat över att bli dissad av ett tjockarsle som inte orkar lyfta armen. Vanligt jävla busschaufförhyfs, ska det vara så svårt?

När skyltarna visade att vill man till Vallvik bör man svänga av hemligskrattade jag inombords. Åt brinnande lampskärmar, klippklättring och hemkört. Åt glass, bacon och alkomätare från Rusta. Jag och mina två vapendragare for till Vallvik i Ragge. Resan tog sin stund men sen värmde solen våra bleka (okej, min bleka och deras fejkbruna) kroppar. Kexmamman bjöd in till stor skiva i förtältet. Är man småtöntig som jag säger man att det var underbart.

Utanför Iggesund hamnade bussen bakom en hastighetsnazist. Ständigt tio kilometer under hastighetsbegränsningen och tvärnit vid varning för fartkamera. Irritationen la sig likt ett duntäcke över oss compadres längst fram i bussen. Mentalt stödde vi chaufför-Lars i hans försök att köra om. Någonstans i mig blev jag plötsligt väldigt gammal och hjärtat hamnade i halsgropen när ungdomarna i bilen framför gjorde en minst sagt vårdslös omkörning. Herregud, hur kör folk egentligen? Och fort går det. Tacka vet ja min generation...

Efter allt för många tankar centrifugerats i huvudet började jag känna igen mig. Sundsvall är home away from home. Skogsfilmen tog slut. Happy ending kan diskuteras men hem kom vi. Helgen tog slut och den hamnar på listan över saker att minnas. Bounce var fantastiskt och Lama OK hade som allt som oftast trevligt tillsammans.

Jag tänker alltid sitta längst fram i bussen. Bältet är förresten bekvämare där också. För er som undrar alltså. Och filmen är inte så tokig, många skulle nog må bättre av att faktiskt titta upp och se vad som passerar medan de skyndar genom livet för att hinna samla pengar, saker och vänner...