Lördag.
Annars så har helgen bestått av OS och melodifestivalen, eller mello som man tydligen ska kalla det om man är inne. Ska man då också säga olly för att vara inne i Vancouver-världen? Hm. Tål att tänkas på. Sex medaljer för Svea rike hittills. Även om Marcus Hellner tog revansch och det var skitkul så petar han inte ner Anjas brons från häromdan. Det. Var. Magiskt.
Om några veckor far jag till Sälen med Sällskapsresangänget. Sen följer några veckors praktik i Sandviken (riktigt tidningsjobb, herregud.). Mellan praktiken och påskens crescendo ska jag och Kexet fara till London. Gött och fint. Tack för den televerket.
Imorgon ska det göras radioprogram för min del. Antal idéer hittils: 0. Men det löser sig, som alltid.
Peace.
Timeout.
Jag har opererat knäna ett antal gånger, slitit av min egen arm, slagit hål i huvudet, haft körtelfeber, flugit med öroninflammation, brutit sönder högerfoten. Jag är allergisk mot nötter, räkor, råa morötter, läkemedlet tradolan. Min kropp är inte i den toppform man skulle vilja vara i vid 25. Många av dom här sakerna vet ni redan, ni som känner mig som person och ni som känner mig via skrivandet här.
Trots en massa smällar lever jag gott. Försöker att inte gnälla. Biter ihop ibland och talar om för mig själv att det går bra. Oftast räcker det. Idag är ingen sån dag tyvärr. Sista tiden har jag haft näsblod många gånger, fler gånger än vad som är bra förmodligen. Min största skräck, efter att aldrig mer få äta godis, är blod. Varje blodflöde gör mig nervös och slukar energi. Idag tog energin slut. Jag orkade inte gå upp imorse. Inte på ett trött sätt utan på ett sätt som säger vila, vila din jävel annars går kroppen i totalstrejk.
Vi skulle gjort radioteater, nåt jag såg framemot. Men för min del blev det istället en timeout-dag. Tvn har varit ett stort sällskap, OS-repriser och Rachel Ray. Vet inte hur många gånger jag sett Anja Pärsson otäcka olycka nu. Helt fantastiskt att hon åkt ikväll igen. Helt fantastiskt att hon överlevde.
En annan sak som visats flitigt idag är Petra Majdic tragikomiska vurpa. Att ramla i skidåkning är tråkigt. Att åka ur spår är också tråkigt. Att åka utför ett ministup och ner i en bäck är hemskt tråkigt. Att åka in under en gran är även det tråkigt. Men när allt händer samtidigt blir det på nåt sätt komiskt. Inte på något sätt så att jag inte tycker synd om henne, herregud nej, jag lider med hon. Men lite roligt ser det ändå ut...
Snart kommer solskens-kongo hit och fikar. Kanske är bra för mig att socialt interagera med någon efter en hel dag i min egen scizofrena ensamhet. Borde städa upp lite grann men nu börjar skidskyttet. Och sen ska jag glo på skridsko och se om pappa Åke är med och skjuter igång det hela. OS blir det stora fördärvet för mitt boende. Tur det bara är några veckor till.
OS. Oros.
Ikväll har jag gått ännu en fight mot näsblodet. Har tydligen hamnat i en riktig svacka vad det gäller min nos. Egentligen inget som inte lite extra järntabletter och en massa bomullstussar kan hjälpa. Men drygt i längden. Jag blir så fruktansvärd trött av det. Som sagt, det som inte dödar härdar.
En bild från mitt bildreportage om floristen Åsa idag.
Alla hjärtans dag är normalt inget jag firar, inte bara för att jag är en bitter singel. Nej, den stora anledningen är att jag tror på tanken att varje dag är viktig för hjärtat och dess närmaste. Istället för svulstiga hjärtbakelser brukar jag fira födelsedag för tre av de mina den fjortonde februari. Mycket mer gemytligt.
I år firade jag trots allt hjärtedagen. Finmiddag (med ful efterrätt) med Anna och Kajsa, några flaskor rött och härligt söndagsmys. En härlig känsla att jag fått två nyförvärv i mitt liv som tar sån skön plats. Vi gnabbas, lyssnar, pratar och filosiferar. De pratar träning för mina döva öron och jag försöker få dem att se tjusningen i en schysst rubrik. En fin trio har vi blivit.
Att titta på OS tar upp stora delar av min vardag nu, som för de flesta i min närhet. Jag ser allt och fascineras av det mesta. Blir fantastiskt glad när Charlotte Kalla vinner, lite rörd när hon jublar på pallen och kan inte hejda mig själv när Marcus Hellner faller som ett korthus. Nu leder Björn Ferry skidskyttet, snacka om att det växer upp nålar ur soffan på Nackstavägen. Är aningen avundsjuk på moster och Björn som står där någonstans vid det högsta flaggspelet och ser allting live... Note to self: åk på nästa OS.
Ännu en reportagebild
Sidsjön i solen
Sundsvall har visat upp sig från sin bästa sida idag. Vi har varit på utflykt till Sidsjön. Nu laddar vi för middag hos Sofia och Thåström.
Loggbok-intense.
08.00 Alla dyker upp i J330. Bra stämning.
08.07 Vi inser hur mycket som är att göra. Lägre stämning.
08.16 Code red. Code blue. We dont know what to do.
08.45 Redaktionen fotas. Jag är isbjörnsblek.
08.49 Calleberg vägrar klä av sig framför kameran.
09.03 Sabina frågar om dom inte ska åka och fota nu.
09.34 Hassel lär Karin frilägga bilder.
09.46 Johanna undrar om man kan skriva rynk i rubriken.
10.02 Jag börjar klaga över hunger.
10.06 Sabina frågar om dom inte ska åka och fota nu.
10.09 Karin frilägger bilden på Maria.
10.20 Sabina frågar om dom inte ska åka och fota nu.
10.28 Calleberg bygger om svenska kartan.
10.37 Karin frilägger ett höns.
10.42 Calleberg konstaterar att de borde åka och fota nu.
11.04 Jag undrar när det är lunch.
11.25 Ettabilden dyker upp. Hög stämning.
11.46 Karin frilägger kungen.
11.54 Vi inser att två sidor saknas. Kris.
11.57 En sida hittas. Lite mindre kris.
12.15 Uppbrott för lunch. Lagom innan alla drabbades av sammanbrott.
12.19 Calleberg konstaterar hur mycket mat hon har med sig.
12.23 Sabina skrynklar ansiktet och gråter nästan över Karins cola. - Men jag vill ju bara dricka...
12.24 Karin alkolistutfrågar Sabina.
12.26 Calleberg konstaterar att maten är slut.
12.30 Sabina avslöjar att Maria Montazami är hennes guru.
12.39 Lunchen är slut.
12.40 Någon har kommenterat våra sidor. Stort mysterium. Vem är det?
12.50 Pelle kommer, skrattar åt oss och undrar vi om känt igen hans handstil.
13.21 Karin frilägger en häst.
14.01 Möte med Pelle. Konstigt nog ingen storsåg utan mer en nagelfil.
14.13 Karin frilägger en tallrik blåbärssoppa.
15.12 Sarah korrläser.Alla andra yrar runt och ser viktiga ut.
15.14 Calleberg fnissar åt det mesta.
15.18 Karin frilägger en micro.
15.31 Diskussion om vi kan skriva kärringgympa eller inte.
15.55 Pelle frågar Johanna vad som är bäst med det nyttiga fredagsmyset. Ingenting.
16.10 Sarah fortsätter korrläsa. Alla andra fortsätter yra.
16.12 Calleberg fnissar åt allt.
16.14 Karin undrar om vi kan frilägga en scout.
16.22 Syret tar slut i J330. Hög stämning men låg nivå.
16.24 Vi börjar oroa oss för Karins friläggnings-beroende.
16.28 Jag svär över sidnumren.
16.34 Sabina ljusar upp en mörk bild i Photoshop.
16.36 Febril verkstad. Sidor nålas upp och rivs ner. Johannas system havererar.
16.39 Sabina konstaterar att uppljusningen gjorde kvinnan orange.
16.46 Jag trotsar datalagen och slätar ut Mona-Shala på okänt sätt.
16.49 Vi får tillgång till Ingemars privata magneter. Hög stämning.
16.50 Calleberg letar frenetiskt i sin mapp efter sidor med texten KLAR. Det finns ca 93 stycken.
17.00 DEADLINE. Snarare dödläge.
17.03 Skrivaren blir vår fiende nummer ett.
17.05 "Gå och vänta vid skrivaren" säger jag fem gånger på en minut.
17.07 Skrivaren drabbas av ketchupeffekten och sidor sprutar ut.
17.15 Sidorna sitter uppe. Eufori blandas med hysteri. Vi är nöjda.
Så kan det gå till. Några slitiga dagar blev en jävligt schysst 40-sidig bilaga. Over and out.
Korvmedbrödsenapochketcup.
Förätt: Chokladbolll
Huvudrätt: tre korv med bröd
Efterrätt: Chokladboll
Andra gången denna lyxmåltid serveras hos mig den här veckan. Jag börjar ana varför många journalister är småfeta.
Slökolllar på Korrespondenterna på tvåan och inser att public service är underbart. Häromdagen grät jag floder till Himlen kan vänta. Tidigt imorse såg jag mamma Creutz-Sabel på nyheterna. Sveriges television har blivit mitt stora sällskap här i lägenheten. Jag stänger av ljudet när Mona Sahlin pratar och låtsas debattera mot Fredrik Reinfeldt. Sitter bekvämt tillbakalutad och tänker att jag sitter med i morgonsoffan. Patetiskt? Kanske. Hemtrevligt? Ja.
Imorgon klockan fem ska det nya hälsomagasinet Må Gott vara tryckt och klart. Vi är en sex kvinnor (inte sexkvinnor dock) stark redaktion som idag slagits tolv timmar mot InDesign, scouterna, Norra Berget och en wienerlängd. Vi har en bit kvar men är på g. Det enda som krävs för att tidningen ska bli klar är att Sabina inte går vilse, Karin slutar vara psykiskt InDesign-sjuk, Calleberg inte sätter Åre i Småland och att Johanna och Sarah keeps up the good work.
Gjorde en intervju idag med en lärare. Efteråt sa han "det här är en skarping" om mig. Ironi eller inte, jag tog åt mig och blev glad. Tack.
På lördag ska jag och några av mina favorit Sundsvalls-tjejer gå på Thåström. I ett mycket svagt ögonblick har jag mailbombat honom och önskat Karenina. En liten gnutta hopp finns i mig att han ska höra mina tragiska böner och göra en stackars fake-journalists värld lite bättre...
Speaker-rösten säger att soldaterna i Afghanistan sysslar med utbildning och kameran zoomar in ett Risk-spel. Det känns så där. Svenska soldaterna har hjälm och de afghanska toppluva. Även det känns så där.
Det är dags att sova nu, åtta har vi uppställning med redaktionen för ännu mer redigering. Den stora frågan är hur vi gick från 12 sidor till 40? Det kändes som en bra idé...
30 år på Biskops Arnö.
Malpal fyllde 30 i fredags och igår firade vi det på Biskops Arnö. Vinterspelen drog igång vid två och följdes upp av en galen flygresa runtom i världen där Malin bott.
Nånstans här efter blir alla korten mer eller mindre lämpade att stanna kvar i datorn.
Onsdag.
Har suttit uppflugen i soffan hela kvällen med söta Kajsa. Berättat anekdoter om 6070 i sammetsoverallen och andra världsliga händelser i mitt liv. Vi har pratat hälsovägledare och ohälsosamma journalister. Jag åt en apelsin men längtade efter godis. Nu sitter jag här och slötittar på How I met your mother utan ljud med The Perishers i högtalarna. Helt okej.
Jag har märkt av hur kölden påverkar tågen. Igår kväll stod ett timmertåg stilla på min övergång så jag fick cykla tre kilometer omväg. Och folk klagar på några timmars försening i Flen. Veka själar.
Tunga tidningsveckor i J-huset för min grupp just nu. Vi nöter ingresser och skriver åtalsartiklar. Idag fikade vi kondis-fika. Det var fint. En höjdpunkt i trettioåttaordsvardagen.
Häromdan dök ett efterlängtat brev upp. Brevet som säger att nio års battle är över. Min match mot blanketter, försäkringsbolag och kryckor är över. Jag vann i sudden. Nu är det bara jag, värken och styrketräningen kvar i ringen. Hittils verkar det vara oavgjort men jag ger mig aldrig.
The Perishers - Nothing like you and i.
Hyss a la Emil.
Jag och min compadre Il militario gjorde i söndags ett prank. Grande. Ibland måste man bara följa med även när hjärnan snurrar som en lp-skiva och tankarna slåss värre än Stallone i Rocky... Även om det betyder att Emilia oroar sig för gängkrig
Sofia åkte bort och återvände till ett ny stajlat hem. Room Service under cover. Kvalitén på bilden är rätt kass men ni hajar. 
-26 imorse. I helgen ska jag åka söderut i landet och gå på en sjujäkla fest. Förhoppningsvis får jag med mig lillasyster upp till Norrland sen. Tillsammans är man mindre ensam.
We spent some time
Together walking
Spent some time just talking
About who we were
You held my hand so
Very tightly
And told me what we
Could be dreaming of
Let it snow.
Igår gjorde vi ett tv-inslag om snön som härjat ner i Sundsvall. På SMHI sa dom att det fallit 50 cm på ungefär ett dygn. Sen fortsatte det ju snöa hela dan igår och så här ser det ut runt om mitt hem. 
Oh no.
När mamma ringer och läser en artikel ur Aftonbladet slår adrenalinet över i gapskratt. Okej, det är inte roligt. Jo. Det är roligt. Det är hysteriskt. Och lite tråkigt. Men mest skrattar jag skadeglatt åt dom som har tid att åka till varmare breddgrader och där träffar en galen elefant..
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6488221.ab
Perfekta (om än lite tragiska) nyheter för en bitter Sundsvallsbo med för mycket träningsvärk för att ens kunna sitta som en ostkrok i soffan...
På längden.
Efter femton minuter och ett samtal till min längdguru U-C fick jag äntligen fast mig i bindningarna. Tacka vet ja råttfällorna, det var grejer det. Min skidkarriär inleddes med en meter framåt och två bakåt. Ska man göra något så ska man göra det rejält är mitt resonemang när jag kämpar mig upp för Nackstas elljusspår. Sakta men säkert får jag in någon form av teknik. En teknik som tar mig framåt.
Armarna strejkade redan när jag bar skidorna till spåret. Efter en kort stund är de bortdomnade. Jobbar mig envist framåt. Vet ju att det kommer en nerförsbacke snart. Den nerförsbacken blir min räddning och ger nya krafter. Bort mot Sidsjön, hittils väldigt lugnt i spåret. Tacksamt. Ner mot Sidsjön går det fort, jag försöker kliva ur spår och påminna mig om barndomens plogning. Korsar skidorna och är på väg ut i skogen. Reder upp det mirakulöst och ställer mig i spåret igen. Det får bära eller brista.
Plötsligt dyker en man upp i motsatt åkriktning. Nej nej nej. Snälla farbror kliv ur spår. Min tankeöverföring funkar och han kastar sig mer eller mindre skräckslaget ur spår och så långt bort från denna väderkvarn av skidor och stavar han möter.
Sidsjön är tacksamt att åka då det är bara platt. Tvekar lite vilket håll jag ska åka åt. Väljer fel och får hoppa ur spår hundra gånger då jag möter frilutsfriskusar i rasande tempo. Efter halva varvet har jag maxpuls och funderar på att gena över sjön. Pappa sa ju att det var bottenfruset? Men hur gör man om man åker genom isen med skidor på fötterna? Jag fortsätter i spåret.
Möter en kvinna jag mött en gång förut, räknar ut att jag åker fortare än henne och får nya krafter igen. Är riktigt trött nu. En liten barnfamilj kommer åkande, knattarna tittar storögt på mig och min skidstil. Föräldrarna skakar på huvudet och jag vill skrika åt dom att sluta klaga och komma tillbaka när dom åkt 10 km sprint.
Börjar ta mig tillbaka mot Nacksta. Uppåt. Uppåt. Uppåt. Provar att saxa, korsar skidorna igen. Gör ett försök att springa uppför backen lite som Charlotte Kalla. Mina ögon är då farligt nära skidspetsarna. Fortsätter vandra sakta men säkert uppåt. Jag vet att belöningen kommer. En backe till och sen är det utför. Bara en backe till.
På krönet är jag lycklig. Ofantligt lycklig. Kastar mig nerför och drömmer om störtlopp. Nej, fan, i hårnålskurvan möter jag en farbror med två hundar. Hjälp. Trampar vilt som jag sett Emil Jönsson göra på tv. Missar en av hundarna med en hårsmån. Phu. Skriker ur mig ett ursäkta men är redan långt borta från stackars farbrorn.
Ser slutet på spåret och inser att jag inte vet hur man stannar. Gör ett universal-hockeystopp och pustar ut. Debuten är alltid värst sägs det ju. Utrustningen höll, jag överlevde. Det får ses som bra. Nu är karriären igång. Vasaloppet 2011.
Ibland är det underbart.
Aldrig ensam. Alltid ensam.
P3 guld ikväll var lite mer fancy än Idrottsgalan. Utan en vedervärdigt maktgalen poliskonstapel som låtsas vara funktionshindrad efter att ha ramlat ur sängen. Men med en fantastisk vacker Jonathan Johansson.
Aldrig, aldrig ensam
Alltid ensam här
Aldrig, aldrig ensam
Sammanfattning av föresläningsfria dagar (=helg)
I fredags stiftade tjejgänget i klassen bekantskap med fenomenet mongolisk buffe. Det rekommenderar jag alla att prova på. Speciellt de människor som går till andra restauranger och beställer "en file black and white fast utan den svarta såsen och med beasås istället och helst inte potatisgratäng kan man få mos?". Vi hade visserligen vissa regelfunderingar angående buffen men det är egentligen väldigt lätt. Ta en tallrik och lassa på det du tycker om. Äter du inte sparris ta inga såna. Älskar du ärtor är det helt okej att överdriva och ta fyra slevar. Sen lämnar man bort tallriken och får tillbaka allt nywookat. Mycket fint.
Tentan vi skrev i lördags kan sen ha gått precis hur som helst. Jag hoppas, håller båda tummarna och knäskålarna och alla andra kroppsytor, att jag får åtminstone ett E.
Efter tentan och en del redigering dök veckans höjdpunkt upp: två svartskallar i en sprillans ny röd bil. Error och Terror. Mina hjärtan. För en kväll fick Nackstavägen lite extra glans och har ni tur kanske ni får se någon av de nyvakna bilder jag tog imorse... När de for hemåt igen la jag mig på soffan och blev kvar där tills att jag nu ligger i sängen. Kajsa och Anna har gjort mig sällskap över pizza och tillsammans har vi suktat över Frank Wagner. Eller för att förtydliga så har jag och Kajsa suktat medan Anna har muttrar över Jakop Eklunds brist på känslor.
Imorgon börjar en ny kurs, jag ska börja med tv-momentet. Spännande och skrämmande på en och samma gång. Efter två teoretiska kurser behöver vi göra något praktiskt, om det så innebär att stamma och bli röd om kinderna framför kameran. Förövrigt så blir det en bio-vecka. Inte konstigt biologisk utan SF-bio. Up in the air, Snabba cash och Det regnar köttbullar. Fullt upp med andra ord.
Vi ska åka till New York i juni. Det går liksom inte att låta bli när man överlyssnat på Alicia Keys - Empire state of mind.
Peace out.
LIV
Ni oroliga själar som tror att jag ska kasta mig till Midlanda och flyga ifrån Sundsvall kan lugna er. Själ- och självsanering står på schemat just nu och journalistiken fick en känga sist. Men jag trivs här och ska nog reda ut allt i min värld så småningom.
Imorgon får jag besök av två av dom som förstår mig bäst här i världen. Jag hoppas dom stannar för alltid.
Who can say where the road goes,
Where the day flows?
Only time...
Lyckligt ovetande eller...
Jag tänker på branden i Göteborg, jag var fjorton år och vaknade på vardagsrumsgolvet i Linköping av att Annica kollade vad som hänt på text-tv. Lång tid efter läste jag alla artiklar jag kunde och försökte förstå hur det kändes för alla de syskon, föräldrar, pojkvänner och mormödrar som inte kunde sluta gråta och som för alltid skulle få leva med saknad.
När tsunamin svepte in över sydostasien jobbade jag och Jannike ihop på Jensas. Allt liksom stannade upp och ingen brydde sig särskilt mycket om att ha bråttom och vi satt med stora ögon och såg på den ena nyhetssändningen efter den andra. Alla trasiga hjärtan och själar växte som en klump i min magen trots att de av mina vänner och bekanta som hamnade mitt i kaoset klarade sig utan skador.
Bilderna och texterna från jordskalvet på Haiti har lämnat mig ståendes med ömma fötter och ett tomt hjärta. Jag vill göra mer. Hjälpa till. Ett av mina mest nötta talesätt är att "ingen kan göra allt men alla kan göra något". Men i sunkiga Sundsvall mitt bland böcker om sekretesslagar som lär mig att i Sverige får man inte göra si eller så, just där känns det som om jag kan göra väldigt lite där det mest behövs. Tio timmar bort lider en hel nation och vi oroar oss för en tenta i massmedierätt. Lär oss spelregler men förstår ändå inte vad en 7,0 på richterskalan innebär.
Den här världen rasar på så många platser. Långa stunder under meningslösa krig och korta stunder när olyckor drabbar eller någon tar andras liv i sina egna händer. När krutröken lagt sig står trasiga själar ensamma kvar. Det gör ont i mig och jag vill förstå hur det känns att inte veta om världen nånsin blir bra igen. Samtidigt tackar jag alla himlens lyckliga stjärnor som skonat mig från såna upplevelser. Ibland känns balansgången mellan att veta och förstå och att vara lyckligt ovetande som att trippa fram på en knivsegg.
Just nu önskar jag att min utbildning handlat lite indre om ord, stress och upplagehets. Jag önskar att jag hade en utbildning som gjorde att jag skulle kunna sätta mig på första plan till Haiti och hjälpa till. Inte vara den som står i utkanten och ber folk bokstavera sina namn för att det ska bli rätt i en tidning som ändå har tragiskt dåligt förtroende hos några tusen läsare i ett land så långt bort att ingen på platsen bryr sig ens för fem öre.
Min dröm har alltid varit att få skriva, att rapportera från utsatta platser. Vara en röst för de som ingen vill lyssna på. Tankarna som vaknat i mig nu, att om jag skulle få leva min dröm skulle det då räcka, de tankarna skrämmer mig...
Thats how strong my love is.
Stella Maribella. Jag vill inte sitta här med alla skolböcker, jag vill sitta och prata med dig. Berätta sagor du inte förstår än men som jag skulle behöva få lyssna och tro på just nu.
Men men, jag får helt enkelt läsa sagan om sekretesslagen. Det känns som en sån man drömmer mardrömmar av...
Självdistans.
- I'm happy to see so many wanna go on my train tonight. But this is gonna go a lot faster if you stop hugging the doors. I love you all back.
Humor hos tube-föraren på en smockad central-line...
Fint att komma hem igår och läsa Arbetarbladet med rubriken "Värre vinterköld än krigsåret 1942". Kan ju inte riktigt jämföra men det låter väldigt kallt. En nattmacka med julskinka, några timmar i farmors gamla betongsäng och nu packar jag om. Snart väntar ett tåg till Sundsvall (Sibirien?), har tydligen helt sjukt med packning så det kommer att bli en fight. Något säger mig att taxi kommer vinna överlägset.
Nej. Snart börjar Melodikrysset och innan dess ska längdskidor, ugnsformar, böcker, fan och hans moster ner i mina väskor. Rocknroll. Hejdå Sandviken, det har som alltid varit trevligt.
Tuttspyor.
Kräka eller inte, Stella är min ögonsten. Sade - By your side.
Jag har inte packat något än. Inte heller pluggat mig blå i hjärnan, Irja Hed och Kerstin Ahlberg får helt enkelt följa med till London. Önsketänkande jag vet men under kan ske. Jag undrar lite när den här pluggdiciplinen ska komma? Jaja, kanske finns den på Camden market...
