2010 ska för min del handla om att göra saker jag inte brukar, lära mig nya saker och prova sånt jag är dålig på. Igår inledde jag en ny karriär som längdåkare. Efter att ha paltat med vallning hemma i soffan var det dags. Försökte se cool ut där jag gick med skidorna under armen. Helt plötsligt ser jag ut som en spindel, skidorna rymmer åt ett håll och stavarna åt ett annat. Coolheten försvinner totalt. Illa för imagen. Samlar ihop mig och fortsätter med största koncentration på att inte tappa något.

Efter femton minuter och ett samtal till min längdguru U-C fick jag äntligen fast mig i bindningarna. Tacka vet ja råttfällorna, det var grejer det. Min skidkarriär inleddes med en meter framåt och två bakåt. Ska man göra något så ska man göra det rejält är mitt resonemang när jag kämpar mig upp för Nackstas elljusspår. Sakta men säkert får jag in någon form av teknik. En teknik som tar mig framåt.

Armarna strejkade redan när jag bar skidorna till spåret. Efter en kort stund är de bortdomnade. Jobbar mig envist framåt. Vet ju att det kommer en nerförsbacke snart. Den nerförsbacken blir min räddning och ger nya krafter. Bort mot Sidsjön, hittils väldigt lugnt i spåret. Tacksamt. Ner mot Sidsjön går det fort, jag försöker kliva ur spår och påminna mig om barndomens plogning. Korsar skidorna och är på väg ut i skogen. Reder upp det mirakulöst och ställer mig i spåret igen. Det får bära eller brista.

Plötsligt dyker en man upp i motsatt åkriktning. Nej nej nej. Snälla farbror kliv ur spår. Min tankeöverföring funkar och han kastar sig mer eller mindre skräckslaget ur spår och så långt bort från denna väderkvarn av skidor och stavar han möter.

Sidsjön är tacksamt att åka då det är bara platt. Tvekar lite vilket håll jag ska åka åt. Väljer fel och får hoppa ur spår hundra gånger då jag möter frilutsfriskusar i rasande tempo. Efter halva varvet har jag maxpuls och funderar på att gena över sjön. Pappa sa ju att det var bottenfruset? Men hur gör man om man åker genom isen med skidor på fötterna? Jag fortsätter i spåret.

Möter en kvinna jag mött en gång förut, räknar ut att jag åker fortare än henne och får nya krafter igen. Är riktigt trött nu. En liten barnfamilj kommer åkande, knattarna tittar storögt på mig och min skidstil. Föräldrarna skakar på huvudet och jag vill skrika åt dom att sluta klaga och komma tillbaka när dom åkt 10 km sprint.

Börjar ta mig tillbaka mot Nacksta. Uppåt. Uppåt. Uppåt. Provar att saxa, korsar skidorna igen. Gör ett försök att springa uppför backen lite som Charlotte Kalla. Mina ögon är då farligt nära skidspetsarna. Fortsätter vandra sakta men säkert uppåt. Jag vet att belöningen kommer. En backe till och sen är det utför. Bara en backe till.

På krönet är jag lycklig. Ofantligt lycklig. Kastar mig nerför och drömmer om störtlopp. Nej, fan, i hårnålskurvan möter jag en farbror med två hundar. Hjälp. Trampar vilt som jag sett Emil Jönsson göra på tv. Missar en av hundarna med en hårsmån. Phu. Skriker ur mig ett ursäkta men är redan långt borta från stackars farbrorn.

Ser slutet på spåret och inser att jag inte vet hur man stannar. Gör ett universal-hockeystopp och pustar ut. Debuten är alltid värst sägs det ju. Utrustningen höll, jag överlevde. Det får ses som bra. Nu är karriären igång. Vasaloppet 2011.