När man ligger på en mjuk soffa framför en platt tv-skärm i en varm lägenhet och tittar ut över ett snötäckt betongbostadsområde är det svårt att ta in bilder från ett soligt Haiti i katastrof. På någon av alla webtidningar jag klickat mig runt till stod 100 000 döda. Ett hundra tusen döda. Minst. En sådan siffra går inte att sätta i perspektiv till någonting.

Jag tänker på branden i Göteborg, jag var fjorton år och vaknade på vardagsrumsgolvet i Linköping av att Annica kollade vad som hänt på text-tv. Lång tid efter läste jag alla artiklar jag kunde och försökte förstå hur det kändes för alla de syskon, föräldrar, pojkvänner och mormödrar som inte kunde sluta gråta och som för alltid skulle få leva med saknad.

När tsunamin svepte in över sydostasien jobbade jag och Jannike ihop på Jensas. Allt liksom stannade upp och ingen brydde sig särskilt mycket om att ha bråttom och vi satt med stora ögon och såg på den ena nyhetssändningen efter den andra. Alla trasiga hjärtan och själar växte som en klump i min magen trots att de av mina vänner och bekanta som hamnade mitt i kaoset klarade sig utan skador.

Bilderna och texterna från jordskalvet på Haiti har lämnat mig ståendes med ömma fötter och ett tomt hjärta. Jag vill göra mer. Hjälpa till. Ett av mina mest nötta talesätt är att "ingen kan göra allt men alla kan göra något". Men i sunkiga Sundsvall mitt bland böcker om sekretesslagar som lär mig att i Sverige får man inte göra si eller så, just där känns det som om jag kan göra väldigt lite där det mest behövs. Tio timmar bort lider en hel nation och vi oroar oss för en tenta i massmedierätt. Lär oss spelregler men förstår ändå inte vad en 7,0 på richterskalan innebär.

Den här världen rasar på så många platser. Långa stunder under meningslösa krig och korta stunder när olyckor drabbar eller någon tar andras liv i sina egna händer. När krutröken lagt sig står trasiga själar ensamma kvar. Det gör ont i mig och jag vill förstå hur det känns att inte veta om världen nånsin blir bra igen. Samtidigt tackar jag alla himlens lyckliga stjärnor som skonat mig från såna upplevelser. Ibland känns balansgången mellan att veta och förstå och att vara lyckligt ovetande  som att trippa fram på en knivsegg.

Just nu önskar jag att min utbildning handlat lite indre om ord, stress och upplagehets. Jag önskar att jag hade en utbildning som gjorde att jag skulle kunna sätta mig på första plan till Haiti och hjälpa till. Inte vara den som står i utkanten och ber folk bokstavera sina namn för att det ska bli rätt i en tidning som ändå har tragiskt dåligt förtroende hos några tusen läsare i ett land så långt bort att ingen på platsen bryr sig ens för fem öre.

Min dröm har alltid varit att få skriva, att rapportera från utsatta platser. Vara en röst för de som ingen vill lyssna på. Tankarna som vaknat i mig nu, att om jag skulle få leva min dröm skulle det då räcka, de tankarna skrämmer mig...