Ikväll har jag gått ännu en fight mot näsblodet. Har tydligen hamnat i en riktig svacka vad det gäller min nos. Egentligen inget som inte lite extra järntabletter och en massa bomullstussar kan hjälpa. Men drygt i längden. Jag blir så fruktansvärd trött av det. Som sagt, det som inte dödar härdar.


En bild från mitt bildreportage om floristen Åsa idag.

Alla hjärtans dag är normalt inget jag firar, inte bara för att jag är en bitter singel. Nej, den stora anledningen är att jag tror på tanken att varje dag är viktig för hjärtat och dess närmaste. Istället för svulstiga hjärtbakelser brukar jag fira födelsedag för tre av de mina den fjortonde februari. Mycket mer gemytligt.

I år firade jag trots allt hjärtedagen. Finmiddag (med ful efterrätt) med Anna och Kajsa, några flaskor rött och härligt söndagsmys. En härlig känsla att jag fått två nyförvärv i mitt liv som tar sån skön plats. Vi gnabbas, lyssnar, pratar och filosiferar. De pratar träning för mina döva öron och jag försöker få dem att se tjusningen i en schysst rubrik. En fin trio har vi blivit.

Att titta på OS tar upp stora delar av min vardag nu, som för de flesta i min närhet. Jag ser allt och fascineras av det mesta. Blir fantastiskt glad när Charlotte Kalla vinner, lite rörd när hon jublar på pallen och kan inte hejda mig själv när Marcus Hellner faller som ett korthus. Nu leder Björn Ferry skidskyttet, snacka om att det växer upp nålar ur soffan på Nackstavägen. Är aningen avundsjuk på moster och Björn som står där någonstans vid det högsta flaggspelet och ser allting live... Note to self: åk på nästa OS.


Ännu en reportagebild