Jag och mina vänner i jour09 läser på journalistprogrammet. I sommar ska de flesta av oss skriva 2200 tecken i lokaltidningen hemmavid. För inte allt för länge sedan gjorde vi tidningar, filmade och spelade in psykedeliska pianointron. Nu är situationen en annan. Vi läser metodkurs. Och som vi gör det.

Efter praktiken kom de flesta glatt studsande tillbaka till skolan, fyllda av skrivsjälvförtroende och frihetskänslor. Några svävade på moln efter två veckors non stop beröm och framgång. Andra kom med dyrköpta lärdomar och tankar om andra karriärer. Världen vi kastades in i känns brutal. Och nördig.

Sju föreläsningar, fem workshopar och nitton huvudvärker senare sitter jag med Metodpraktikan i handen. Snorgrön och tung hånler den mot mig. De långa, svåra orden slåss om att få boxa mina ögon. Jag läser en sida, backar halvvägs och läser igen. Backar lite till och börjar om. Jaha. Eller är det jaha?

Några vänliga själar i klassen har sammanfattat boken till ett 53 sidor långt dokument. Sånt som ger en guldstjärna i himlen.

Jag vill inte skriva vetenskapliga rapporter eller uppsatser med bokstav innan. Det lockar inte utan gör mig snarare ångestfylld över att min enormt stora brist på engagemang. De positiva sakerna med metod är att mitt hem är otroligt välstädat. Golven är torkade. Pocketböckerna ställde i bokstavsordning. Ugnen är städad nästintill nyskick.

Snart är det dags för middag. Funderar på göra nåt enkelt så här i pluggtider, typ en tjälknöl...