Igår fick jag förmånen att på arbetstid, okej praktiktid, se Gävle Handikappteater ge en föreställning. Efteråt skulle jag skriva en 2200 tecken lång text om hur det var. En piece of cake egentligen, hade kunnat skriva flera sidor om den varma, charmiga stämning jag hamnade i. Kunnat beskriva varje akt av föreställningen. Hur skådespelarna ibland stannade upp, såg på sin sufflerande ledare för att få en hint om fortsättningen och sedan fortsatte som vanligt. Hur allvarliga ämnen bröts ner till en enkelhet och rakhet, ämnen som i många sammanhang undviks in i det längsta.

Jag kom tillbaka till redaktionen och kände mig upprymd. Och imponerad. Inte av att de var handikappade och spelade teater men av att de ställde sig framför ett gäng elever, flera i samma ålder, utan upphöjd scen och massa rekvisita. De var inte rädda att göra bort sig, de bjöd på sig själva, och där tror vann de mitt hjärta. Jag ser mig som en ganska öppen människa men det vette katten om jag som 16-åring vågat ställa mig bredvid andra människor och spela teater om mig själv.

En stund drömde jag mig bort på mitt arbetsrum, såg mig själv vara nio år igen och spela bergatrollet, konsul Göransson och tomten på Jernvallsskolans scen. Försökte tänka mig samma scener på Bessemergymnasiet och fick lite rysningar. Jaja, tillbaka till texten och skrivandet.

Knattrade ner texten ganska fort, ett tacksamt ämne att skriva om. Men en sak fick mig att stanna upp, att tänka efter, att låta hjärnan spinna vidare. Ordet handikappad. Socialstyrelsen säger "app app app så får man inte säga". Istället ska man säga funktionshindrad. Eller funktionsnedsättning. Funk-tions-ned-sättning. Ett svårt ord att säga. Jag frågade eldsjälen i Gävle Handikappteater Ulrika Högberg vad hon tyckte, vad de själva ville bli kallade. Hon skrattade gott och berättade att hon själv frågat Socialstyrelsen. Svaret hon fick var att de borde byta namn till Gävle Funktionsnedsättningsteater.

Hur många människor som hamnar i kategorin normal kan utan problem uttala funktionsnedsättningsteater? Jag kanske inte självklart kvalar in under normal, frågan är om man ens vill det, men jag har i alla fall svårt att rabbla det ordet ens för mig själv utan att fräsa spott runt mig och mumla till det på slutet.

Jag valde att beskriva skådespelarna som handikappade, samma beskrivning de använder för sig själva. Min text gick i tidningen idag. Förmodligen kommer flera upprörda röster ifrågasätta sig vilken idiot till journalist som skrivit handikappad. Någonstans på vägen har ordet handikappad blivit smutsig. Jag förstår inte hur det blev så. Hur ordet funktionshindrad kan vara bättre, hindrad att fungera? Ingen av skådespelarna jag såg igår var hindrad att fungera, kanske fungerade de inte som "alla andra" men fungerar det gör de verkligen.

Egentligen borde jag klä mig och åka till tidningen men jag måste få göra en jämförelse. Ställer jag mig bredvid till exempel Carolina Kluft eller Charlotte Kalla, är jag då funktionshindrad för att jag inte kan springa fort eller hoppa högt? Ja, jämfört med dom har jag en funktionsnedsättning. Men "normala" människor får inte jämföras med hårdtränande uber-människor i världstoppen. Då skulle ju gemene man vara funktionshindrad och vad ska man då kalla de man inte får kalla handikappade?

Svåra frågor som grundar sig i vår vilja att sätta etiketter på allt för att inte själva bli osäkra på oss. Jag har träffat handikappade som är fullt normala och normala som är helt onormala. Några av mina bästa vänner är galna. Vissa dagar funkar jag inte alls. Några gånger har jag sett gamlingar som dansar disco till toppmoderna låtar. Ibland ser jag människor som pratar för sig själv för att de inte har någon annan att prata med. En av mina bästa killkompisar tycker om andra killar.

Jag tror inte att det finns en normal människa i världen. Och innan det här spårar ur totalt och jag kommer för sent så avrundar jag här. Ordet funktionshindrad smakar inte i min mun, inte heller ordet normalfunktionerande. Vi föds och vi dör, det har vi alla gemensamt men däremellan tror jag inte på att sätta etiketter eller knöla in folk i fack.

Det är inte hur man har det
Det är hur man tar det
Och när man längtar tar saker tid
Det är nåt mellan oss, mellan oss och världen
För långsamt, för snabbt men aldrig i takt
Vi vill ju bara andas
Sova och andas omvartannat inget mer