Noll fem noll noll härjade alarmet i min mobil imorse. En halv timme senare satt vi på X2000 mot Stockholm. Ytterliggare fem minuter senare somnade Sofia. Eftersom hon inte vaknade förrän i Södertälje roade jag mig själv. Såg en sorglig film. Åt en banan. Spelade Soduko på mobilen. Åt en banan. Lyssnade på ett antal hundra låtar på Spotify. Resan var behaglig, innan klockan tickade mot åtta och det klev på ett gäng vakna människor nästan njöt jag.

Någonstans mitt i obygden klev en barnfamilj på. Mamman plockade fram en frukost värdig Grand Hotel och de knökar i sig som om de aldrig sett mat förut. En kvart senare bräker ena ungen att hon mår illa och kaskadspyr. Oerhört omysigt. Jag bestämmer mig genast för att aldrig skaffa barn.

När kräkinfernot är över och jag äntligen kan slita blicken från det blonda barnet insåg jag att jag träffat henne förut. Ganska ofta faktiskt. Hon är ju jag. Så många är dom resor där jag suttit och krampaktigt hållit i min rutiga lilla resväska och någonstans efter Gävle oätit frukosten, lunchen eller vad jag nyss ätit. Mamma och pappa har hållt påsar, strukit mig över pannan och lovat att det inte gjort nåt.

Det dåliga samvetet slår mig hårt i huvudet. Åksjuka är ju min grej. Och sjösjuka. Och karusellsjuka. Jag ska inte kasta bumlingar i mitt lilla glashus. Ber en stilla förlåt-mig-bön inombords till lintotten rakt över gången och omvärderar mitt beslut om att aldrig skaffa barn. Det kanske finns en charm i åksjuka barn, mina föräldrar har ju uppenbarligen inte adopterat bort mig trots intensiva bilspyor de första fem åren. Tio åren. Ehm, tjugofem åren av mitt liv...

Dags att sova ikapp några timmar så att hjärnan är i form för ny kurs imorgon. Vetenskaplig rapport står på menyn denna gång och kan omöjligt vara lika eländigt som vetenskaplig metod... Men kanske värt det att ha hjärnan med sig ändå...