Imorse såg jag reprisen på det som Janne Josefsson kallar en granskning av svenska ungdomar och deras arbetande i Norge. Jag brukar ofta se Uppdrag granskning och bli mer eller mindre förskräckt när verkligheten kommer över en om hur det faktiskt ser ut i samhället på olika plan. Det har gjort ont i mig när de visat hur stressad personal inom äldrevården inte kunde hjälpa de gamla mer än typ en minut per person och arbetspass. Och det har gjort mig arg när folkvalda kommunpolitiker tagit emot friggebodar och swimmingpooler som muta från företag som vill jobba åt kommunen.

Men det som visades den här veckan var ett lågvattenmärke. Plötsligt vill JJ och hans grävarkollegor att vi ska känna oss kränkta som svenskar därför att några ungdomar skalar bananer i den norska huvudstaden. Vi ska känna sympatier med de ungdomar som åkt till Oslo på chans och inte fått något jobb direkt utan tvingas sitta hos ett bemanningsföretag och vänta på jobb. Vi ska tycka illa om norrmän för hu vad de är elaka mot oss svenskar.

Det går över mitt förstånd. Jag förstår inte för fem öre hur det skulle vara bättre att stanna i den svenska Småstaden, bo hemma hos mamma och pappa, låtsas plugga på Komvux för att få en slant i bidrag. Och hur mycket bättre mår en ung människa av att sitta hos svenska Arbetsförmedlingen istället för ett norskt bemanningsföretag?

En hel drös av mina vänner har varit i Norge och rensat fiskar, packat flygplansmat, lastat matvaror eller sålt bensin på en nattöppen mack. Samtidigt har en hel drös med vänner jobbat i Sverige med att torka pensionärer i rumpan, bära ut reklam, sälja saker via telefon, steka hamburgare och en massa mera. Vad är skillnaden då? Ja, enligt mig ingen alls. Eller jo, olika jobb ger olika stora slantar i slutet av månaden. Den större har oftast de som bott i grannlandet tjänat.

Jag tror problemet som leder till ett sådant här på program ligger i en stor generationsklyfta. Janne Josefsson och säkert flera med honom på hans redaktion tillhör generationen som har en viss syn på arbete. Fast jobb ska man ha, och helst ska det vara på ett av allmänheten accepterat ställe. Det är sällan uttalat av någon representant för de äldre ligorna men det är väldigt lätt att känna igen den lite ogillande tonen och uttrycket de får när en ung människa berättar att de säsongsjobbar i fjällen, sitter i kassan på mataffären eller serverar på lokala haket. Den sortens jobb gills liksom inte. Hur mycket den arbetande ungdomen än trivs så gills det inte. För många i den generation som slank in på arbetsmarknaden under marknadens glada dagar där alla fick fastjobb kan inte förstå hur någon kan vilja ha något annat än ett dundertryggt jobb på samma plats livet ut. Och vissa jobb har enligt den äldre generationen lägre status än andra, det är liksom lite finare att vända papper på kontor än att vända burgare på en grill.

Men märk väl, jag är medveten om att det finns de äldre som faktiskt inte funkar så här. Men de som såg Uppdrag granskning och förfarades över svenskarnas arbetssituation är de jag ställer mig frågande till.

Jag tror att man i slutändan vinner allt och mer därtill på att prova alla möjliga sorters jobb och inte stirra sig blind på vilken typ av anställningsform man har. Min generation kommer kanske aldrig få uppleva det här med att ha ett fast jobb, och det är nog både på gott och ont. Det kommer leda till att vi i en mycket högre grad uppskattar att arbeta med det vi får. Må så vara skala banan, brygga kaffe eller bygga bilar.

På något sätt borde programtiden kunnat användas till att granska de som inte vill jobba, de unga i dag som ser sig som för fina för hamburgerbaren eller hemtjänsten. Det borde hurras för de driftiga själar som faktiskt tar sig iväg och arbetar. Som inte bara tjänar norska kronor utan också fin livskunskap. Ifrågasätt istället de unga vuxna som sätter sig på röven och gnäller över att det i Småstaden inte finns det där perfekta dagtidsjobbet med tvåtimmarslunch, lediga fredagar och lön som en drömvinst på Lotto och istället för att ta ett jobb de faktiskt är kvalificerade för sitter kvar på sin röv och gnäller.

Att en del av programmet också går åt till att reda ut om en svensk förening tagit ut en olaglig avgift för inflyttade känns också fjantigt värre. Ska andrahandsbostadsmarknadens fel och brister avhandlas behöver vi inte fara till Norge. Det finns gott om skräckexempel inom landets gränser.

Vad ska Uppdrag granskning ta sig an nästa gång undrar jag, kanske är det dags att någon granskar standarden på de bungalows som tusentals svenska ungdomar hyr i Thailand varje år? Det vore ju förjävligt om fina svenska ungdomar la sina slantar på thailändskt boende som inte håller vad de lovar. Kanske Janne Josefsson kan få UD att lova att flyga hem alla som känner sig kränkta av att det kilade en kackerlacka genom rummet de betalat fem hundra baht för.  För inte kan väl ungdomar göra egna upplysta val när de åker på semester, blir de inte lite utnyttjade av thailändarna på något sätt?

Ni fattar vad jag menar. Jag säger heja heja till alla unga människor som gör egna val i livet och som vågar prova nya saker. Ni kommer älska er själva hela ert liv för det, och låt inte grå farbröder som Janne Josefsson intala er att det är något fel med det ni jobbar med. Ni för samhället framåt på alla sätt. Sådär, nu räcker det med tant-moral-predikan från mig. Jag visar det längsta fingret åt veckans uppdrag granskning och säger hejdå.