Mycket av det jag skrivit på bloggen på sista tiden har handlat om mitt behov av att avreagera mig eller skriva av mig om sådant som påverkat mig i världen. Tänkte därför göra lite rockad och skriva ett inlägg om mig själv och mitt liv just nu. Det är inte det att jag helt plötsligt blivit sjukt intressant eller så. Nej nej. Jag är samma småtråkiga människa som alltid. Men just nu behöver jag lätta på trycket i hjärnan om alla saker jag tänker att jag borde anteckan på almanackan som sitter på kylskåpet men som jag aldrig skriver dit.

Livet i Stockholm och på TT snurrar på. Just nu är min plats på utrikes och eländet som sker runt om i världen. Igår pratade jag med en människorättsaktivist i Syrien som berättade för mig hur landets polis slog ner demonstranter bland annat med elpistoler. Det blir en smått absurd situation att prata med honom om detta förjävliga som händer i hans land och sedan säga hejdå. Vad säger man, ha en bra dag? Nej, det vore ganska sjukt. Ha det så bra som det går? Nja, inte heller. Den här fine mannen löste mina bekymmer genom att fråga vart i Sverige jag var och berätta att han tyckte om Stockholm men hade en gång besökt Leksand och det var hans svenska favoritplats. Jag hasplade ur mig något om att jag hoppades att han fick återvända till Leksand någon gång och han sa att det skulle han göra när det ordnat sig i Syrien. Inte klockrent men okej avslutning av samtalet intalar jag mig.

Förra helgen for jag och Malin till Falun och tittade på svenska skidspelen på lördagen. Malin är ju rutinerad skidhejare, för mig som rookie var det grymt att se Marit Björgen skejta upp för mördarbacken i ett tempo som jag inte håller ens på cykel i nerförsbacke. Vi stod bland Årsundafolket i Jönssonligan och det gjorde det ju inte sämre att Emil gjorde ett av sitt livs lopp och blev sjua i skiathlon. Solen sken på oss och eftersom vi var på utflykt var det helt okej att äta en hel påse gifflar på tio minuter.

I söndags var det SM-final i bandy på Studenternas. Vi stod på SAIK:s kortsida och matchen fick ett sådant där fint slut som egentligen bara sker i filmens värld. Zeke, som spelat i SAIK typ jämt men som bestämt sig för att för alltid dra på sig skridskoskydden efter matchen, avgjorde genom att skjuta ett frislag via en Bollnäsare i mål. Det var fantastiskt fint. SAIK och deras ekonomiska beteende är inget jag annars hyllar men Sandvikaren i mig jublade som aldrig förr. Har kommit på mig själv med att då och då småsjunga på Elvert Undergrounds Bandybollar av stål i veckan. Fantastisk heja-SAIK-låt som förbjöds på Jernvallen, ett ganska bra beslut kan jag tycka så här i efterhand. Refrängen är inte vacker men versen desto mer.

Helgen var en riktig sporthelg men några saker lämnade mig något konfunderad. När till och med Andy Newell tagit sig upp för mördarbacken på lördagen och det var dags att gå ner genom skogen var klockan runt fyra på eftermiddagen. Ett gäng herrar utstyrda i gult och blått hade dock uppenbara problem. En av dem behövde plaststängslet för att ens kunna stå böjd som Quasimodo. Några timmar tidigare hade samma gäng brölat om Charlotte Kalla och klunkat Minttu direkt ur flaskan.

Studenternas läktare på söndagen var än värre. En man hade druckit bort den motoriska förmågan att föra ihop händerna och klappa. En annan tyckte det var en bra idé att kasta en bengalisk eld in i publikhavet. När SAIK gjorde första målet och vi jublade tappade de som ersatt stabilitet med öl kontrollen och föll framåt över oss andra. Som tur är gjorde ingen illa sig mycket men jag led med en ung kille med downs syndrom i svartvittröja som inte vågade stå kvar på sin plats efter att mysfyllona från ovanför kommit ramlande.

Under de första månaderna av januari har lokaltidningen hemma skrivit mycket om att Läkerol Arena, hemmabanan för Brynäs, skulle bli av med alkoholtillståndet. Detta efter att ha misskött sig på flera sätt och trots varningar. Hockeyfolket har rasat och Brynäs pratat om konkurs och tomma läktare om de inte får servera öl på matcherna. Skrämmande men sant. I slutändan så fick arenan tillbaka tillståndet men i mitt huvud stannar tankarna om att Brynäs herrlag inte kan spela hockey i elitserien om inte deras publik är mer eller mindre packade. Tragiskt med stort T.

Jag tänker inte ge mig ut för att vara någon form av moral-tant från nykterhetsrörelsen. Nej. Det vore en ren och skär lögn att påstå att jag på något annat sätt än min hudton är vit som en isbjörn. Men jag känner mig ändå berättigad att ifrågasätta människors beteende. De som ser ett idrottsevenemang som en vettig anledning att dricka sig själv under bordet bör ta sig en funderare.

Om man inte vågar heja utan att ha en halv flaska jäger innanför västen gör man sig själv och andra en tjänst genom att se på idrott framför tvn. De som raglar runt och glömmer vilket lag de kom för att heja på och hickar fram heja Brögle. De som blir förbannade på sina kompisar utan att veta varför och förvandlar läktaren till ett mini-Libyen. De som egentligen inte bryr sig om vad som sker i matchen, i spåret eller ens vet vilken sport de ser. De borde stanna hemma och lämna plats åt de som är där för att heja. För att visa sina barn deras idoler i verkligheten. För att sport är fantastiskt live. Det är de människorna jag vill ha bredvid mig när jag går och tittar på sport.

Nog om detta. Jag tror ni hajar vad jag tycker. Men jag tänkte fortsätta berätta om sport ändå, jag har i lag med min lillasyster och mina kusiner anmält mig till Jukola. För er oinsatta är det en stor orienteringskavel i Finland. Ja. Jag vet att det låter galet och förmodligen är galet men på något sätt så ska det bli en hyllning till vår bortgågne morfar att Lama OK tar oss igenom Jukola. Min sträcka är runt sex kilometer och jag har börjat springa längs Järlasjön för att ha en chans att klara av det. Knäna svarar genom att glappa, hacka och allmänt tjafsa med mig. Men varje gång kan jag springa lite längre än gången innna så jag är lugn. Något mer bekymrad är jag för min lillasyster, inte på något sätt över att hon inte ska orka springa, men däremot hennes orienteringskunskaper. De är kanske inte på elitnivå om man säger så... Men inte förrän i mitten av juni är det dags så vi hinner nog slipa den biten också. Annars så kanske Anna får flytta in i Mumindalen och vi får byta namn till Lam OK...

Det blev kanske inte så mycket update på mitt liv ändå. Men solen skiner utomhus och jag ska ta mig till Monki på Götgatan. Har spanat in en jättefin jacka som skulle sitta som ett smäck på min kroppsyta. Sköt om er gott folk.