Jag har senaste veckorna haft spaning på ett fenomen jag själv valt att namnge som guldfiskfolket. Mina ack så ovetenskapliga undersökningar har ägt rum dels på Facebook och Twitter men också i den så kallade verkligheten. Egentligen har spaningen pågått under flera år men då har det mest handlat om funderingar på om detta är typiskt svenskt eller om det är en global fråga jag klurar på. Nu har jag efter att intensifierat spanandet bestämt mig för att det är ett svenskt fenomen och att det bäst benämns guldfiskfolk.

För några månader sedan fylldes sociala medier och verklighetens sociala samtal av ett gemensamt ämne: när fan i helvetes jävlar ska den här förbannade snön försvinna? Alla uttryckte sig självklart inte med dessa grova ord, ord yttrade av en mycket arg omkullramlad kostym-man vid Sickla Kaj, men kontentan av majoriteten av samtalen var densamma. Skulle vi någonsin få vår i Sverige?

Så gick dagarna och solen stannade hos oss något längre för varje dag som gick men tvivlet om att årstidsbytet skulle äga rum bestod. Tills en dag då pang tjongalong och så var det strålande solsken. Påskhelgen 2011 kännetecknades av vinterbleka kroppar som fläktes ut under en strålande sol och ingen kom ihåg ilskan över snötäckets långa inbäddning av Svea rike. Under ett par dagar var allt vad det heter vinter och kyla som bortblåst. Vinterjackor stuvades undan och det som återstod av lönen lades på nya shorts. Vit hud byttes mot röd och uteserveringarna täljde guld.

När sen vintern, som så många gånger förr, valde att göra ett gästspel och bjussa på lite snö kom guldfiskmanéren fram igen. Lyckligt rödbrända människor skiftade till olyckligt vinterdeppiga individer. Klagosångerna om vintern fick nya stämmor och refrängen sjöngs om och om igen i var och vartannat samtal. När, när, nääääär ska det blir vår? Vaaaarför blir det aldrig vååååår? Olyckan var total och sportbutikerna slet fram vinterkläder till desperata shortsklädda människor.

Efter några kalla dagar slog vädret om och solen visade sig från sin bästa sida igen. Vips är all vinterångest som bortblåst och livet underbart härligt igen. Mitt flöde på Facebook svämmar över av rapporter om middagar utomhus och dagar spenderade i bikini. Ingenstans tänker jag sticka under stol med att jag också varje ledig sekund sliter av mig kläderna och hoppas att bli så där tjusigt brun som jag aldrig blir men aldrig slutar hoppas bli. Men i mitt minne finns de kalla dagarna kvar och som den motströmssimmande fisk jag är känner jag ett stort mått lycka över att bo i ett land där vädret skiftar.

Alldeles nyss tog regnet över fredagsmyset. Jag kikar lite men de sociala medierna visar inga stora reaktioner ännu. Fenomenet med den svenska guldfiskbefolkningen är ett roligt inslag i världen. Och att klaga på vädret är nog rätt så sunt eftersom de förhoppningsvis betyder att människor har ett okej liv de är nöjda med i övrigt. Jag väljer att tolka det så i alla fall.

Må gott.