Egentligen borde alla människor bara njuta av livet just nu då lösgodiset är i princip gratis och man får äta hur mycket ägg man vill utan att någon tjatar om kolestrol. Men då jag inte äter godis i veckorna och har kämpat hela veckan med att dregla över godisreklam runt om i stan men inte köpt en endaste godisbit så är jag inte en av alla hetsätande nöjda människor. Jo, jag är en nöjd människa, men däremot är det en hel del som gjort mig upprörd denna vecka.

Sitter man mitt i medieflödet hela dagarna och ständigt matas med nyheter är det svårt att undvika att bli upprörd över vissa saker. Situationen i länder som Libyen, Syrien, Jemen, Elfenbenskusten och Nigeria har självklara platser på upprördhetsskalan men på något sätt känns det tillsammans med katastrofens Japan som något som sjukt nog blivit vanesaker. Alla människoöden är naturligtvis otroligt berörande i sig men till slut pallar inte min hjärna att hålla isär Abidjan från Abidjabi och Daraa från Sanaa. Förmodligen på grund av denna torrkokning av internationella konfliktområden i min hjärna är jag nu mer upprörd över enskilda händelser.

Det första och kanske värsta är att man på Hallands nation sålde slavar som ett festligt inslag på en tillställning i veckan. Det i sig är så rubbat att jag sträcker mig till att ifrågasätta om inte den svenska universitetsvärlden behöver införa sociala intagningsprov vid sidan av betygsintagen. Men när historien inte slutar där övergår min rädsla till att omfatta allmänheten i stort.

En man, mörkhyad men det hör egentligen inte hit, tog mycket illa vid sig av slavförsäljningen och polisanmälde. Som gensvar från någon eller några får han affischer med sitt eget ansikte och ett koppel kring halsen. Hur är människor funtade egentligen? Vad har hänt med respekten för varandra? Man ska naturligtvis inte dra alla människor över en kam men Lunds universitet borde damma igen Hallands nation för ett tag, om inte annat för att visa att man faktiskt bryr sig. Upprörda ord från en blek rektor är ju ungefär lika effektivt som att knäppa Muammar Gadaffi på näsan och tro att Libyen blir demokrati av det. Skämmes Lund.

Nästa sak som etsat sig fast i mitt huvud handlar om den stackars 23-årige man som mådde dåligt och i sin enfald trodde att det bästa var att ringa SOS Alarm. Efter flera samtal utan att någon av tre inblandade från vården gjort ett dyft dog han ensam på hallmattan. DN har publicerat samtalen och jag mår uppriktigt sagt dåligt av att läsa det. Till SOS Alarm kommer varje år tusentals falsklarm från människor som inte är i akut behov av hjälp. Det är dock ingen ursäkt till att man får misslyckas så kapitalt som det här.

Då och då får vi höra att det är bättre att larma en gång för mycket än en gång för lite. Men för att viljan att larma ska finnas där måste ju även tron att man blir tagen på allvar finnas. 23 år är ingen ålder att dö, visserligen ett konstigt sätt att uttrycka sig på då jag inte vill att det ska finnas en bestämd ålder då det är okej att folk dör, men det är rent förjävligt att tänka att om han varit femton år äldre och inte svarat ja på sköterskans första fråga om han druckit alkohol förmodligen fått hjälp. En ambulans hade säkerligen dykt upp hos medelålders Bosse boende i villa med fru och barn. Skämmes SOS Alarm.

Någonstans i USA har en sexåring skjutit två dagiskompisar och sig själv av misstag. Sexåringen hade med sig en pistol till dagis och tappade den ur ryggsäcken i matsalen och ett antal skott brann av. Redan nu har jag mentalt dragit i varningsbromsen tio gånger. Hur kan en sexåring ens ha tillgång till en pistol? Och hur kan sexåringen stoppa den i ryggsäcken och gå till dagis utan att någon förälder märker det?

När jag 1990 var sex år fick jag nog inte ens använda kniv och gaffel utan enbart gaffel under övervakning. Och helst av allt ville jag alltid ha med mig min docka Erik. I min värld var begreppet pistol endast känt som godispistoler jag gick med pappa till Agavägskiosken och köpte. Jag kanske är ruskigt omodern men i min värld är det så barn ska ha det. Knoddar ska inte leka med vuxensaker och speciellt inte sådana som kan sluta med att de skadar eller i värsta fall dödar andra barn. Skämmes sexåringsföräldrar.

Inom sportens värld inför internationella badmintonförbundet kjoltvång för kvinnliga spelare. Man frångår allt tänk på funktion med motiveringen att locka fler åskådare. Det är verkligen innovativt för sporten, tänk alla små prinsessflickor som valt bort badminton men som nu när man måste ha kjol alldeles säkert kommer ångra sig. Eller hur. Så ofattbart trögtänkt förslag att jag vet knappt ord. Blir spelet bättre av att spelarna har kjol så borde ju även manliga badmintonspelare ha kjol? Eller handlar det bara om att locka köpstarka ensamstående äldre män till att betala inträde och sitta på läktaren och dregla och köpa kaffe i pausen?

Vad kommer i så fall för idrotter där män redan dominerar på läktarna? Om hockeyspelarna spelade endast iförd suspensoar skulle jag garanterat gå på fler matcher. Eller om hemmalagen i fotboll hade bar över, det skulle nog locka fler kvinnor och homosexuella män till arenan. Eller ska vi helt enkelt hoppas att badmintonförbundet inser idiotin i förslaget att sälja idrotten via kjoltvång och drar tillbaka det? Skämmes badmintonförbundet.

Skulle egentligen kunna fortsätta med exempel en bra stund till men jag stannar här. Veckans roligaste är i mina ögon inte den hysteriskt skrattande pingvinen utan Real Madrid-killen som firade cupsegern med att tappa bucklan så att spelarbussen körde över den. Värdigt en rockstjärna liksom.

Glad påsk på er.