Till det allra mesta som säljs i Sverige följer det med en beskrivning. En bruksanvisning för alla förvirrade människor som inte vet hur det ska vara. Köper man en möbel från IKEA kan man ge sig fan på att det medföljer en bibel med instruktioner och tio små redskap i metall att användas i olika steg i byggandet. På havregrynspaketen står utförligt hur man gör för att koka gröt eller baka chokladbollar. Till och med när man köper sig ett bodybutter kan man pilla upp en flik på undersidan och hitta instruktioner om hur man kladdar på sig krämen.

Igår köpte jag dammsugarpåsar. Ett relativt dyrt inköp som föranletts av ett konstaterande att efter fem år är det nog dags att byta påse i dammsugaren. Efter den insikten följde en timmes slit och fler svordomar än vad som är lämpligt för att hitta luckan, få upp luckan och sedan ta ut påsen ur dammsugaren.

Mitt i projektet ringde jag desperat till min mor. Om någon vet hur man gör med allt som man själv inte vet så är det mamma. Trygga mamma, expert på att guida sitt vilsna lilla barn genom den djungel av vuxensaker som stundtals hopar sig. Men just igår var mamma upptagen. Uppstressad och flåsig ringer jag syster istället. Hon har trots mina tre års försprång kommit lite längre vad det gäller många vuxna saker och har en fin egenskap i en lugnt problemlösningsteknik som får henne att likna mor våran. Men just igår svarade inte heller syrran.

Kris analkades på Nackstavägen och jag var nedslagen som en nubb i en bräda. Dammtussarna dansade polka över golvet och livet kändes svårt. Var finns den där bruksanvisningen när den behövs? Jo, förmodligen är den vid det här laget tionde generationens toapapper då jag känner mig själv och vet att jag nog kastade den i pappersinsamlingen för fem år sedan. Vem behöver anvisningar för en dammsugare liksom?!

Plötsligt ringer syster upp och peppar på min uppgivna själ och huxflux har jag med visst mått våld brutit mig in till påsen på min blå Hugin. Fem års damm ihopsamlat blev en redigt tung klump som åkte i papperskorgen. Hejdå på riktigt skräpet. Nästa moln av oro stavades ny påse. Glad över att ha vunnit första ronden travar jag ner till Coop.

Alltså. Det kan inte vara meningen att vi människor ska städa så jävla mycket att det måste finnas tjugo olika sorters dammsugarpåsar? Jag går bara inte med på det. Vad hände med lite skit hörnen? Efter många om och men och ännu ett telefonsamtal till syster väljer jag en typ av påsar och går hem. Livet känns plötsligt så mycket lättare och jag studsar upp för Nackstabacken som en hare på en sommaräng. Typ i alla fall.

Hemma i lägenheten kommer nästa bakslag. HUR GÖR MAN FÖR ATT FÅ FAST PÅSEN? Jag letar efter instruktioner, en hint om en riktning, någon form av hjälp. Men icke. Jag gör ett försök men när jag startar dammsugaren uppträder den mer som en inomhus-lövblås än skräpsamlare. Efter ytterligare ett par försök och ännu fler svordomar och brukat våld tar jag fram det tunga artilleriet. Tejp. Det som inte går att fixa med tejp är inte värt att fixa.

Efter två timmar sitter en ny påse hårt fasttejpad i dammsugaren och den fungerar bättre än på flera år. Men all min kraft att dammsuga är borta. Tussarna får fortsätta dansa. Själv lägger jag mig raklång och funderar på livet...