Ligger i sängen och äter muffins, underbart gott. När jag kikar mot taket och mina fönster är det enda jag ser blått blått blått. Tänker sommarvärmen komma tillbaka? Sista dagarna har det ju mer känts som om polarfrosten tagit över stan. På vägen hem häromkvällen såg jag framför mig hur cykeln drogs av vildhundar och mitt sadelskydd hade förvandlats till en varm björnpäls. Men icke.

Sista april idag, jag är helt planlös. Börjar jobba sju imorgon bitti så festligheterna kommer nog stanna vid ett glas rött med mamma. Kanske är lika bra det också, på något sätt så är det ju väldigt länge sen Norrsätrakullarna var ett alternativ och sista april känns lite, hm, gammalt. Eller som min vän skulle sagt, "så 98".


Ska gå loss som en virvelvind med dammsugaren nu och sen ta mig ut innan solen ångrar sig och försvinner.


Peace.

En kväll satt jag med en av mina närmaste och filosofierade över livet. En och två flaskor vin slank ner medan vi löste all världens men kanske mest våra egna problem. Ett av ämnen vi avhandlade var hur-blir-man-kär. Min teori har alltid varit att kärlek slår ner likt en lycklig bomb, briserar och dränker ens omgivning av underbara känslor, men någon hade dykt upp och ruckat på mina tankar och idéer.

Jag skakade, kände efter och rörde mig planlöst i ett ovisst land. Samtidigt som en del av mig spjärnade emot följde andra delar med i det sköna skumflöde som rullade. Mjukt, härligt skum. Tråkigt i längden, ja. Men för stunden det som behövdes för ärr och blåmärken.

Tids nog stannar även den största jordbävning av. En ruckning tar stopp av mindre än tidens gilla gång. Där är jag nu. Det har stannat upp och nu står jag i dammet och lugnet efter stormen. Försöker hitta nånstans att sätta fötterna utan att trampa på någon eller skära mig på skrävor.

Hur beter man sig egentligen för att lämna någon man aldrig haft? Aldrig kanske ens haft chansen att få? Hur mycket jag än vill begära att få en vänstämpel så vågar jag inte uttala orden. Det vore som att ta på sig den stora ego-tröjan och den vill jag verkligen inte ha.

Snacka om att sätta sig i rävsaxen när man försöker tvinga blodpumpen att känna något.

Just nu känns det som om två versioner av mig står mitt emot varandra och den ena ylar för full hals en gammal Mauro-dänga för den andra. Som sagt, det kan var svårt att förstå mig ibland eftersom jag knappt gör det själv.

Jag kan inte ljuga för dig, du känner mig alltför väl
Om du ser mig i ögonen så säger dom
att vi kan bara vara dom vi är
så ge mig inga skäl, för vad vi än kallar det
så är det bara ett långsamt farväl

Om är ett ord jag egentligen inte tycker särskilt bra om. Fast just precis nu, den här måndag kvällen ensam under duntäcket så låter jag om vandra fritt i mitt huvud. Ett litet ord med stor makt som inte rör sig speciellt smidigt innanför mitt hårfäste. 

Tänk om mitt knä inte smällt sönder den där torsdagen på Träffen. Var hade jag varit då nu?

Om jag inte rest mig upp ur fåtöljen med fällen i och gått, hade jag fått se dina tårar då?

Vilka vägar hade jag tagit om jag hoppat över den där efterfesten som ledde till så mycket elände?

Om om om. Blir inte mycket klokare, snarare tvärtom. Ångest kommer krypande och försöker bita sig fast men det går inte. Jag vägrar. Det finns tillräckligt med ångest i världen ändå så. Min stackars generation är tatuerad med ångest och oro. Vi ska oroa oss för vad vi har och vad vi inte har, hur vi är och hur vi borde vara. Och skulle man vakna en dag och inte vara orolig över nåt då lär man ju verkligen ha nåt att oroa sig för.

Imorgon ska jag till sjukan och bli stucken lite grann. Oros. Ja, annat vore väl konstigt.

Fjärde sockerfria veckan nu, går mig själv på nerverna men någonstans långt inuti så blir jag bättre för varje dag. Det är positivt, ska googla alternativa saker att tugga på. Är för le på apelsiner och vitkål nu...

Om jag inte sover nu kommer jag vara jättetrött imorgon. Om jag är vaken en stund till kanske jag hittar mod att ringa det där telefonsamtalet jag funderat på. Om jag inte slutar tänka på om så börjar jag oroa mig. Life is sweet.

Min blogg har tappat orden lite grann, istället så klickar jag in en massa bilder. Orden hamnar just nu på ett vansinnes-brev. Ett brev som aldrig blir riktigt klart men som suger åt sig ord, tankar och ork. Brevet ska hamna hos någon som jag funderar på, funderar vad som hände och varför. Ni andra får helt enkelt nöja er med minnesbilder från glada dagar.



Jag och Kerre har genomfört ett grand prank mot Soffe. Vi släpade hennes cykel från Krysset (där hon oroligt lämnat den trots att hon var säker på att den skulle bli stulen) hem till Smedsgatan. Jag hade velat vara en litet dammkorn på Soffes axel när Peran ringde och sa att cykeln var försvunnen. Mohahhahahha...




Jessica visade att hon vill bli konduktör, eller var det konditor. Hm. Resultatet var enormt gott. Och mättande. Speciellt om man vid halv tre tiden på natten äter muffin nummer fem.



Igår kväll hade vi tråkigt. I brist på SM-final-biljetter och annat att göra for vi till Kilafors. Vaknade imorse av en hårig stjärt i ansiktet (nej inte Marias utan den här lurvbollen på bildens...). Vi tackade för oss och lämnade Hälsingland, var alltför nära att krocka på vägen hem. Det kan ha något att göra med att man hela tiden måste byta sida på kasettbanden...




Efter att Falun förlorat, Emma blivit utsedd till bäst i Sverige och jag frusit som ett löv på SIF-matchen så satt jag hemma i soffan och tinade upp mig när Evve plötsligt hör av sig och dyker upp här. Underbara kvinna.

.

Nu är det kväller igen, en mycket städad sån ska det bli för min del. Ska masa mig till jobbet klockan sju imorgon. Jisses.Dags för mat nu och sen cykla bort till Sofia-och-Fredrik, spela lite kort och äta chips.

Peace.

Take your cat and leave my sweater...


En hel kväll hos överste Lindberg, muffins med frosting, vin och på tok för många smäktande kärlekslåtar. Ett tag började jag till och med tänka på den där människan som låg med huvudet på mitt höftben för att inte somna, vi som drömde oss genom vilsna nätter fyllda av förlorad kärlek.


Imorgon ska jag umgås med Melle. Eller idag. Ganska snart faktiskt. Förmodligen dags att slå igen dom blå nu, men den här cykelturen ut till Lassas Vegas har alltid en helt otrolig uppiggande effekt. Tyvärr.

Ska ta och skicka iväg ett sms till Killen på G, vissa ska ju liksom snart börja jobba. Fundera ut nåt trevligt att skriva bara så där ändå. Bra där Linnea.


Jag är helt förstört såld på Keith Urban med You'll think of me. Lyssna på den gott folk.

Peace.

Sitter i soffan nere hos mig, beckmörkt och ganska omysigt. Datorn är dock väldigt varm på benen så det är ju fint. Tänkte tända några ljus men först hitta ja inga tändstickor och sen dök min mors varnande ord upp i huvudet. Chansen att jag somnar ifrån ljusen och hela huset brinner upp gjorde att mörkret lockade lite.

Har varit hos min vän Proppen ikväll, hon är bra den damen. Påminner mig om varför jag vårdar mina vänner så ömt jag kan. Tror fler skulle behöva en fusklapp med instruktioner om hur man är en vän, hör lite rykten om att stan har fått vår-rus och att förhållanden rasar och vänskaper krossas både här och där.

Ray LaMontagne har rullat ett bra tag nu. Tröttnar inte på hans underbara röst. Jag har hittat en ny favorit också; "Hold You In My Arms".

Lite sugen att ringa till fröken Eskilstuna nu. Har nämligen fastnat i mitt spelberoende från förra året, spindelharpan. Jag har alltid varit kass på dataspel men på Voltrona så spelade vi spindelharpan tills vi blev blå ungefär. Vann ett par gånger, till skillnad från nu. Är på gränsen att kasta datorn i väggen, har dock för mig att ynglet kom på ett sätt att fuska. Mitt minne kommer tyvärr inte ihåg hur. Om jag orkar hämta telefon så ska jag ringa...


Godnatt.

Ännu en morgon med Eros, han är så mycket bättre på morgonarna än resten av dagen. Det kommer nog bli att nöta sönder låtarna innan det är dags att packa väskan och fara neråt om några veckor. Häromkvällen ringde min mobil och det stod Cucina, kul och höra rösterna av förra årets vapendragare. Ännu roligare att ses igen snart, spumante för hela slanten.

Mina kära kusiner är i Karibien och paddlar kajak. Sämre kan man ha det. Ser dock fram emot att plaska runt i kajak vid Kungsholmen med två proffs som instruktörer sen!

På tisdag ska jag ta tag i något som blivit ett problem. Skönt att måndag är en röd dag...


Förresten så är jag fortfarande upprörd över tanten från i onsdags. Jävla kärring.


Om några timmar ska jag och Kossan rulla iväg mot Falun. Måla oss röda i ansiktet och heja heja heja. Eller typ i alla fall.

Timotejvägen känns väldigt bra just nu med syster under taket. It's okay!

Nu ska Eros få vila och Kings of Leon ta över. En dusch väntar mig och laxlunch med familjen innan vi åker. Hackigt inlägg detta här, ja men så får det bli ibland när räkneverket hackar även det.

Peace.

Jag tycker oftast om uppfinningar, innovativa idéer som bryter tankemönster och skapar nya vägar att gå. Det är fint, det är utmanande och oftast något jag hurrar för. Det finns dock en sak som jag är bitter över att den blev ifrånsprungen av modern teknologi och high fi low carb blueray jadajadajada. Nämligen videon, VHSen, en vanlig filmvisare med tillhörande jättelika dosa.

Det var så simpelt. Tryck en kanal och tryck rec. Sen kunde man med gott samvete cykla hemifrån för att vid ett senare tillfälle avnjuta missade livsviktiga tv-serier. Med lite teknik gick det även att programmera, knappa in vad man vela banda och hoppas på det bästa. Detta steg var dock alltid lite avancerat och ibland så kom man hem och fann man ett band fyllt med Mitt I Naturen istället för Rederiet. Inte coolt men lärande...

Nu har något smartskaft kommit på att tv inte ska vara något lätt och roligt, det ska vara sladdar, boxar, dvd, hål i väggen och miljoner kanaler. Min video funkar inte längre, vilket i sin tur gör att jag inte kan banda Cityakuten som leder till djup måndagsdepression.

Jag vill ta ett steg tillbaka. Ett tillräckligt långt steg för att VHS ska funka och underlätta livet.

Ganska precis nu så kanske min kära vän MaryBee skrålar för full hals i en lokal i en stad nära mig. Hon har valt en riktigt vacker sång, matchar henne själv skulle man ju kunna säga. Håller alla tummar för att dom där tre nissarna ser vad vi ser i henne.


Solen visar sin bästa sida idag, ska tvinga pappa att hjälpa mig släpa ut utemöblerna. Tror idag kan bli en dag då jag bockar av saker att göra på min vilo-lista.


Den här våren har vi bollat sånger fram och tillbaka. Både på gott och ont. Sen hände något för några veckor sen och vi har slutat bolla, inte bara sånger utan även ord. Förmodligen för det bästa, så min sista sång kanske får stanna hos mig. Något säger mig att om jag inte slänger igen datorn illa kvickt nu så kommer Duffys Hanging On Too Long snart ligga i din inbox...

Stammi bene signori.

Jag har rasat idag. Inte rasat omkull utan blivit rosenrasande arg. En ilska jag byggt upp under den senaste tiden. Så många gånger har jag lagt locket på och tänkt "jaja, framåt framåt", men idag var bägaren fylld, måttet rågat och tålamodet slut.

Vad är det med folk som inte kan promenera? Ja menar, sätta ena foten framför den andra och röra sig i någorlunda takt. Hur svårt kan det vara? Tillräckligt svårt för att stora delar av människorna som rör sig på gatorna inte ska klara av det tydligen.

Jag är en promenerande människa, men jag är också en cyklande människa och det är när jag sitter upp på min röda stålhäst som alla idioter ger sig ut och promenerar. Under mina ganska så dagliga promenader har jag aldrig besvär med några tvåhjulingar. Dom håller sig på sin kant och jag på min. Önskescenariot vore ju att allt flyter lika smidigt när jag tar mig fram på min hoj. Men icke.

Det som fick mig att brista idag var när jag kommer på en lång och väldigt rak cykelväg och framför mig går en man. Mannen gick till höger och jag cyklade därför till vänster och det fanns gott om plats mellan oss. Ända fram tills att karljäveln hör mig komma rasslande i gruset, vänder på huvudet och får panik i blicken.

Med paniken följer steppandet. Höger, vänster, höger igen. Hela tiden med nacken i en konstig vinkel för att kolla var jag, den cyklande dåren är. Ju närmare jag kom desto fortare rörde sig benen okontrollerat i alla riktningar för att kulminera i något som liknande ett svanhopp en halv meter framför mig.

Eftersom jag egentligen är en snäll människa så offrar jag liv och välmående och sladdar med cykeln i någon form av Matrix-move och finner mig otäckt nära ett stort och hårt järnstaket. Allt detta bara för att denna man, denna meningslösa man, inte kan gå lugnt och stilla utan måste "lösa situationen" själv. Denna uppoffring skedde dock inte utan att en mycker arg harang ord lämnade min mun och spreds för vinden.

Det är inte bra av mig att skrika åt främmande människor, nej. Men när alternativet är att bryta båda benen och hamna i en trädgård på grund av taskiga psyken hos fotgängare då väljer jag att yla. Så de så.

Ni som känner er träffade i det här, well, nästa gång ni ser en cykel så använd för fan hjärnan och bete er inte som spasmiska versioner av RiverDance. Det är mycket väl så att mitt och mina cyklande vänners tålamod redan tagit slut. Och vad ni än gör, snälla människor, köp ingen cykel. Ni skulle bara sluta som dom i filmen här ändå så. Fortsätt gå, helst i skogen, annars mycket stilla och bara rakt fram. Deal?

Vaknade långt innan tuppen imorse, har legat med datorn på magen och skrotat runt på olika sidor. Hittade nåt halvroligt, eller ja, kanske inte alls kul men men. Ni kan ju prova själva...
http://www.najle.com/idaft/


Solen skiner utomhus, ska ta röda faran på äventyr idag. Hälsa på Soffe som äntligen kommit hem från Thailand. Kanske knäpper ett ying-yang-kort så ni får se hur snuskigt solbränd hon kommer vara, och hur groteskt vit jag är.

Igår umgicks jag med Jessica, hon hade en stor ( men tragisk!) godisskål. Visserligen hade hon ätit upp alla utan papper, själv åt jag en apelsin. Efter ett tag kliade det i alla mina godisnerver och valet stod mellan att ge upp mina principer och vråläta upp allt eller knata iväg till Ica Maxi och köpa en frukt. Vi gick. Även om min hjärna hade ett internt storbråk med sig själv när vi gick förbi godishyllorna så fanns känslan av "yes yes yes" när vi trippade hemåt med en banan i handen.

Linnea - Diabetes&co 1-0. Sjukt spännande match annars. Lite lång speltid bara...

Idag lyssnas det på Volbeat - I Only Wanna Be With You.

peace.