Om är ett ord jag egentligen inte tycker särskilt bra om. Fast just precis nu, den här måndag kvällen ensam under duntäcket så låter jag om vandra fritt i mitt huvud. Ett litet ord med stor makt som inte rör sig speciellt smidigt innanför mitt hårfäste. 

Tänk om mitt knä inte smällt sönder den där torsdagen på Träffen. Var hade jag varit då nu?

Om jag inte rest mig upp ur fåtöljen med fällen i och gått, hade jag fått se dina tårar då?

Vilka vägar hade jag tagit om jag hoppat över den där efterfesten som ledde till så mycket elände?

Om om om. Blir inte mycket klokare, snarare tvärtom. Ångest kommer krypande och försöker bita sig fast men det går inte. Jag vägrar. Det finns tillräckligt med ångest i världen ändå så. Min stackars generation är tatuerad med ångest och oro. Vi ska oroa oss för vad vi har och vad vi inte har, hur vi är och hur vi borde vara. Och skulle man vakna en dag och inte vara orolig över nåt då lär man ju verkligen ha nåt att oroa sig för.

Imorgon ska jag till sjukan och bli stucken lite grann. Oros. Ja, annat vore väl konstigt.

Fjärde sockerfria veckan nu, går mig själv på nerverna men någonstans långt inuti så blir jag bättre för varje dag. Det är positivt, ska googla alternativa saker att tugga på. Är för le på apelsiner och vitkål nu...

Om jag inte sover nu kommer jag vara jättetrött imorgon. Om jag är vaken en stund till kanske jag hittar mod att ringa det där telefonsamtalet jag funderat på. Om jag inte slutar tänka på om så börjar jag oroa mig. Life is sweet.