En kväll satt jag med en av mina närmaste och filosofierade över livet. En och två flaskor vin slank ner medan vi löste all världens men kanske mest våra egna problem. Ett av ämnen vi avhandlade var hur-blir-man-kär. Min teori har alltid varit att kärlek slår ner likt en lycklig bomb, briserar och dränker ens omgivning av underbara känslor, men någon hade dykt upp och ruckat på mina tankar och idéer.

Jag skakade, kände efter och rörde mig planlöst i ett ovisst land. Samtidigt som en del av mig spjärnade emot följde andra delar med i det sköna skumflöde som rullade. Mjukt, härligt skum. Tråkigt i längden, ja. Men för stunden det som behövdes för ärr och blåmärken.

Tids nog stannar även den största jordbävning av. En ruckning tar stopp av mindre än tidens gilla gång. Där är jag nu. Det har stannat upp och nu står jag i dammet och lugnet efter stormen. Försöker hitta nånstans att sätta fötterna utan att trampa på någon eller skära mig på skrävor.

Hur beter man sig egentligen för att lämna någon man aldrig haft? Aldrig kanske ens haft chansen att få? Hur mycket jag än vill begära att få en vänstämpel så vågar jag inte uttala orden. Det vore som att ta på sig den stora ego-tröjan och den vill jag verkligen inte ha.

Snacka om att sätta sig i rävsaxen när man försöker tvinga blodpumpen att känna något.

Just nu känns det som om två versioner av mig står mitt emot varandra och den ena ylar för full hals en gammal Mauro-dänga för den andra. Som sagt, det kan var svårt att förstå mig ibland eftersom jag knappt gör det själv.

Jag kan inte ljuga för dig, du känner mig alltför väl
Om du ser mig i ögonen så säger dom
att vi kan bara vara dom vi är
så ge mig inga skäl, för vad vi än kallar det
så är det bara ett långsamt farväl