Jag har rasat idag. Inte rasat omkull utan blivit rosenrasande arg. En ilska jag byggt upp under den senaste tiden. Så många gånger har jag lagt locket på och tänkt "jaja, framåt framåt", men idag var bägaren fylld, måttet rågat och tålamodet slut.

Vad är det med folk som inte kan promenera? Ja menar, sätta ena foten framför den andra och röra sig i någorlunda takt. Hur svårt kan det vara? Tillräckligt svårt för att stora delar av människorna som rör sig på gatorna inte ska klara av det tydligen.

Jag är en promenerande människa, men jag är också en cyklande människa och det är när jag sitter upp på min röda stålhäst som alla idioter ger sig ut och promenerar. Under mina ganska så dagliga promenader har jag aldrig besvär med några tvåhjulingar. Dom håller sig på sin kant och jag på min. Önskescenariot vore ju att allt flyter lika smidigt när jag tar mig fram på min hoj. Men icke.

Det som fick mig att brista idag var när jag kommer på en lång och väldigt rak cykelväg och framför mig går en man. Mannen gick till höger och jag cyklade därför till vänster och det fanns gott om plats mellan oss. Ända fram tills att karljäveln hör mig komma rasslande i gruset, vänder på huvudet och får panik i blicken.

Med paniken följer steppandet. Höger, vänster, höger igen. Hela tiden med nacken i en konstig vinkel för att kolla var jag, den cyklande dåren är. Ju närmare jag kom desto fortare rörde sig benen okontrollerat i alla riktningar för att kulminera i något som liknande ett svanhopp en halv meter framför mig.

Eftersom jag egentligen är en snäll människa så offrar jag liv och välmående och sladdar med cykeln i någon form av Matrix-move och finner mig otäckt nära ett stort och hårt järnstaket. Allt detta bara för att denna man, denna meningslösa man, inte kan gå lugnt och stilla utan måste "lösa situationen" själv. Denna uppoffring skedde dock inte utan att en mycker arg harang ord lämnade min mun och spreds för vinden.

Det är inte bra av mig att skrika åt främmande människor, nej. Men när alternativet är att bryta båda benen och hamna i en trädgård på grund av taskiga psyken hos fotgängare då väljer jag att yla. Så de så.

Ni som känner er träffade i det här, well, nästa gång ni ser en cykel så använd för fan hjärnan och bete er inte som spasmiska versioner av RiverDance. Det är mycket väl så att mitt och mina cyklande vänners tålamod redan tagit slut. Och vad ni än gör, snälla människor, köp ingen cykel. Ni skulle bara sluta som dom i filmen här ändå så. Fortsätt gå, helst i skogen, annars mycket stilla och bara rakt fram. Deal?