ER
Funderar på att lägga ner en sådär sju tusen kronor på att köpa varenda en av Cityakuten boxarna och sen ha maraton med mig själv nu när jag är arbetsfri, hm, arbetslös kanske man säger...
Kom ihåg att det viktigaste av allt är kärleken.
We dont celebrate sundays anymore..
Ikväll kommer det ett gäng vackra madamer hit som jag ska försöka imponera på med min matlagning. Kan bli tufft. Är ju söndag kväll och dom flesta kommer ha någon form av aktivitetssysselsättning imorgon så att tanka folk fulla med rödtjut och sen servera krubb är ingen idé.
Väldigt många frågetecken om framtiden. Ghana väntar ju tydligen på mig men jag vet inte längre om det är det som är meningen. Australien lockar stort, men Kilroy vill ju tydligen inte släppa iväg mig eftersom dom aldrig återkommer. Har lovat mig själv, och alla andra nyfikna småjävlar, att efter nyår ska det nystas i garntrasslet. Först ska jag bara rulla runt i snön i Norrland ett tag.
Jag måste ge tillbaka en nyckel. Men den vill liksom inte knipsas av från min knippa. Ringen verkar hopsvetsad på nåt mystiskt sett. Det känns så brutalt att ta fram hammaren och banka loss den, kanske den aldrig mer funkar i låset då. Fast jag kanske hela tiden bara haft extranyckeln?
Det är dags. Jag vet. Jag har fått mycket extratid. Tid som inte varit min. Men ändå. Plötsligt står jag mitt i vindfånget. Nyckeln bränner i min hand och jag hänger den på dörren, att se dig i ögonen skulle svida för mycket.
Du, jag och Ray
Njut. Kan ni inte känna det underbara, vackra i det här så är jag ledsen. Men när timmar flyger förbi medan man byter ord med varann och man ler i oändligheten. Då kan det inte bli dåligt hur fel det än går.
well, let me tell you what exactly is on my mind...
Jul-hits.
När gröten är borta, ingen har satt mandeln i halsen i år och chokladtomtar har bytt ägare och vissa paket smygöppnats så styrs färden mot Kungsgården. Ljus för mormor och morfar, dom som borde fått sitta med vid bordet längre. Mitt knä får frispel och resulterar i en ofrivillig variant av snöänglar. inte ens på julafton kan dom låta bli att påminna mig att jag måste måste måste göra något i träningsväg.
Så rullade dagen på likt en lavin där man gör bäst att rulla med.
Vi hade en ny regel. Den skulle göra det smått hysteriska inslaget på julafton, den 3timmar långa paketöppningen, något mindre. Men något gick fel. Nånstans bröt någon, några eller alla mot reglerna och helt plötsligt hade vi fler julklappar än nånsin. Tomten (eller var det skäggiga damen?!) kom och snart satt vi där i en salig röra av inslagningspapper, snöre, oöppnade och öppnade paket. Julgodiset tog slut. Dörrar öppnades för att matta den bastueffekt som tio vuxna uppspelta som femåringar alstrar.
När julafton gått över i juldag och jag fått avsluta vårt paketinferno med mina paket från Vi-skogen, den nya tradition som jag hoppas många fler får upp ögonen för. Det med att ge en bit av sig själv till någon eller något som inte säger tack, något som inte kräver tjusigt papper eller krullat snöre. Inte heller behöver det kosta massor eller vara det senate. Kom ihåg det här istället. Man har aldrig så lite så man inte kan dela med andra.
En liten charmig detalj med julfirande i Lassas Vegas är önskelistor. Skriver man något där, så kan man ge sig katten på att det blir uppfyllt. Med råge. Något som får titeln årest julklapp. Ett år fick min käre far fem underställ, i år blev min syster stolt ägare till tio te-silar. Härliga jul.
Men pang tjong så är julafton slut, tappra själar går på julotta och andra sover. Juldagen består i att göra ett nytt hål i skärpet efter matintag som skulle ge Anna Skipper en dödlig hjärnblödning på fläcken. Men det ska snart slås nya rekord när det bär av mot juldagsparty. På juldagen lyder regeln "Allt går ner".
Jag och syster avslutade kvällen med att inatt värma upp inför körslaget. Våra föräldrar uppskattade inte den vackra julbiten "Julen är här" klockan två med en kör grundad på diverse promille. Mycket konstigt.
Nu är annandagen nästan slut. Imorgon är en annan dag. Det blev en lång text idag. Har skrivit en ännu längre på ett annat ämne men den är bara för två ögon och dom ögonen är trötta nu.
- You broke my heart. Sant så.
Ja, jag ska sluta skriva. Först så ska jag tillägna en låt till dig. Du som borde ha din ryggrad här mot mina lakan.
Ray Lamontagne - You should belong to me....
Brunt projekt.
Welcome to gingerbreadhouse heaven. Det kallas Timotej 13, Lassas Vegas.
Juljävel
Nu låter nog rubriken hård, men det kommer en förklaring. Jag älskar julen. Ja, det gör jag faktiskt. Jag älskar när julbordet står framdukat, när Bengt Feldreich sjungit sista tonen och man sitter i en hög med julklappspapper och äter julgodis. Det fullständigt onödiga nattfikat när den sista lilla klappen är öppnad, då både en två och tre knappar i byxorna knäpps upp. Jag tycker så mycket om när man väl är där, när det är eftermiddag den 24 och man ätit upp luftisken och myser i väntan på den röde mannen.
Igår fick jag dock ett beskt smakprov på den ack så otrevliga nightmare before christmas. Julshopping i Valbo Köpcentrum. Första ronden går på parkeringen där bilarna snurrar likt ett päron till farsa i rondellen. Det tutas, hyttas och svärs när man för fjärde gången förlorar chicken racet om den perfekta platsen mot någon pensionär som kunnat julhandla hela året men som på rent jävelskap väntar till sista veckan när alla andra stressade människor gör sina inköp.
När man väl tvingat en risig Mazda ut i skogen och kört bort hälsenorna på kvinnan som var i vägen för Platsen med stort P, då kommer man till nästa level; innanför portarna. Där låder djungelns lag. De med kundvagn är farligast, de verkar tro att det är herren på täppan som pågår. Det blir en sport att knuffa folk in på DM Mode med våld. Helst en vagn fullpackad med verktyg från Järnia och nyköpta uppslagsverk så effekten blir som störst.
Näst efter kundvagnschaufförerna kommer föräldrar med barnvagnar. De kör zickzack i vild förtvivlan efter sina telningar som rymt all världens väg. Det finns ingen som kan med lugn inom sig småkika i skyltfönstren under sitt strosande. För plötsligt står dom där, barnen. Mitt framför benen på en och när man i panik försöker parera med ett utseende ungefär som gummimannens-wannabe, då rycker trötta mamman eller arga pappan tag i ungen och delar ut mordiska blickar till den som för en sekund glömde bort att bevaka alla lilleputtmänniskor på vift.
De som varken har kundvagn eller barnvag ser till att handla i en affär där man får fina papperspåsar med hårda kanter som man med rätt pendel kan slå på vaden på alla som försöker passera deras snigeltaktiga rörelse framåt mitt i gå-gatan. Ibland bildas inferno när påsmänniskorna träffar likasinnade och bildar hög. Att försöka smita förbi en grupp påsbeväpnade människor som bestämt sig för att utbyta hälsningsfraser är lika lätt som att bestiga Kebenekaise med en pulka fastsatt på fötterna.
Allt detta sker med ett apatiskt uttryck och svettpärlor i luggen. Var är julstämningen? Vart är tankarna på Jesusbarnet i höet? Vart är julsånger, ho ho ho och vitt skägg? Butikernas lätt psykedeliskt moderna julpynt gör sitt bästa för att spä på den hatiska jul-stämning som infinner sig bland alla dessa människor i jakt på den perferka klappen.
Av ganska förklariga skäl så är racet ut från parkeringen än värre än vid ankomst. Nu ska det jävlar i mig hem och vara juliga. Ilskna män packåsnestatus vrålgasar sina gamla volvo-bilar och kör demonstrativt fem meter framåt i full fart så stackars tanter med hål i plånböckerna får springa för sitt liv med ena benet inne i bilen. Det som står i vägen nu, dött eller levande, kommer oundvikligen att flytta på sig på ett sätt eller ett annat.
Något i mig säger att dessa människor inte åker hem och kokar knäck och lever lyckliga i alla sina juldagar. Det troligaste är nog att något liknande det här sker....
God Jul på er hörrni, i Lassas Vegas ska vi nu bygga pepparkakshus. Kom ihåg att le ibland och inte bara vara le...
Peace /L.
Give hope, give life.
En människa kan inte hjälpa alla. Men alla kan hjälpa någon.
Natt med Bonnie.
01.48
Jag tittar på min stjärnhimmel. Bonnie Tyler sjunger för mig. Hest, raspigt, underbart. Mina tankar går rundvandring i min för tillfället korvstoppade hjärna. En del skriker sova. En annan vill läsa en bok. En tredje vill ta upp mobilen och ringa. Prata bort några timmar. Men det är sent. Ja. Eller för tidigt. Beror på vem man är.
Nej, vi är inte drömmare båda två. Tyvärr.
2009 rock n roll
Jag har börjat styra upp mitt 2009. Året då jag ska ta tag i pluggandet och äntligen "bli något". Året då jag ska bli vältränad, en gymspännis och motionsspårfreak. Året då jag ska dricka mer vatten än vin. Året då jag ska göra en insats. Året då jag tog fler steg framåt än bakåt. Det är planen.
Snön har smält bort, julstämningen rymt genom ventilen och julskinkan jag gjorde är slut. Lyssnar på Band Aid men inte ens dom kan övertala mig att slå in julklappar och julstäda. Eller det skulle kunna benämnas katastrofröja just nu. Mitt rum ser inte ut som det brukar. Eller är det det gör? Jag blir lite rädd. Ska ladda lite till och sen göra en stor insats för att fixa allt.
Min julstämning som rymt. Come back come back and haunt me...
Bounce
Blir så imponerad av att titta. Helt enormt vad duktiga dom är. Speciellt när man utgår från sig själv och sina träben som knappt kan stampa i takten till Seven Nation Army liksom...
Ny show gör dom nästa år, på Orion. Caution. Kan bli nåt att se det. Jo men det lär det nog bli.
Idag har jag sagt hejdå till Peggy som åker till Branäs. Upp för trappen, jag svänger hon tar en till trappa. Hejdå skriks ut och sen kommer vi på att det kanske tar ett tag till vi ses nu. Vända om, börja om och hejdå igen. Men nåt säger mig att jag kommer sätta mig i Ragge en dag och rulla bort till den dära skidanläggningen. Det är dags att åka lite bräda nu.
Rullar en riktigt skön skiva i mina högtalare nu, Jonna Lees 10 pieces, 10 bruices. Riktigt cool dam även.
Dags att göra några Bounce-moves och röra på sig... Ciao tutti belle e brutti.
Mina bilder
Försöker rensa upp på mitt minneskort efter en helg i 220 knyck. Om jag varit mindre stressad och förvirrad i fredags när det var dags att åka kanske jag hade haft ett kamera-minneskort att rensa också, nu får ni nöja er med mitt eget högst personliga.
Mina bilder i huvudet ackompanjeras ju av mina röster i huvudet som stundtals agerar berättarröst och stundtals ylar i högan sky över vad dom ser. Ni får ju tyvärr inte äran att höra vad mina röster säger, det är ju rätt exklusivt för mig. Men jag är rätt säker på att ni är normalskadade människor med egna röster i huvudena.
Oj nu tappa jag tråden igen. Skulle ju berätta om min helg.
Fredag och snömoddig bilresa med Soffe, Janet och Anna till Stockholm. Snabba ryck mot underjordståget och möta upp Denise. Hej hej och hejdå och hej Midsommarkransen och Malins nya lägenhet. Tempot skruvas upp och snart springer vi in på Kungliga operan. Nötknäpparen, champagne och Guldfoajen flög förbi och vi avslutade kvällen på Dell'Attore, kan var en av de bästa och trevligaste italienska krogarna i det här landet.
Seg lördagsmorgon, ligga kvar och dra sig tills att hungern driver upp en. Brunch på Ett Skafferi och sedan ett nio-låtars-besök på IKEA Kungens kurva. 150 kg nyköpta möber och fyra timmars byggande. Sammanlagt noll bråk men två slagna hjältar. Lite rött, lite mousserande och lite thai-mat fick liv i liken och snart stod vi på Berns. Timbuktu och Damn stod för underhållningen och det var intensiva timmar med dans dans dans.
Sen nån gång sent mellan lördag och söndag dyker helgens svenske hjälte upp. Blåslagen och speedad, med Totta som idol pratar han bort väntan och en tågresa med oss. Jag påpekar diskret att hans tabletter kanske gjort så han behöver lite clear eyes. Nej nej säger han och sprutar nässpray i båda ögonen. Herregud. Hoppas Nettan tog hand om han sen...
Idag har jag besökt Denise i Sumpan, druckit väldigt mycket saft och ätit köpe lussekatter. Skvallrat lite men mest pratat gamla tider. En trasig telefon, ett dött Comhem och en upprörd kusin med bil och sen var det dags för julstämning a la Razzia Records. Oh no its christmas var en skön avslutning på kultur-chocken den här helgen.
Jag har haft det bra. Men nu är det slut på ord för tillfället. Godnatt.
Off I go.
Det ska bli skönt att åka på kul-tur-resa. Rastlösheten som jag trodde skulle hålla sig borta åtminstone fram till nyår eller jul i alla fall, den äter upp mig inifrån. Jag har egentligen tusen saker att göra men oftast sitter jag bara och skriver. Visserligen är det skönt att skriva igen, har inte kunna skriva på länge länge. Men nu är det som om orden slåss för att komma ut ur mig.
Sitter och sneglar på resor hit och dit, bokar alldeles för många konsertbiljetter och flyr från tvätthögar och ostädade utrymmen som en katt gör vatten. Bestämmer mig varje kväll för att imorgon, imorgon då ska jag ta tag i allting. Men sen så finns det alltid någon som vill äta lunch eller strosa en sväng bredvid varann och bara prata, och då väljer jag bort ta-tag-i-tagandet för skratt och glädje.
Men när jag kommer hem. Då jävlar. Då ska det börjas träna, köpas alla julklappar, städas och fixas. Jajamän. Fast dit är det långt men tanken är god.
Jag har blivit rätt bra på att ge bort låtar. Både på gott och ont. Jag tror liksom att människor ska förstå hur jag tänker även om det är luddigt, långsökt och ibland helt ovdikommande. Kanske blir det bättre att göra en spellista här och sen inte sitta och våndas över att man lämpat över en crybaby-sång på någon som sen aldrig nånsin mer hör av sig.
Pink - Glitter In The Air. Till dig som kan känna.
Frida Hövenen - Why Do You Love Me So Much. Till dig som är för bra.
Josh Radin - Only You. Bara för dig.
Lisa Miskovsky - Another Shape Of My Heart. För att det är så enkelt att älska.
Lykke Li - Everybody But Me. För mig.
Nu borde det vara dags för lunch och sen åka.
Ta hand om er där ute, kom ihåg att en människa kan inte hjälpa alla men alla kan hjälpa någon...
Con tanta amore /L
Sönderanalyserat.
Va fan. Det viktigaste är att man är ärlig mot sig själv. Det är jag. Och mot andra nu. Jag står för det jag gör, det jag gjort och hoppas att dom saker som kommer hända framåt i tiden fortsätter vara mina saker. För när man börjar göra saker som inte är sina, då är man ute på djupt vatten.
Dags att åka och jobba snart. Sköt om er.
Fan fan fan
Ni vet känslan när man gör illa sig så där att det gör överjävligt förbannat ont men det syns inte och man förblöder inte så ingen tycker egentligen synd om en. Sparka tån i tröskeln, slå kärringknölen i ett utstående hörn, svänga för snävt och tillfälligt möblera om ansiktet mot en vägg, hoppa till och bita sig i tungan eller ta i något man egentligen vet är varmt och sen få blackout och inte släppa taget. Såna gånger är det helt okej att vara självömkande och liten tycker jag. Så de så.
Ja. Jag har först dragit tån i översta trappsteget och sen klämt en mycket liten men väldigt känslofull bit av mitt lårfläsk mellan sänggaveln och madrassen. Aj. Jävlar förbannade skit-aj. Min lilla mamma ligger dock och sover så jag skriker inte och härjar utan exploderar inuti och morrar tyst för mig själv. Tack materiella ting som går in för att skada mig. Tack.
Njuter fortfarande stort av att dela huset med andra tvåbenta varelser. Lagar mat och fikar och bara sitter framför tvn som man inte gör när man är själv för det skulle mest kännas tragiskt. Men tillsammans är man mindre ensam...
Har fått en sån här känsla att jag inte trivs med en viss sak just nu. Hua.
Hittade ett brev idag där det stod att jag borde kontakta arbetsförmedlingen snarast. Alltså snarast är ett skumt ord det förresten, det känns lite som ett hot. Liksom, om du inte kommer till arbetsförmedlingen och sitter där i tre timmar och ändå aldrig får nåt jobb så kommer vi och lägger en snara om halsen på dig och släpar dig runt stan som avskräckande exempel till andra lata arbetsvägrande människor. Typ.
Jag ska gå till det ljusblå huset imorgon. Det känns tryggast.
Mina ögon börjar korsa sig framför nosen. Konstigt med tanke på att optikern hävdar att mina ögon snarare skulle kunna korsas i nacken än nån annanstans. Stridped googles here we go....
Sov gott där ute. Hoppas ni har nån att krypa tätt intill...
Välkommen hem
Mina kära päron, mor och far, Ewa och Kent, har kommit hem! Som jag har längtat och väntat och längtat. Negerbruna och med väskorna fyllda med uppsydda kläder, presenter och blommor skramlade dom in här på Timotej före lunch. Därmed är min väntan över och min heltidstjänst som hus-och-djur-skötare är också över. Känslan att ha dom nära sig igen är en sån där varm och skön och bara underbar en.
Min närmaste tid kommer alltså delas mellan mina vapendragare på byn och mina förmyndare i Lassas Vegas. Jag längtar efter långa promenader med mamma och förhoppningsvis kunna hålla sams med pappa fram till jul i alla fall. Vi ska pröva vår samarbetsförmåga redan imorgon när Ragge behöver få på spikdäcken så vi kan slira runt på vägarna lagligt igen. Kanske tur att pappa jobbar eftermiddag...
Utgång i Sandviken igår, för första gången på hundra år (förlåt Erik att jag skriver hundra fast jag menar ett). Helt okej även om jag inte längre känner mig som en del av krogeliten i den här staden. Eller elit är ett dåligt ord, där har jag aldrig varit, snarare en del av inredningen. Dansade sista långsamma smöriga dansen med brorsan till någon som jag träffade förut, mest för att om U-C säger att man inte nekar någon ens om dom har träben och foppa-tofflor...
Jag tror att jag känner mig lite som den här sången. Typ.
Nu ska vi spela kort. Tack.
Jag ger upp
Varför nu detta undrar ni. Linnea som alltid skrattar och skämtar och lever. Som nyss varit borta i härliga Italien och som äntligen ska få hem sina kära päron från Thai. Vad har hon som gör att livet blir så besvärligt?
Jo tack. Jag har en katt som heter Zlatan. Eller en katt, han skulle kunna gå under benämningen monster. Odåga. Pälsmössa. Kärt barn har många namn, okärt ännu fler. Jag har, i en veckas tid, lekt hobbyveterinär och tvingat i han medicin, gjort rent sår och fjäskat med gourmet-kattmat för att hålla stämningen uppe. Tror ni det räcker?
NEJ.
Inte nog med att han går ut, första dagen på hemmaplan igen, och skaffar sig ytterligare sår över öronen och i öronen. Det gjorde mitt veterinärskap ännu större och krångligare eftersom man inte direkt kan ösa saltlösning i öronen på honom. Så imorse vaknar jag intet ont anande och hör hur han jamar utanför dörren. Öppnar och möts av något blodigt. Detta blodiga stryker sig mot mitt ben och vill ha mat.
Hur kan en katt vara i så många slagsmål? Nu tänker ni att "det ser ju inte så farligt ut på bilden". Men ack så fel ni har. Tänk er själva hur näsblod flödar när man får en smäll. Det är inte mycket mindre för katter. Så lagom tills pälsen börjar växa ut ovanför ögat så får jag börja om med bomullstussar, rengöring och elände.
BLIR GALEN.
Nattprojekt.
För en liten stund sen gick han hem, han med stort H. Han som skulle knäcka mig om han försvann. Han som dyker upp när man vinglar hem på cykeln över isiga gator. Skjorta, slips och finskor är inte vardag men det finns ju inte så många dagar i mitt liv som kan gå under vardag. En lussekatt och sova i soffan och ett av mina projekt som nyss blev klart. Nu har han åkt igen och jag tänker som alltid vad lycklig jag är som har honom.
Internet har varit rackigt i två dagar. Eftersom jag är lika teknisk som Nalle Puh så ringde jag idag Telia. Fick köplats 36 och väntade som ett barn på julaftons förmiddag. När det äntligen blev min tur dissade kvinnan i luren mig för att jag inte satt med alla papper i handen. Fick ny köplats och till slut lite hjälp, kände mig verkligen korkad när Telia-kvinnan använde ett tonläge som jag kände igen som det jag använde för att förklara inlines för morfar. Allt inom mig ville skrika "Men säg rullskridskor så fattar jag". Typ.
Det luktar jul i huset. Lyssnar på Band Aid med "Do they know its christmas". Det är fortfarande lite vitt ute även om någon form av regn faller. På söndag tänder vi andra ljuset och den här gången så är vi fyra. Tack.
Klockan har hunnit rulla förbi två. Det är 18 timmar sen jag knackade på utanför Jessicas dörr och vi trotsade polarkölden för lite motion. Det är dags att lägga huvudet på kudden och drömma om en värld där allt är lite lättare och där kärlek kommer som på ett brev på posten. Och då inte som en brevbomb som rör upp himmel och jord...
It's only half past the point of no return...
Morgon.
Igår kväll var jag tröttare än på länge, somnade snabbt och drömde inte om stulna cykelstyren eller något annat tok. Drömde nog ingenting. Men när man drömmer så mycket på dagarna kanske det inte finns några drömmar kvar till nätterna?
Jag ligger kvar under täcket och låter Espen Lind och hans gitarrkamrater fylla mitt stora hus med toner. Mitt stora tomma hus. Om dom inte kommer hem snart blir jag tokig.
Stay on these roads
We shall meet, I know
Stay on...my love
We shall meet, I know
I know
Levande väckarklocka
Någonstans runt klockan fem hade äntligen John Blund tid att komma, med sitt färgglada paraply. Eller var det det svarta? Nej. Jag är ju snäll.
Det finns väl inget mysigare än att vakna tätt intill någon man tycker om?!
Jo. Om denna någon biter hårt i armen och har fyra ben istället för två. Och päls. Lägg till okontrollerat dregglande så har ni min väckarklocka även kallad kattjävel imorse. Mysigt värre.
Jag vill att mina föräldrar ska få komma hem nu. Nu nu nu. Jag vill inte ha dom på andra sidan jorden. Inte sitta själv vid stora köksbordet och apatiskt titta ut på regnet. Jag vill ha dom här.
Dags att börja fylla dagen med saker. Först ska jag och överste L äta lunch på vårt stamställe, kanske även dricka en kaffe med Kerre på hennes jobb, sen kommer Ockelbos stolthet hit och fikar för att runda av kvällen med kvinnorna Hägglund på middag. Låter som en fullträff.
Dagens sång som rullar är Leona Lewis - First Time I Ever Saw Your Face
