Ni vet känslan när man gör illa sig så där att det gör överjävligt förbannat ont men det syns inte och man förblöder inte så ingen tycker egentligen synd om en. Sparka tån i tröskeln, slå kärringknölen i ett utstående hörn, svänga för snävt och tillfälligt möblera om ansiktet mot en vägg, hoppa till och bita sig i tungan eller ta i något man egentligen vet är varmt och sen få blackout och inte släppa taget. Såna gånger är det helt okej att vara självömkande och liten tycker jag. Så de så.

Ja. Jag har först dragit tån i översta trappsteget och sen klämt en mycket liten men väldigt känslofull bit av mitt lårfläsk mellan sänggaveln och madrassen. Aj. Jävlar förbannade skit-aj. Min lilla mamma ligger dock och sover så jag skriker inte och härjar utan exploderar inuti och morrar tyst för mig själv. Tack materiella ting som går in för att skada mig. Tack.

Njuter fortfarande stort av att dela huset med andra tvåbenta varelser. Lagar mat och fikar och bara sitter framför tvn som man inte gör när man är själv för det skulle mest kännas tragiskt. Men tillsammans är man mindre ensam...


Har fått en sån här känsla att jag inte trivs med en viss sak just nu. Hua.

Hittade ett brev idag där det stod att jag borde kontakta arbetsförmedlingen snarast. Alltså snarast är ett skumt ord det förresten, det känns lite som ett hot. Liksom, om du inte kommer till arbetsförmedlingen och sitter där i tre timmar och ändå aldrig får nåt jobb så kommer vi och lägger en snara om halsen på dig och släpar dig runt stan som avskräckande exempel till andra lata arbetsvägrande människor. Typ.

Jag ska gå till det ljusblå huset imorgon. Det känns tryggast.

Mina ögon börjar korsa sig framför nosen. Konstigt med tanke på att optikern hävdar att mina ögon snarare skulle kunna korsas i nacken än nån annanstans. Stridped googles here we go....

Sov gott där ute. Hoppas ni har nån att krypa tätt intill...