Nu låter nog rubriken hård, men det kommer en förklaring. Jag älskar julen. Ja, det gör jag faktiskt. Jag älskar när julbordet står framdukat, när Bengt Feldreich sjungit sista tonen och man sitter i en hög med julklappspapper och äter julgodis. Det fullständigt onödiga nattfikat när den sista lilla klappen är öppnad, då både en två och tre knappar i byxorna knäpps upp. Jag tycker så mycket om när man väl är där, när det är eftermiddag den 24 och man ätit upp luftisken och myser i väntan på den röde mannen.

Igår fick jag dock ett beskt smakprov på den ack så otrevliga nightmare before christmas. Julshopping i Valbo Köpcentrum. Första ronden går på parkeringen där bilarna snurrar likt ett päron till farsa i rondellen. Det tutas, hyttas och svärs när man för fjärde gången förlorar chicken racet om den perfekta platsen mot någon pensionär som kunnat julhandla hela året men som på rent jävelskap väntar till sista veckan när alla andra stressade människor gör sina inköp.

När man väl tvingat en risig Mazda ut i skogen och kört bort hälsenorna på kvinnan som var i vägen för Platsen med stort P, då kommer man till nästa level; innanför portarna. Där låder djungelns lag. De med kundvagn är farligast, de verkar tro att det är herren på täppan som pågår. Det blir en sport att knuffa folk in på DM Mode med våld. Helst en vagn fullpackad med verktyg från Järnia och nyköpta uppslagsverk så effekten blir som störst.

Näst efter kundvagnschaufförerna kommer föräldrar med barnvagnar. De kör zickzack i vild förtvivlan efter sina telningar som rymt all världens väg. Det finns ingen som kan med lugn inom sig småkika i skyltfönstren under sitt strosande. För plötsligt står dom där, barnen. Mitt framför benen på en och när man i panik försöker parera med ett utseende ungefär som gummimannens-wannabe, då rycker trötta mamman eller arga pappan tag i ungen och delar ut mordiska blickar till den som för en sekund glömde bort att bevaka alla lilleputtmänniskor på vift.

De som varken har kundvagn eller barnvag ser till att handla i en affär där man får fina papperspåsar med hårda kanter som man med rätt pendel kan slå på vaden på alla som försöker passera deras snigeltaktiga rörelse framåt mitt i gå-gatan. Ibland bildas inferno när påsmänniskorna träffar likasinnade och bildar hög. Att försöka smita förbi en grupp påsbeväpnade människor som bestämt sig för att utbyta hälsningsfraser är lika lätt som att bestiga Kebenekaise med en pulka fastsatt på fötterna.

Allt detta sker med ett apatiskt uttryck och svettpärlor i luggen. Var är julstämningen? Vart är tankarna på Jesusbarnet i höet? Vart är julsånger, ho ho ho och vitt skägg? Butikernas lätt psykedeliskt moderna julpynt gör sitt bästa för att spä på den hatiska jul-stämning som infinner sig bland alla dessa människor i jakt på den perferka klappen.

Av ganska förklariga skäl så är racet ut från parkeringen än värre än vid ankomst. Nu ska det jävlar i mig hem och vara juliga. Ilskna män packåsnestatus vrålgasar sina gamla volvo-bilar och kör demonstrativt fem meter framåt i full fart så stackars tanter med hål i plånböckerna får springa för sitt liv med ena benet inne i bilen. Det som står i vägen nu, dött eller levande, kommer oundvikligen att flytta på sig på ett sätt eller ett annat.

Något i mig säger att dessa människor inte åker hem och kokar knäck och lever lyckliga i alla sina juldagar. Det troligaste är nog att något liknande det här sker....

God Jul på er hörrni, i Lassas Vegas ska vi nu bygga pepparkakshus. Kom ihåg att le ibland och inte bara vara le...

Peace /L.