Jag brukar kunna somna som en stock var som helst, inatt var dock ett undantag. Efter en fika med mina sköldbärare och nattligt samtal med hon som inte kunde sova så cyklade (yes indeed!) jag hem till tystnaden på Timotejvägen. Satte mig vid köksbordet och pratade med Zlatan, det blir mer av en monolog än en dialog men han brukar kurra i alla fall. Plötsligt kom tidningsbudet och tankarna vandrade in på att försöka sova. Lättare sagt än gjort.

Någonstans runt klockan fem hade äntligen John Blund tid att komma, med sitt färgglada paraply. Eller var det det svarta? Nej. Jag är ju snäll.

Det finns väl inget mysigare än att vakna tätt intill någon man tycker om?!

Jo. Om denna någon biter hårt i armen och har fyra ben istället för två. Och päls. Lägg till okontrollerat dregglande så har ni min väckarklocka även kallad kattjävel imorse. Mysigt värre.


Jag vill att mina föräldrar ska få komma hem nu. Nu nu nu. Jag vill inte ha dom på andra sidan jorden. Inte sitta själv vid stora köksbordet och apatiskt titta ut på regnet. Jag vill ha dom här.

Dags att börja fylla dagen med saker. Först ska jag och överste L äta lunch på vårt stamställe, kanske även dricka en kaffe med Kerre på hennes jobb, sen kommer Ockelbos stolthet hit och fikar för att runda av kvällen med kvinnorna Hägglund på middag. Låter som en fullträff.

Dagens sång som rullar är Leona Lewis - First Time I Ever Saw Your Face