Jag har gett upp. Kastat in handduken. Sagt upp mig. Lagt mig på sängen och gråtit. Tänkt tanken att gå i ide och låtsas att det är vinter året om. Ja så är det.

Varför nu detta undrar ni. Linnea som alltid skrattar och skämtar och lever. Som nyss varit borta i härliga Italien och som äntligen ska få hem sina kära päron från Thai. Vad har hon som gör att livet blir så besvärligt?

Jo tack. Jag har en katt som heter Zlatan. Eller en katt, han skulle kunna gå under benämningen monster. Odåga. Pälsmössa. Kärt barn har många namn, okärt ännu fler. Jag har, i en veckas tid, lekt hobbyveterinär och tvingat i han medicin, gjort rent sår och fjäskat med gourmet-kattmat för att hålla stämningen uppe. Tror ni det räcker?

NEJ.

Inte nog med att han går ut, första dagen på hemmaplan igen, och skaffar sig ytterligare sår över öronen och i öronen. Det gjorde mitt veterinärskap ännu större och krångligare eftersom man inte direkt kan ösa saltlösning i öronen på honom. Så imorse vaknar jag intet ont anande och hör hur han jamar utanför dörren. Öppnar och möts av något blodigt. Detta blodiga stryker sig mot mitt ben och vill ha mat.

Hur kan en katt vara i så många slagsmål? Nu tänker ni att "det ser ju inte så farligt ut på bilden". Men ack så fel ni har. Tänk er själva hur näsblod flödar när man får en smäll. Det är inte mycket mindre för katter. Så lagom tills pälsen börjar växa ut ovanför ögat så får jag börja om med bomullstussar, rengöring och elände.


BLIR GALEN. JAG HAR REDAN BLIVIT GALEN..