Mina kära päron, mor och far, Ewa och Kent, har kommit hem! Som jag har längtat och väntat och längtat. Negerbruna och med väskorna fyllda med uppsydda kläder, presenter och blommor skramlade dom in här på Timotej före lunch. Därmed är min väntan över och min heltidstjänst som hus-och-djur-skötare är också över. Känslan att ha dom nära sig igen är en sån där varm och skön och bara underbar en.

Min närmaste tid kommer alltså delas mellan mina vapendragare på byn och mina förmyndare i Lassas Vegas. Jag längtar efter långa promenader med mamma och förhoppningsvis kunna hålla sams med pappa fram till jul i alla fall. Vi ska pröva vår samarbetsförmåga redan imorgon när Ragge behöver få på spikdäcken så vi kan slira runt på vägarna lagligt igen. Kanske tur att pappa jobbar eftermiddag...

Utgång i Sandviken igår, för första gången på hundra år (förlåt Erik att jag skriver hundra fast jag menar ett). Helt okej även om jag inte längre känner mig som en del av krogeliten i den här staden. Eller elit är ett dåligt ord, där har jag aldrig varit, snarare en del av inredningen. Dansade sista långsamma smöriga dansen med brorsan till någon som jag träffade förut, mest för att om U-C säger att man inte nekar någon ens om dom har träben och foppa-tofflor...

Jag tror att jag känner mig lite som den här sången. Typ.

Nu ska vi spela kort. Tack.