Sov gott!

Igår kväll vankades det 50årsskiva i Bångs, UC fyllde gammtant och hela familjen var inbjudna. Jag spenderade dagen i Gävle med Caroline, kollade på när han jag är kontaktperson åt spelade fotbollscup. For hem i god tid och so far so good. Tanken var att göra mig klar en halv timme för avresa och sitta på altan och pysmysa lite grann. Jo men visst.

Duschschemat sprack men till slut var alla någorlunda fräscha. Pappa och Anna provade fler kläder än jag tog andetag och när vi nått tidpunkten för avresa var jag mitt uppe i en panikmålning av naglarna. Min käre far hann lyfta ut alla cyklarna på gatan och vråla ett antal gånger på oss övriga innan ytterdörren låstet från utsidan.

Vi är äntligen uppstilade i gå-bort-kläder, frisyrerna kammade och vi sitter upp på stålhästarna. Buden på hur långt det är till Bångs varierade mellan 3 och 8 km, mitt psyke och min inre mätsticka tyckte att det kändes som en bergsetapp på Tour de France. Till sist rullade vi i varje fall in vid segelsällskapshusen bländade av en solnedgång som hette duga.

Festen var riktigt lyckad, tävlingarna avlöste varann och Fia hade gjort helt enormt vackra tårtor. Om jag kan sno några bilder av nån så dyker dom upp här. Tills dess får ni hålla till godo med en cykelbild från inatt. Lagom vinsuddig...




Min vän ska ge sig iväg på äventyr en bra bit härifrån fick jag reda på idag. Väldigt kul och välbehövligt för hennes del men konsigt för mig att vara den som "blir kvar". Men det blir ju å andra sidan en anledning att skriva upp ett till resmål på sommarens åk-lista!

- Men va har hänt här, en bävskakning?
Nej baby, men en jordbävning kanske?


Godnatt.

Jag har haft några sköna dagar och det väntar ännu fler bakom tolvslaget. Men just nu ligger jag i ett par sköna boxers och ett sladdrigt vitt linne ovanpå täcket, Zarah ligger i fotändan och kattsnarkar. Låter några tankar snurra i huvudet innan butiken stängs för idag.

I onsdags drack vi våra veckodrinkar på Bryggargatan, halkade runt på alkoholserveringarna i staden och rundade av med att skaka lite på Kharma. Gårdagskvällen spenderade jag på soffan i Blå huset, fick se cirkus och käka glass som ställde till med eld i munnen.

Ikväll har vi ätit tacos på Fredriksgatan, följt av Monopolspel. Med undantag för några få höjda röster och arga blickar så var vi sams hela tiden, jag blev bankrutt och Soffe byggde hotel. Mycket mys.

Nästa vecka åker jag ner till Italien, ska bli skönt. Hoppas på några soldagar här hemma först, ser fan ut som en isbjörn just nu. Vilket betyder att jag efter tjugo minuter där nere kommer se ut som en kokt hummer. Yes.

Har en hel del konserter att se fram emot, men grädden på moset vore om mitt sommarjobb kunde bräka ur sig mitt sommarschema så jag vet om det kan bli U2 i Göteborg eller inte. Får jag vara arbetsfri den helgen söker jag även sällskap, om det lockar någon?

Nu säger mat och sovklockan sov. Godnatt.

Igår var jag anmäld till Vår-ruset, en för mig ny händelse. Funderade in i det sista om min sargade fot skulle palla med det hela och bestämde mig för att fem kilometer är en baggis och att det med rejält tejpad tass skulle bli bra. Iklädd underställ och joggingoverall hoppade jag in i bilen utan vare sig vetskap eller förväntningar.

Väl framme blir jag lite chockad, och aningens rädd. Området där jag fystränat mig le med GGIK har förvandlats till en miniversion av Ockelbo marknad med inriktning på tråkiga, nyttiga saker. Och det här området är fyllt med kvinnor, tanter, damer, flickor, töser, jäntor och tjejer i blandade åldrar och storlekar, alla med nummerlapp på magen.

Efter två minuter hade vi strosat runt överallt, kryssat i frågelappar och stått på balansbollar. Det var fortfarande lång tid innan vi skulle släppas lös i banan. Min sysselsättning blev att glo på folk. Väldigt underskattad hobby, oj så trevligt man kan ha på andras bekostnad.

Vissa körde en laidback stil med en 80-tals t-shirt och noppiga mjukisbyxor ackompanjerade av ett par Adidas Stabil som sett sina bästa dagar för länge sedan. Andra hade förmodligen lagt sina sista slantar på det som killen på Intersport sa var "öööverläääägset bästa kvalite". Men trots sina tights som andas och fjäderlätta märkeströjor och skor som går av sig själv så avslöjar deras stirriga blickar och darrande läppar att dom inte tagit ett löpsteg det senaste decenniet.

Några klär sig identiskt som för att markera att de hör ihop. En tanke dyker upp i mitt huvud, one size fits all stämmer inte alltid. Igår fick jag bevisat att ibland är det så att one size fits no one...

Lagom tills att rastlösheten byggt bo i mig och Peter Siepen för hundrade gången vrålat ut något om sport-behåar och knäckebröd så börjar plötsligt kvinnomassivet att röra på sig. Jag låter mig följas med upp mot startområdet och letar mig mot klassen snigeltempo. Så dundrar högtalarna ut en gammal Abba-dänga och vips står ett gäng damer i rött och vitt på något slags podium. Jag blir stum.

På några sekunder går de rödvita från vanliga dödliga kvinnfolk till gudar, de svänger på höftfläsket och får femtusen personer att härma efter. Jag tappar hakan. Och tron på att det här bara är ett samkväm med motionsinslag. Ju mer avancerad denna mass-aerobic blir desto större blir min övertygelse att jag hamnat på ett sekt-möte.

Mina talanger på aerobic är på en sån usel nivå att jag skulle skämmas att visa upp dom inför en grupp blinda. Mina händer och fötter är individer med egna viljor, att försöka få dem att nudda varandra i takt till Malena Ernmans ylande schlagerplåga är omöjligt. Därför står jag mest stilla, förundrad över det som sker runtom mig. Kanske reagerar inte de som faktiskt hoppar och skuttar på det bisarra i att så många människor svänger i otakt en ruggig måndag utanför högskolan?

När jag är på bristningsgränsen vad det gäller pinsamma saker att genomlida så smäller äntligen startskottet och vi får röra på oss. Ganska snart inser jag att fem kilometer faktiskt är längre jag trott och att omgiven av människor som hets-springer trettio meter för att sen dubbelvikt stå och flåsa en kvart känns fem kilometer ungefär som en evighetsrunda. Jag och min slowfox-vän Caroline blir omsprungna av ett par tusen människor (av vilka vi går om hälften igen när de stapplar fram och tuggar fragma av utmattning) och kommer i mål när vinnarkvinnan redan hunnit ta ett varv till och duscha. Men medalj får vi och plockar åt oss gratissaker gör vi.

Hittar våra vänner med picknickkorgen och slår oss ned. Sittandes på en filt i en salig röra av tunnbröd, vaniljfil och kalkon är jag glad över att jag lever. Och att det är slut på galenskapen.

Jag är fortfarande för chockad och skakad för att på ett bra sätt kunna redogöra för vad jag varit med om ikväll. Om allt lagt sig imorgon så kommer en utförligt detaljerad beskrivning då. Tills dess får ni hålla till godo med detta och föreställa er det värsta.




Sleep tight people.

Äntligen är det officiellt och jag kan berätta något roligt; jag ska bli gudmor igen! Min bästa vän ska nämligen föröka sig och sin familj! Så spännande, ett litet knyte att älska. Och ännu en anledning att komma hem ofta till hösten!

Att vara gudmor är riktigt bra, för då kan man skämma bort massor men samtidigt lämna tillbaka knodden när det behövs bytas blöjor eller när den konstant skriker i falsett. För är det något som är säkert så är det att får gullungen några gener från sin mor så kommer det bli en busunge av rang!

Och är det någon som kommer bli den vackraste gravida kvinnan någonsin så är det Proppen. Den enda jag känner som kan klä sig i en Ica-påse och se ut som en diamant.

Nu ska jag sova gott, börjar jobba sju imorgon med allt annat än bebisar...

Jag, Evelina och Caroline har sett Frida Hyvönen ikväll och snart somnar jag med ett skönt lyckorus. Svårt att inte känna så efter en konsert som överraskar så mycket. Hon slog knock på mig, verkligen.


Min lördag ska se ut så här om inget går snett; Melodikrysset, fika med Patrik, duscha, fixa, dona, 30årsskiva i ÅIK-stugan. Och därefter är det blankt. Antar att natten är ung och allt är tillåtet...



- En mördare med stil använder väl vantar....

Jag har alltid tyckt att telefonförsäljare borde få springa med under bruna filtar och vifta med älghorn lagom till jaktsäsongen. Tycker själv att jag varit ganska bra på att blåneka till "trosor av högsta kvalite helt graaaatis" eller "ta fem nummer av den här underbara tidningen så får du en tröja och du går garanterat ner 5 kg".

Men sen hände något. Vet inte om det var den friska italienska lantluften som gjorde mig överglad och bröt mina mentala spärrar, eller om det hänger ihop med att jag varit arbetsfri så länge och vissa dagar suttit i min ensamhet så länge att ett telefonsamtal med en försäljare blir dagens sociala aktivitet.

Helt plötsligt tackar jag ja till både det ena och det andra som kreti och pleti och den stammande finnpojken vill erbjuda. Allt låter så bra, jag ser bilder i mitt huvud hur jag täljer guld med smörkniv och bär på en kappsäck full med alla guldpengar jag sparar på att med mitt supererbjudande prenumerera på Illustrerad Vetenskap och få ett japanskt knivset.

ILLUSTRERAD VETENSKAP?

Herregud. Förra året ägnade jag en stor del av året åt att mobba Malin för att hennes favorittidning var detta hopplock av snilleblixtar. Och nu sitter jag där själv. Jag vågar knappt ens läsa tidningarna, av flera orsaker. Ett; jag känner mig korkad. Två; jag blir rädd och börjar ifrågasätta saker som jag trott var självklara. Tre; det är ju för fan världens nördigaste tidning, till och med bilderna är nördiga!

Jag har försökt att ta avstånd från det här eländet som snirklade sig in i mitt liv, jag har mailat, ringt och knackat mig runt på hemsidor. Men på nåt sätt så fortsätter det dimpa ner tjocka glansiga tidningar med dinosaurier på. Det börjar bli lite skrämmande, som om någon medvetet försöker psykknäcka mig med bilder på armtransplantationer och faktarutor om Öresundsbron.

Nu är måttet rågat. Jag är arg. Dom har lurat mig. Snart kommer jag ha betalat mer för dom här gratistidningarna än vad det skulle kostat mig att åka tåg till Malmö och köpa dom där. Överst på min lista över svartlistade människor, saker, platser och händelser lägger sig Illustrerad vetenskap. Be aware people.

Jag har något emot superstylade übernya hem. Alltså där det känns fel att andas ut för att luften smutsar ner. Där väggarna är sterilare än en kastrerad katt. För mig är det oväsentligt om det plöjts ner tusen och åter tusentals kronor på tapeter med guldsmak och golv gjort i diamant, det smakar liksom surt ändå.

Däremot har jag två favoritplatser här i närheten, två hem där värmen slår emot en direkt innanför dörren. Det är så där att när man tar i handtaget och ska öppna dörren så pirrar det till i magen bara av känslan att man är välkommen där. Dom sista dagarna har varit snälla mot mig och jag har fått vara i båda dom här hemmen, tack.


Jag har tvingats göra ett val idag, foten eller handen. Har känt efter och vägt för och nackdelar och till slut kastat kryckorna. Ser ut som en korsning av Astrid 97 år och Stampe Kanin nu men hellre det än att sövd gå en rond mot buckeln på handen. Sen får det bli som det blir med baktassen, jag har ju överlevt värre.

Idag har jag orsakat ett smärre datahaveri på Timotej. Något är vajs med den fasta datorn, och i den bor sådär tiotusen låtar. Det är en anledning till oro, skulle vara mycket tråkigt om det sa poff och allt var borta. Men hjälten som bor i mig slog sig fram och trotsade härvan av försvunna filer och virus. Jag har lovat hjälpa Hanna med musiken till 30årsskivan på lördag så knackade fram några skivor. Får väl se om dom får godkänt eller inte!

Har ett musiktips att komma med nu också, en lätt androgyn herre vid namn Brett Dennen gör skön musik. Även en man vid namn Matthew Ryan är värd att lyssna lite på. Ja det blev ju två men det kan ni väl vara värda om ni orkat läsa ända ner hit.

Här får ni nåt helt annat, en saftig nostalgitripp som kom över mig när jag klickade runt bland låtarna idag.



Sov gott.

Köra bil med foten i paket är ett äventyr. Speciellt när bilen mitt i nattmörkret bestämmer sig för att lysen är överflödia. Deja vu. Slungades tillbaka till förra året och någonstans utanför Skara. Paniken växte fram medan jag vred till alla olika lyslägen, bara hellyset. Väldigt uppskattat att köra med konstant hellyse. Nej. Jävla skitbil.

Om ni råkar ha tråkigt så här på lördagen så sitter jag mol allena på Timotej. Bara som ett tips alltså. Känn ingen press, jag bara sitter här och har enormt tråkigt. Men för all del....

Idag är det tre veckor tills jag lämnar Sverige. Wöw.

Just nu är jag bitter. Om ni känner er rädda för att min bitterhet ska smitte ner era lyckliga liv så sluta läs direkt här och nu.


Om du läser det här så antar jag att du bedömmer dig stark nog att klara av någon annas elände. Kanske njuter du av det? Kanske inbillar du dig att din egen misär kommer att lätta lite om du får läsa vad som hänt mig. Men du, du har fel. Men gotta dig gärna, jag bjuder på den.


Jag och min vän Jess och hennes äkta hälft Erik har idag spelat basket i Stadsparken. Kastat några hoopar (?), dribblat bort varann men mest av allt bara njutit av sol, värme och lek. Vi fick celebert sällskap av några ur Sandvikens verkliga a-lag idag, för en kort stund ställde de ner livsdrycken och lattjade med den oranga bollen.

Så långt frid och fröjd. Vi tjejer spelar en mot en och jag gör mitt bästa mot före detta basketproffset Jessica. Eftersom hon även hittar på egna regler mitt i, som ingen kan bestrida då vi inte vet bättre så gick de väl så där. Jag satsade på råstyrka och kroppskontakt vilket gav min motspelare en fläskläpp och mig själv en trasig fot.

- Jag tror jag har brutit foten.

Fan. Fan. Fan. Fan. FAN. Helvetes jävla skit.

FAN.


Läget just nu några timmar efteråt är svullet och bittert. Någonstans på vägen har jag glömt bort känslan av förnedring att behöva bli skjutsad hem, smärtan i hjärtat när man inser att det inte "bara går över", den allmäna stirr-attraktion man blir när man kryckar sig fram.

Min vänsterhand klarar inte av kryckandet särskilt bra, det går lite bättre med handskyddet men långt ifrån okej. När alternativet är att gå på en fot jag inte klarar att sätta i backen så måste det dock funka.

Nästa grej på min agenda just nu är att stänga av datorn, lägga mig under täcket och knipa ihop ögonen tills jag somnar. Imorgon står besök hos farbror doktor på dagordningen. Säger han gips lappar jag i för han. Det finns inte tid. Det finns ingen ork. Det finns fan ingen rättvisa i världen.

Jag har tagit mina fighter. Gett upp så himla mycket. Låtit dom skära i mig till höger och vänster. Just nu vandrar nog tankarna genom mångas huvuden att jag borde sluta gnälla och hoppas på att det är en allvarlig stukning och inget mer. Tänk då tanken att jag flera gånger jobbat efter den teorin, och alla gånger hittills har det slutat med bakslag och fler operationer. Jag är less nu. Det räcker nu.

Vi vann lite stash på bilbingon idag, lagom så att vi med allt fika gick plus minus noll. Det får man väl räkna som godkänt. Något som verkligen inte är godkänt är det trauma som utspelade sig i pausen. Herregud. Okej, det är ungefär samma människor som kuskar runt på bingodagarna vecka ut och vecka in. Okej, det är kanske inte gräddan av befolkningen som samlas för att kryssa, dutta, måla cirklar och hysteriskt kasta sig på tuten då och då. Men någon form av gräns måste upprättas, den vänskapliga stämningen måste stanna någonstans.

Typ vid att var och en låser toadörren om sig när man går på toaletten. Det ska inte behöva vara så att jag och min syster knallar in på damernas, där taklampan rackat ur och det råder ett höstmörker. En dörr glipar öppen så Anna gör en ansats att gå in där. "Upptaget" ylar en liten tant. Jahapp.

Fnissandes som ett barn går jag på ett säkert kort och öppnar en stängd men olåst dörr. Tro på fan att det sitter en liten tant där också. Chockad och rädd backar jag, tanten börjar en lång harang om att hon minsann är färdig och att "blev du rädd, ja jag ser ju ut som ett åkerspöke men jada jada jada...". Till skillnad från alla andra så drog jag igen dörren med en smäll och låste om mig. Jisses.

Tro nu inte att hemskheterna är över, nej nej. Med händerna under vatten står jag och funderar över det som just hänt och vilka spår det kommer att sätta i mig att två halvnakna tanter flashas för mig. Då brakar det till, bakom någon av alla för tillfället stängda toadörrar släpper den värsta brakare jag hört under 2009 och följer upp detta med "Oj då". OJ DÅ?

HERREGUD. Vad har folk för anatomiska fel att de inte märker när det är en fis på väg som skulle kunna blåsa bort hela Högbo Bruk? Kan man då inte, på en allmän toalett, försöka stoppa den och bespara övriga människor detta? Okej, om man sitter i sin egen soffa och spränger men det här är inte okej. Verkligen inte.

Min respekt för min medmänniskor inom bilbingon har minskat något efter desa incidenter. Dock tackar jag gud att det var dunkelt på toaletten så att jag inte har några ansikten på dessa eländen. Det hade varit för mycket. Jag är redan rädd.