Inte mitt stoltaste inlägg det förra, nej, men ibland blir det för mycket och då skriker jag ett ilskeskrik. Jag är fortfarande långt ifrån glad och nöjd över situationen men lite mer sansad kan jag väl gå för.

Två veckor hårt bandagerad, smärtstillande "vid behov" och "håll dig i stillhet men stöd så mycket du kan". Yey. Nej.

Okej, jag erkänner, det är inte hela världen att paja en fot. Faktiskt så är det mycket lättare med en trasig fot än ett trasigt knä, man är så mycket rörligare i all orörlighet. Människor som aldrig skadat sig inser inte hur svår vardagen blir, även om jag numera är en rutinerad kryckräv som hänger på mig ryggsäcken direkt för att kunna bära med mig saker. Men hur gör man när man ska värma en tallrik mat? Balansera på huvet? Eller ska jag äta ståendes i kylskåpsdörren och nöja mig med sånt man kan skyffla in direkt ur burken? Vänta med att äta tills någon av de hårt arbetande familjemedlemmerna kommer hem?


Har lektioner inplanerade imorgon och dom tänker jag krycka mig till, men helgen i Stockholm får bli en annan gång.

Det regnar ute nu, jag sitter på altan och lyssnar till smattret på taket. Det är nog trots allt helt okej.

Vega4 - Life Is Beautiful