Just nu är jag bitter. Om ni känner er rädda för att min bitterhet ska smitte ner era lyckliga liv så sluta läs direkt här och nu.


Om du läser det här så antar jag att du bedömmer dig stark nog att klara av någon annas elände. Kanske njuter du av det? Kanske inbillar du dig att din egen misär kommer att lätta lite om du får läsa vad som hänt mig. Men du, du har fel. Men gotta dig gärna, jag bjuder på den.


Jag och min vän Jess och hennes äkta hälft Erik har idag spelat basket i Stadsparken. Kastat några hoopar (?), dribblat bort varann men mest av allt bara njutit av sol, värme och lek. Vi fick celebert sällskap av några ur Sandvikens verkliga a-lag idag, för en kort stund ställde de ner livsdrycken och lattjade med den oranga bollen.

Så långt frid och fröjd. Vi tjejer spelar en mot en och jag gör mitt bästa mot före detta basketproffset Jessica. Eftersom hon även hittar på egna regler mitt i, som ingen kan bestrida då vi inte vet bättre så gick de väl så där. Jag satsade på råstyrka och kroppskontakt vilket gav min motspelare en fläskläpp och mig själv en trasig fot.

- Jag tror jag har brutit foten.

Fan. Fan. Fan. Fan. FAN. Helvetes jävla skit.

FAN.


Läget just nu några timmar efteråt är svullet och bittert. Någonstans på vägen har jag glömt bort känslan av förnedring att behöva bli skjutsad hem, smärtan i hjärtat när man inser att det inte "bara går över", den allmäna stirr-attraktion man blir när man kryckar sig fram.

Min vänsterhand klarar inte av kryckandet särskilt bra, det går lite bättre med handskyddet men långt ifrån okej. När alternativet är att gå på en fot jag inte klarar att sätta i backen så måste det dock funka.

Nästa grej på min agenda just nu är att stänga av datorn, lägga mig under täcket och knipa ihop ögonen tills jag somnar. Imorgon står besök hos farbror doktor på dagordningen. Säger han gips lappar jag i för han. Det finns inte tid. Det finns ingen ork. Det finns fan ingen rättvisa i världen.

Jag har tagit mina fighter. Gett upp så himla mycket. Låtit dom skära i mig till höger och vänster. Just nu vandrar nog tankarna genom mångas huvuden att jag borde sluta gnälla och hoppas på att det är en allvarlig stukning och inget mer. Tänk då tanken att jag flera gånger jobbat efter den teorin, och alla gånger hittills har det slutat med bakslag och fler operationer. Jag är less nu. Det räcker nu.