Igår var jag anmäld till Vår-ruset, en för mig ny händelse. Funderade in i det sista om min sargade fot skulle palla med det hela och bestämde mig för att fem kilometer är en baggis och att det med rejält tejpad tass skulle bli bra. Iklädd underställ och joggingoverall hoppade jag in i bilen utan vare sig vetskap eller förväntningar.

Väl framme blir jag lite chockad, och aningens rädd. Området där jag fystränat mig le med GGIK har förvandlats till en miniversion av Ockelbo marknad med inriktning på tråkiga, nyttiga saker. Och det här området är fyllt med kvinnor, tanter, damer, flickor, töser, jäntor och tjejer i blandade åldrar och storlekar, alla med nummerlapp på magen.

Efter två minuter hade vi strosat runt överallt, kryssat i frågelappar och stått på balansbollar. Det var fortfarande lång tid innan vi skulle släppas lös i banan. Min sysselsättning blev att glo på folk. Väldigt underskattad hobby, oj så trevligt man kan ha på andras bekostnad.

Vissa körde en laidback stil med en 80-tals t-shirt och noppiga mjukisbyxor ackompanjerade av ett par Adidas Stabil som sett sina bästa dagar för länge sedan. Andra hade förmodligen lagt sina sista slantar på det som killen på Intersport sa var "öööverläääägset bästa kvalite". Men trots sina tights som andas och fjäderlätta märkeströjor och skor som går av sig själv så avslöjar deras stirriga blickar och darrande läppar att dom inte tagit ett löpsteg det senaste decenniet.

Några klär sig identiskt som för att markera att de hör ihop. En tanke dyker upp i mitt huvud, one size fits all stämmer inte alltid. Igår fick jag bevisat att ibland är det så att one size fits no one...

Lagom tills att rastlösheten byggt bo i mig och Peter Siepen för hundrade gången vrålat ut något om sport-behåar och knäckebröd så börjar plötsligt kvinnomassivet att röra på sig. Jag låter mig följas med upp mot startområdet och letar mig mot klassen snigeltempo. Så dundrar högtalarna ut en gammal Abba-dänga och vips står ett gäng damer i rött och vitt på något slags podium. Jag blir stum.

På några sekunder går de rödvita från vanliga dödliga kvinnfolk till gudar, de svänger på höftfläsket och får femtusen personer att härma efter. Jag tappar hakan. Och tron på att det här bara är ett samkväm med motionsinslag. Ju mer avancerad denna mass-aerobic blir desto större blir min övertygelse att jag hamnat på ett sekt-möte.

Mina talanger på aerobic är på en sån usel nivå att jag skulle skämmas att visa upp dom inför en grupp blinda. Mina händer och fötter är individer med egna viljor, att försöka få dem att nudda varandra i takt till Malena Ernmans ylande schlagerplåga är omöjligt. Därför står jag mest stilla, förundrad över det som sker runtom mig. Kanske reagerar inte de som faktiskt hoppar och skuttar på det bisarra i att så många människor svänger i otakt en ruggig måndag utanför högskolan?

När jag är på bristningsgränsen vad det gäller pinsamma saker att genomlida så smäller äntligen startskottet och vi får röra på oss. Ganska snart inser jag att fem kilometer faktiskt är längre jag trott och att omgiven av människor som hets-springer trettio meter för att sen dubbelvikt stå och flåsa en kvart känns fem kilometer ungefär som en evighetsrunda. Jag och min slowfox-vän Caroline blir omsprungna av ett par tusen människor (av vilka vi går om hälften igen när de stapplar fram och tuggar fragma av utmattning) och kommer i mål när vinnarkvinnan redan hunnit ta ett varv till och duscha. Men medalj får vi och plockar åt oss gratissaker gör vi.

Hittar våra vänner med picknickkorgen och slår oss ned. Sittandes på en filt i en salig röra av tunnbröd, vaniljfil och kalkon är jag glad över att jag lever. Och att det är slut på galenskapen.