Dom sista dagarna har det varit full aktivitet på Voltrona, vi har nämligen startat vendemian. För er som inte pratar italienska så kan jag berätta att det är vindruvsskörden. I måndags gick jag, Malin, Nisse och Gustav upp i ottan och ägnade sedan fyra timmar åt att klippa druvklasar. Helt okej faktiskt, inte alls så knåpigt faktiskt... Men inget jag kommer ägna min framtida karriär åt dock...

        

     


Jag har väntat länge på ett brev, ett sms, ett samtal eller bara ett livstecken från någon som betyder mycket för mig. Hade gett upp, låtit allt vara. Sen i lördags så låg det ett brev till mig på kontoret. Det var fint.

Idag har jag, Ueli och AnnaLuna varit på utflykt, hittade ett pizzaställe med riktigt god pizza. Ska ta med Malin dit imorgon har jag tänkt, har insett att jag börjar mer och mer se ut som en köttbulle men what the hell, nån måste ju vara köttbulle så alla andra kan vara sparris...

Borde gå hem och städa men det lockar så lite. Snart kommer alla andra och vi ska spela kort och äta frukt. Gott.


Du är svår att leva utan
Jag är svår att leva med

Idag har en av mina bästa vänner gått igenom nåt tufft, och nåt onödigt. Vad är det egentligen för fel på folk som gör något dumt, får sona för det men vägrar? Har man ingen självinsikt när man gjort fel? Kan man inte bara erkänna för sig själv att det var dumt och sen ta konsekvenserna av sina handlingar och spara andra lidande? Jag hoppas i alla fall att konsekvenserna blir sju tusen gånger värre än första gången och att några vaknar med ågren sen.

För en liten stund sen gick jag ner i restaurangen för att äta, och möttes av Daniela inlindad i en duk. Mycket konstigt kan tyckas men för oss som vant oss med Danielas från dag till dag mer eller mindre förvirrade uppsyn så kan man ju nästan säga att det var ett steg framåt...

Har varit lite sjuk och hängig och allmänt klen några dagar men nu börjar det ta sig igen. Har varit på shoppingtur med Ueli och AnnaLuna idag i Poggi. Varit hos Bernadeschi och köpt present till Sabri, lär inte kunna ge den presenten hon vela ha men den här kommer nog gå hem den med. Sen så var vi även på Mamafrica och köpte en massa kolijox och sen har jag möblerat om i vårt hem. Så nu sitter jag mest och väntar på att Malin ska sluta jobba så hon kan få oooha sig över va fint det är. Eller inte.

Nej. Det finns fortfarande mycket jag vill skriva, ord som snurrar i mitt huvud men som stannar på tungan eller bara smiter ut när vi ligger och filosifierar på nätterna med nån gråtmusik i bakgrunden. Men jag känner mig själv och när jag är redo för framtiden så kommer även ni få höra om den här på min kära blogg.

Nu är det tiramisu dags. So long suckers.

Vi har inte haft något riktigt regn på jättelänge, några månader. Det droppade lite för ett tag sen men inget rejält. Så när himlen öppnade sig i fredags borde vi varit väldigt tacksamma, men det blir svårt när man har människor som Mariam och Bob, vårt brudpar på bröllopet i lördags. Dom kan vara två av de sötaste och vänligaste människorna jag någonsin träffat. Trots att det spöregnade hela bröllopsdagen, trots att en gäst däckade på kontoret, trots att mitt under middagen förvandlades terrassen till ett vattenfall och alla gäster fick gå lämmeltåg med sina tallrikar till matsalen inne i restaurangen trots allt detta var båda två så nöjda.

Vi hade lite lätt panik, hjärnsläpp, ångest och allt annat som man får när alla världens vädereländen drabbar såna gulliga människor. Men men, dom var ju nöjd i slutet och det är ju det viktigaste...

Gud. Är helt förstört trött. Sitter och väntar på att min mamma, som är ungefär Bill Gates, ska skicka över en fil. Det tar sin lilla tid. Skulle vilja gå och mysa ner framför grillen i casinan men måste gå och jobba snart.

Hade velat skriva en hel del mer men men. Det får bli en dag när Domenico inte rycker mig i armen och vill visa tusen saker.

Letar födelsedagspresent till Sabrina, stor dag på måndag. Men vad ger man till nån som har allting redan och som bara önskar sig att man kommer på en fest man itne kan gå på? Hum. Svårt.

Un'altra come te, dove lo trovo io?

Söndag i Italien är inte som hemma värsta bakisdagen när man på sin höjd går en långpromenad mellan Videohallen och pizzerian med blykeps och betonglock på ögonen. Nej i det här landet är min duktiga katoliker, så på söndagarna går man ut och festar och lever rövare för halva landet är ju ändå stängt på måndag förmiddag. Precis som det står i Bibeln. Hm.

Vi på Voltrona ville iaf inte vara sämre än genomsnittet så vi planerade en utekväll med amicizian. Medan dom andra jobbade åkte jag med Linda och Ueli på Vico Furbo och åt en jätteantipastobuffe och riktigt bra pizza. Vico Furbo är en jättemysig restaurang i en av de raraste små byar jag nånsin varit i. Värt ett besök om nån har vägarna förbi liksom...

I alla fall så blev klockan äntligen halv elva och vi stuvade in oss i bilarna och åkte mot Colle Val D'elsa och Jemsons bar. Baren Portanova visade sig vara ett riktigt inneställe, vi såg verkligen ut som dom lantisar vi är när vi kom dit. Jemson serverade den ena caipiroskan efter den andra med ett kort avbrott av nån rävgiftsdrink a la blåbär. För mycket chips, för många kort och ett trasigt neonrör senare rumlade vi ut på gatan där man skulle vara tyst. Med Malin och Daniela som chaufför i varsin bil rullade vi hem till Voltrona med varningsblinkers på och vissa med huvudet hängande utanför rutan. Här borde, eftersom vi är vuxna och civiliserade människor, kvällen få ett slut. Men icke.

Tillbaka på Voltrona så hände diverse mystiska saker som inte kan återberättas i direkt form eftersom det som sker på Voltrona stannar på Voltrona. Men man kan smyga in att det blev lite naket, lite blött och lite som Gran Canaria anno scorso. Plus en arg engelsk tant. Dagen efter slickade vi våra sår, tyckte lite synd om oss själva och förbannade solen som bestämt sig för att ge oss trettio grader igen lagom tills man trodde det skulle svalna av...

Jag har sen dess haft fyra lediga dagar, minus igår kväll när Domenico var manligt sjuk i feber och låg fosterställning hela dan. Idag har jag och min favoritunge Anna Luna och pappa Ueli varit i Siena hela dan, svullat i oss hamburgare från Donken, första gången på ett halvår sisådär. Det satt fint.

Man upphör aldrig att förvåna över vissa saker som sker på hemmaplan i Viken. Det känns som en annan värld, en

Nu är det tomt och tyst i casinan igen. Ingen sover på soffan och man kan nästan höra myggen surra. Eller typ iaf. Sen sist har Karin hunnit åka hem, Maria och Jessica både kommit och åkt. Så för tillfället är det bara jag och sambo som huserar inom väggarna, både skönt och tråkigt...

I fredags skickade jag iväg en något spattig Karin på bussen till Firenze, kvällen innan hade vi firat av henne rejält. Efter serveringen av middag åt alla tjockisar här på Voltrona så dukade vi upp till finmiddag med fisk och skaldjur. En hel del bubbel rann ner och helt plötsligt hade jag skaffat mig en akvariefisk, Kurt. Linnea uppskattade inte Kurt även fast han kände mycket kärlek för henne och till slut blev Kurt kattmat. Sorgligt.

- Men vadå, är det sprit i den här?
- Boh. Jag vet inte.
- Inte jag heller. Det är ju grönt i alla fall.
- Det smakar inte så mycket sprit.
- Det är vin och en typ av likör. Vadå tror ni inte mig? Jag har ju blandat själv.
- Säääkert.
- Det smakar ju saft.

Den här diskussionen hade vi under middagen, vi kom liksom aldrig riktigt fram till om det var nån promille i drickan eller inte. Till slut spricker en ljushållare och ljuset rullar ut på tygduken. Snabb som en orm skriker jag "Jag släcker" och öser min gröna dricka över. Då kom svaret väldigt fort, lika fort som en jättelåga tornade upp sig över duken. Ja, det är sprit i. Herregud.

Lördag var ju liksom stora dagen. Träffa dom två som man inte sett röken av på snart ett halvår, trots att vi innan gjort vårt bästa för att likna siamesiska trillingar. Girade runt halva Toscana med familjen Sabel på dagen och satt sen på gräsmattan utanför Pisa flygplats och väntade. Var lite orolig att dom skulle ha sovit över (a la Jess) eller packat en bomb i handbagaget och hamnat i finkan. Men halv nio kom dom gåendes och lyckan var total. Sen ägnade vi tre dagar åt att analysera, vara cyniska och skvallra i allmänhet om allt och alla back home.

Tre dagar gick fort och igår hoppade dom på ett tåg (visserligen fel tåg men ändå) och åkte hem. Vi har hunnit slagits en hel del, tyvärr har dom tydligen tränat järnet hemma för nu får jag stryk av båda två. Tills jag åker hem ska jag börja lyfta vildsvin eller nåt och sen ge tillbaka för alla wedgies jag fått dom här dagarna...

Ska gå och dra min sambo i örat och fråga om vi inte ska mysa framför en film ett tag, är alldeles för trött för att ligga vid poolen.  Men först hänga tvätt. Gud va kul. Not.

Förresten tror jag att vi har kommit på vilken dag vi kommer hem, ska ju semestra lite i Rom efter säsongen och sen bege oss hemåt.  Men innan allt är klart så avvaktar jag med att skriva datum, vill ju inte bli lynchad om det visar sig att november byts mot januari...

Adios amigos..